ArielspaceNyheterSvensk rymdindustriInternationelltReportageRymdaktierRymdmuseumOm ArielSpaceSökLogga in
Internationellt
- Europa, Ryssland
- USA, Canada, Mellanamerika, Sydamerika
- Asien och Afrika
Israel
Japan
Kina
- Bemannade rymdfärder
- Privat rymdverksamhet
- Rymdförsäkringar
- Framtidsvisioner
- Ner med rymdskrotet!
- Militär rymdfart
- På tröskeln till en ny rymdepok
De 50 största rymdföretagen år 2011
De 25 största satellitbolagen år 2010
- Internationellt: Jan-sept 2007.
- Internationellt Jan - dec 2008
Rymdjuridik

 

Rymdindustrin i Asien och Afrika.         

 



Indien förbereder bemannad rymdfart. (Publicerat här 2015-04-06).

Indien ska i juni 2015 provskjuta ett obemannat rymdskepp som ska testa återinträde i atmosfären. Det handlar om en suborbital färd med ett försök att landa i havet.
(Källa: Space News. 2015-03-09)

I tre kommande tester ska man med farkosten öva landning, sedan uppskjutning i omloppsbana, och vid den sista färden testa en raketmotor. Testerna ingår i Indiens strävan efter att skapa bemannad rymdfart.



Indiens rymdbudget.
(Källa: Space News. 2014-07-14.)

Indiens statliga budgetår börjar 1 april. För verksamhetsåret 2014-2015 har landets rymdverksamhet tilldelats 72 miljoner rupier, vilket motsvarar 1,2 miljarder dollar. (USA är det land som har störst rymdbudget, ca 18 miljarder dollar.) Beloppet är en ökning med 6,5 % från verksamhetsåret innan.

Den största delen av budgeten, 26 miljarder rupier, ska användas till att utveckla och bygga raketer. Man ska utveckla en ny stor raket som kan lyfta upp satelliter som väger 4 ton. Den går under benämningen Geosynchronous Satellite Launch Vehicle Mark 3. För arbetet med den raketen avsätts 1,8 miljarder rupier. Man ska använda 1,5 miljarder rupier för att utveckla en ny raketmotor.

10 miljarder rupier går till Indiens satellitprogram. Där ingår flera fjärranalys-satelliter, och ett eget GPS-system omfattande sju satelliter. 


Turkiet vill sända upp 17 satelliter fram till 2020.
           
Turkiets regering har ambitiösa rymdplaner. Nyligen bildade man en rymdorganisation och nu finns planer på att sända upp 17 satelliter inom mindre än tio år.
(Källa: Space News. 2012-02-06)

I Turkiet finns många aktörer på rymdområdet: Transportministeriet, statliga Planeringsorganisationen, statliga forskningsinstitutet Tubitak, Försvarsministeriet, privatägda satellitoperatören Turksat, tre privata företag inom försvarsektorn med namnen Aselsan, Roketsan och Turkish Aerospace Industries, samt slutligen tre universitet. 

I ett försök att underlätta samordning av all denna verksamhet har regeringen nu skapat en rymdorganisation som lyder under Transportministeriet.

2004 beslöt Turkiet att satsa kraftigt på rymdverksamhet och militären hade en stor del i det. När landet nu planerar för att sända upp många satelliter så verkar ett flertal av satelliterna ha militärt syfte.

Så här ser landets "road-map" för satelliter ut:
2012: Gokturk 2, fjärranalys.
2013: Gokturk 1, fjärranalys, och Turksat 4A, kommunikationssatellit.
2014: Turksat 4B, kommunikationssatellit
2015: Turksat 4 R, kommunikationsatellit, och Gokturk 3, radar och fjärranalys.
2016: En lokal GPS-satellit, en missilvarnings-satellit och Turksat 5A, kommunikationssatellit.
2017: Turksat 5B, kommunikation, samt en till GPS-satellit.
2018: Gokturk 4, fjärranalys samt ytterligare två GPS-satelliter.
2019: 2 GPS-satelliter.
2020: En radar och fjärranalys-satellit.

Som synes är detta ett oerhört ambitiöst program. Turkiet bygger inte sina satelliter utan köper dem. De första Gokturk-satelliterna byggs av Thales Alenia Space (Frankrike och Italien) och den första Turksat av Mitsubishi Electric (Japan). Under de närmaste fem åren planerar Turkiet att köpa satelliter till ett värde av 2 miljarder dollar.

Celal Tufekci är professor vid Yildiz Tekniska Högskola i Istanbul och rådgivare inom rymdområdet till landets president Abdullah Gul. Han säger så här om Turkiets rymdplaner:

"Turkiet har potential för rymdverksamhet och har gjort stora framsteg de senaste åren. Eventuellt kan vi delta i verksamheten på rymdstationen." Enligt professorn finns förutom satellitprogrammet även planer på att så småningom utbilda astronauter samt skapa ett centrum för forskning om tyngdlöshet.

Det statliga forskningscentret samarbetar redan med rymdorganisationerna i Ryssland (Roscosmos), Tyskland (DLR), Storbritannien (UK Space Agency) och Holland (NSO).          


Företaget Thuraya med bas i Dubai anklagar Libyen för att störa satellitkommunikationer. (Från Space News 2011-02-28)

Satellitoperatören Thuraya Telecommunications meddelade 25 februari att man hade bevis för att Libyen var ansvarigt för blockering av satellitsignaler i Libyen och närbelägna länder. Men Libyen är en av delägarna i Thuraya, som är baserat i Dubai i Förenade Arabemiraten.

Det gäller satelliten Thuraya-2 som befinner sig i geostationär bana. Den byggdes av Boeing. TV-kanalen Al-Jazira anklagar också Libyen för störningsförsök och hävdar att störningssändaren befinner sig i Tripoli.

Under de folkliga upproren i Nord-Afrika har Al-Jaziras sändningar flera gånger störts så att man tvingats byta mellan operatörerna Eutelsat (Frankrike), Arabsat (Saudi-Arabien) och Nilesat (Egypten).

Thuraya var utsatt för samma sak 2006 då det också var Libyen som blockerade sändningarna.  
_____________________________________________________________________

Kina lånar ut motsvarande 13 miljarder dollar till Pakistan för att bygga en markstation för satellitmotttagning. 
(Källa: Space News. 2010-11-22)

Kina och Pakistan samarbetar militärt i rymden. Pakistan bygger markstationer för satellitkontroll i Karachi och Lahore för pengar utlånade av Kina. Därifrån ska kommunikation ske med en satellit byggd i Kina: Paksat-1R. Pakistan och Kina planerar militärt samarbete med fjärranalys, missilvarningssystem m.m. Det är den gamla konflikten mellan Indien och Pakistan som givit upphov till detta behov av satellitsamarbete.

Läs om Pakistans rymdorganisation på dess webbsida
_______________________________________________

USA och Indien utökar sitt rymdsamarbete.

"USA och Indien kommer att öka sitt samarbete inom civil rymdfart som en del av ett större initiativ vad gäller strategiskt, ekonomiskt och säkerhetsmässigt samarbete", meddelade Vita Huset 8:de november 2010. 
(Källa: Space News. 2010-11-15)

USA:s president Barak Obama gjorde i november 2010 en rundresa i Asien. I Indien sammanträffade han med premiärminister Manmohan Singh. På grund av Indiens kärnvapenprogram har USA länge förbjudit amerikanska företag att delta i vissa typer av indisk rymdverksamhet. Nu tillåts handel med fyra av ISRO:s rymdcentra.
(ISRO = Indian Space Research Organisation) 
 
Det finns planer på samarbete angående jordobservationssatelliter, väderlekssatelliter och bemannad rymdfart. Indien har inte ännu sänt upp astronauter men har sänt upp en obemannad kapsel och landat den i havet med fallskärm.

Den farkost, Chandrayaan-1, som Indien sände till Månen år 2008 medförde flera mätinstrument tillverkade i USA.
___________________________________________________

USA och Kina i rymdsamarbete – dörren öppnas! 

Två astronauter och fem taikonauter har träffats under ett besök som NASA gjorde i Kina häromveckan. Även höga tjänstemän från de båda ländernas rymd-organisationer träffades och diskuterade ett framtida samarbete. Kina är intresserat av att delta i samarbetet med rymdstationen. Amerikanerna fick tillfälle till unika besök vid rymdcentret som tillverkar det nya kinesiska rymdskeppet. Och snart reser NASA:s nya chef Bolden till Kina.

Tidningen ”Aviation Week & Space Technology” berättar i sitt nummer från 28 september om en amerikansk rymddelegation på besök i Kina. Chefer från NASA och Kinas ”Manned Space Engineering Office” diskuterade med varandra, astronauter och taikonauter träffades och NASA:s delegater inbjöds att besöka kinesiska rymdbaser som tidigare varit absolut stängda för utländska besökare.

Kina och USA kan erbjuda varandra hjälp på rymdområdet. NASA har budgetproblem men har naturligtvis stor erfarenhet av bemannad rymdfart, Kinas rymdorganisation får en allt större budget varje år, men man har begränsad kunskap och erfarenhet. Nu har dörren öppnats för ett samarbete.

Den nya administrationen i USA är mer villig än sin föregångare att samarbeta internationellt, och även Kina visar ett ökat intresse för samarbete. Den amerikanska delegationen bestod av både tjänstemän och astronauter. Man fick bl.a. titta på de nya rymdfarkosterna Tiangong-1 (som ska användas vid dockningsövningar) och Shenzhou 8.

Sammanlagt har nu sex taikonauter färdats i rymden. Fem av dem träffade två tidigare befälhavare på rymdfärjor: Fred Gregory (tre rymdfärder) och Tom Henricks (fyra rymdfärder). De två amerikanska astronauterna har tillbringat 6 gånger mer tid i rymden än alla kinesiska rymdfarare sammanlagt.

Hela besöket tillkom på initiativ av en privat amerikansk organisation, Space Foundation. De två astronauterna berättade om sina erfarenheter för en grupp taikonauter, ingenjörer och experter på rymdmedicin. Med på mötet fanns bland annat Yang Liwei, Kinas första astronaut och Zhai Zhi-Gang, den förste taikonut som gjort en rymdpromenad
.

Man ställde frågor om hur amerikanerna hanterade sjukdomsfall i rymden och om det var tillåtet för astronauterna att ta reklamuppdrag efter avslutad karriär. Detta möte för tankarna till det tillfälle när USA och Ryssland började samarbeta i början på 90-talet. Efter Sovjets fall hade den ryska rymdorganisationen stor erfarenhet men inga pengar.

Kina har kanske begränsad erfarenhet men man lägger ut stora summor på att bygga ut sina rymdanläggningar, t.ex. ”China Academy of Space Technology” (CAST), ”China Astronaut Research and Training Center” och ”Beijing Aerospace Control Center”. Vid anläggningen CAST fick besökarna se några farkoster som Kina bygger där: Shenzhou 8, Tiangong och Change 2.


Shenzhou 8 är identisk med rymdskeppet Shenzhou 7 som sändes upp i september 2008 med tre taikonauter, men detta rymdskepp kommer att vara obemannat och ha en dockningsmekanism och kamera i fören. Den ska testa dockningsmanöver med likaledes obemannade farkosten Tiangong 1. Start blir det år 2011.

Farkosten Change 2 är något annat. Det rör sig här om Kinas andra månfarkost, med startdatum oktober 2010. Förutom olika rymdcenter i Peking fick man också besöka uppskjutningsplatsen i Jiquan därifrån de bemannade Shenzhou sänds upp.

Vid tidigare resor har NASA-representanter fått träffa civila rymdchefer, men nu fick de träffa militära chefer. Kinas bemannade rymdfart finansieras över den militära budgeten. Både NASA:s chef Charles Bolden och USA:s president Barack Obama har inbjudits till Kina och kommer antagligen att resa dit redan i år.            
            

 


Problem för Syd-Korea, Indien och Kina.
(Källa: Aviation Week & Space Technology. 2009-09-07)

Tre misslyckanden i slutet av augusti för Asiens rymdnationer visar att det finns många hinder kvar innan dessa nationer kan förverkliga sina planer. Man kan väl säga att det största misslyckandet drabbade Syd-Korea som gjorde ett försök att sända upp landets första satellit med en egen raket. Men också två andra händelser, Indiens förlust av månsatelliten Chandrayaan-1 och Kinas misslyckade uppsändning av en indonesisk satellit, visar på svårigheterna med rymdfart.



Koreas raket KSLV-1.

Raketen KSLV-1 är Syd-Koreas mest ambitiösa rymdsatsning hittills, med utvecklingskostnader på 502 miljoner won (405 miljoner dollar). Man försökte bygga en egen raket men lyckades inte lösa alla problem och köpte istället det första raketsteget av det ryska företaget Krunichev, som även byggde rymdbasen. Det ryska raketsteget fungerade perfekt, men det koreanska andra steget separerade inte på rätt sätt från satelliten utan kastade den ur kurs.

Ryssland ska nu hjälpa Syd-Korea att anlysera vad som gick snett. Nästa försök att sända upp raketen dröjer ända till april 2011. Arbete pågår för att bygga raketen KSLV-2 som ska få helt inhemsk design. Den kan tidigast sändas upp 2018.




Indiens satellit Chandrayaan-1. 

Den koreanska raketuppskjutningen skedde 25 augusti. Några dagar senare, 29 augusti, kom nästa bevikelse. ISRO tappade kontakten med Indiens månsatellit Chandrayaan-1. Den hade börjat krångla någon tid innan. Satelliten överhettades vilket ledde till att flera av instrumenten stängdes av. Sedan hade man problem med att rikta in den i samband med ett samarbetsprojekt med NASA. Chandrayaan-1 och Lunar Reconnaissance Orbiter skulle användas för att tillsammans hitta vatten vid Månens poler.
 
Den indiska satelliten svarar nu inte längre på anrop. Man hade planerat att använda den ett år till. Indien har nu designat Chandrayaan-2. Frågan är om designen behöver ändras på grund av problemen med den första sonden. Chandrayaan-2 ska landsätta en månbil som ska samla in markprover och analysera dem.



Den kinesiska raketen Long March.

Det tredje misslyckandet gäller Kinas uppskjutning av en satellit från Indonesien, Palapa D1. Vad som hände var att det tredje raketsteget inte tände en andra gång, vilket innebar att satelliten inte nådde rätt höjd. Men tillverkaren Thales Alenia Space säger att satelliten är oskadd och kan föras upp i rätt geostationär bana, dock med en förkortad livslängd.

Inget av de här misslyckandena kommer väl att hejda utvecklingen på rymdområdet i Asien. Informationsföretaget Futron Corp. publicerade en rapport i juli som visar att USA:s försprång i rymden minskar, att Rysslands rymdverksamhet vaknat till liv igen och att Europa behåller sin position. Men de nya rymdnationerna i Asien satsar allt större belopp på rymdverksamhet. De senaste veckornas missräkningar visar dock på vilka svårigheter det finns inom rymdverksamhet.

____________________________________________________________________

Ny Rascom beställd för Afrika.
(Space News 2009-07-13)

Efter att satelliten Rascom-QAF-1 hade sänts upp i december 2007 uppbackad av 45 företag i Afrika drabbades projektet av ett svårt bakslag. Satelliten hade en läcka i bränslesystemet och livslängden krympte till tre år istället för planerade 15. Nu är en ersättare på gång. Konsortiet erhöll 230 miljoner dollar i försäkringsersättning och beställde en ny satellit från Thales Alenia Space (Frankrike och Italien).

Den nya satelliten kommer att sändas upp i slutet av 2010. Den ägs av företaget Rascom-QAF som är registrerat på Mauritius och ägs av 45 teleoperatörer från flera länder i Afrika. Huvudfinansiär är Libyen. Företaget ViaSat Inc. ska bygga terminaler, antenner och annan markutrustning som ska skapa data- och telefonlänkar för Afrika.

Här följer två tidigare artiklar om Rascom:

DEN AFRIKANSKA SATELLITEN HAR EN BRÄNSLELÄCKA.
(Källa: Aviation & Space Technology. 2008-01-07.)

En kommunikationssatellit, Rascom QAF1, som 44 länder i Afrika har finansierat, sändes upp i december med Ariane 5 från Kourou i Franska Guiana. Efter en vecka i omloppsbana upptäckte bolaget Thales Alenia Space som byggt satelliten att det fanns en bränsleläcka. Man kämpar nu för att laga felet. Man kommer att få problem med att föra satelliten upp i rätt bana och felet kommer eventuellt att förkorta satellitens livslängd.

Detta afrikanska projekt har kostat 400 miljoner dollar och ses som ett mycket viktigt steg mot att förbättra kommunikationerna på kontinenten, t.ex. med internet och telefoni. Efterfrågan på satellitens tjänster är stor och man överväger redan att sända upp en satellit till.

Libyen står för större delen av finansieringen (62 %). Orsaken är förmodligen landets strävan efter ökad makt i regionen. Libyens konkurrenter i denna strävan är Egypten (bolaget Nilesat), Saudiarabien (bolaget Arabsat), Förenade Arabemiraten (bolaget Yasat) och desutom Algeriet och Marocko som planerar att sända upp egna satelliter. Nigeria har köpt en satellit av Kina ( Nigcomsat-1).

AFRIKA SATSAR PÅ EGEN SATELLIT.
Qamar Afrikir – den afrikanska månen.
Källa: Space News. 2007-12-21.

Europas bärraket Ariane-5 förde 21 december 2007 upp två satelliter i geostationär bana. Den ena heter Rascom-QAF 1. Den ägs av bolaget RascomStar-QAF som är registrerat på Mauritius. Bolagets aktieägare är 45 afrikanska stater, med Libyen som dominerande land, som har investerat i en afrikansk satellit för att minska beroendet av icke-afrikanska satellitbolag. QAF står för Qamar Afrikir, som betyder ”afrikansk måne”.

I mer än ett decennium har Afrika i olika konstellationer och ägarstrukturer försökt åstadkomma detta. Slutligen hittade man ett antal finansiärer: investeringsfonden ”Libya Africa Investment Portfolio”, bolaget ”Libyan General Post and Telecommunications Co" samt tre afrikanska banker. Projektet kostar 370 miljoner dollar.

Rascom-QAF1 byggdes av Thales Alenia Space (ett bolag som hör hemma i Frankrike och Italien). Thales är en av aktieägarna i Rascom. Satelliten har 8 C-band- transpondrar och 12 Ku-bandtranspondrar. Den finns på 2,85 grader öst, en placering som staten Elfenbenskusten förfogar över.

En av uppgifterna för Rascom-satelliten är att erbjuda telekommunikationer för ca 130.000 telefoner på landsbygden i Afrika. Bolaget RascomStar-QAF planerar att först köpa 15.000 satellitterminaler. Avtal om detta är ännu inte klart men väntas i mars 2008. Man vill först prova projektet i begränsad skala. Om man kan visa att det fungerar hoppas man på att telekommunikationsbolag i Afrika ska gå in som investerare. De första 15.000 enheterna kommer att bli dyrast, men sedan hoppas man på ett pris på 1.200 dollar per telefon, inklusive en liten solpanel som ska förse terminalen med elektricitet.  
______________________________________________________________________

Bärraketer och bemannad rymdfart får en rejäl ökning i budgeten för ISRO (Indian Space Research Organisation) för verksamhetsåret 2009-2010.

(Källa: Space News. 2009-07-13)

Budgeten uppgår till 49,79 miljarder rupees vilket motsvarar ca en miljard dollar ( 7 miljarder kronor). Det är en ökning med 40 % från verksamhetsåret innan.

I budgeten ingår 22 miljoner rupees för raketteknologi. Ett pågående projekt är utvecklingen av raketen Mark 3, en ny modell av Indiens GSLV ( Geosynchronous Satellite Launch Vehicle). Raketen ska kunna lyfta satelliter som väger 4 ton. Den första testflygningen väntas 2010 eller 2011.

Indien håller också på att bygga en egen version av sista steget för GSLV. Hittills har man använt ett raketsteg av rysk design.

ISRO:s program för bemannad rymdfart har också erhållit en budgetökning. 2,3 miljarder rupees ska användas för att bygga ett rymdskepp. Det ska rymma 2 astronauter och kunna gå upp i omloppsbana. Man planerar för att sända upp rymdskeppet år 2015! (Man kan inte låta bli att jämföra med Europa som på ministermötet 2011 kanske tar beslut om en rymdkapsel för enbart transporter av förnödenheter – inte astronauter - till och från rymdstationen. Den farkosten sänds kanske upp 2016).

Satellitverksamhetens budget blir 7,3 miljarder rupees, en ökning från 5,9 året innan. Ett pågående projekt är ett satellitnavigeringssystem med 7 satelliter. Det är ett lokalt GPS-system. Det finns planer på många satelliter med olika syften: miljöforskning, astronomi, kartläggning, katastrofvarning osv

Budgeten avsätter också 1,75 miljarder till byggandet av ett rymduniversitet. ”Indian Institute of Space Science and Technology” skapades för ett år sedan men har bedrivit verksamheten i tillfälliga lokaler i – håll i er nu – Thiruvananthapuram.

______________________________________________________________________

SENASTE NYTT FRÅN KINA:
"Vi sänder inte taikonauter till Månen, men vi ska bygga en rymdstation”
(Källa: Space News. 2009-04-06)

Kina planerar att år 2010 sända upp den obemannade modulen Tiangong-1 i omloppsbana. År 2011 sänds sedan det nya obemannade rymdskeppet Shenzhou-8 upp. Med dessa två farkoster ska man öva dockning.

Sedan, troligtvis år 2013, ska ett bemannat rymdskepp docka med Tiangong-1. Taikonauterna stannar 15 dagar i denna enkla rymdstation. Kina fortsätter således med sin plan i tre faser där slutmålet är en rymdstation.

Den första fasen innebar fyra obemannade farkoster åren 1999-2003. Den andra fasen har hittills inneburit flera bemannade rymdfärder. Den tredje fasen kommer att innebära byggandet av en bemannad rymdstation. Man planerar för massproduktion av rymdskeppet Shenzhou-8, som ska föra taikonauter till och från rymdstationen.

Chefen för Kinas bemannade rymdprogram, Zhou Jianping, besökte i början på april en konferens i Colorado, ”National Space Symposium”. Där tog han och hans team emot priset ”2009 Space Achievement Award”.

I en paneldebatt togs frågan upp huruvida Kina ska ansluta sig till de 15 länder som driver den internationella rymdstationen. Intresset verkade inte vara speciellt stort från någondera hållet. ESA:s chef Jean-Jaques Dordain sa: ”Vi måste ta emot nya partners eftersom de kan tillföra mycket. Men alla nuvarande partners måste vara eniga om att ta emot den nya medlemmen.” Zhou sa: ”Om Kina ges tillfälle att ansluta sig till samarbetet så skulle det vara intressant. Men huruvida Kina skulle tacka ja till ett erbjudande återstår at se.” Zhou sa vidare att internationellt samarbete är bra eftersom syftet med rymdfart ju är att utforska universum.

USA har satt upp som mål att landsätta astronauter på Månen år 2020. Enligt Zhou har Kina tills vidare inga planer på bemannade färder till Månen. ”Men vi har ett program för obemannade landningar på Månen”.
______________________________________________________________________________

Irans lilla satellit skapar stor politisk oro.
(Källa: Aviation Week & Space Technology. 2009-02-09)

Fredagen den 2:a februari sände Iran upp en liten satellit med en tvåstegsraket. Det var Irans första satellit och eftersom den sändes upp med en egen raket så har Iran nu sällat sig till en exklusiv klubb. Sedan Sovjetunionen år 1957 sände upp världens första satellit har USA, Frankrike, Kina, Storbritannien, Indien, Israel, Japan och den europeiska samarbetsorganisationen ESA skaffat sig kapacitet att sända upp satelliter med egna raketer.

Många andra länder har byggt satelliter men sedan har de anlitat ”raketnationerna” för att kunna sända upp dessa satelliter i omloppsbana. Sovjetunionens arvtagare Ryssland och Ukraina har naturligtvis också haft raketkapacitet. Och det amerikanska företaget SpaceX har nyligen lyckats med en raketuppskjutning.

Irans satellit kallas Omid som betyder ”hopp”. Raketen heter Safir-2 och är en vidareutveckling av teknologi från Nord-Korea, som i sin tur bygger på teknologi från den gamla sovjetiska Scud-missilen.

Även om satelliten är enkel jämfört med vad många andra rymdnationer kan prestera så är dess politiska betydelse stor. Det är den första satellit ett islamiskt land sänt upp med egen raket. Irans president Mahmoud Ahmadinejad kommenterade händelsen: ”Med Guds hjälp, och med en strävan efter rättvisa och fred, har den islamska republiken visat sin närvaro i rymden.”

Detta yttrande ska ses mot bakgrund av att man i ett antal länder ser Irans raketprogram som en strävan efter att utveckla kärnvapenmissiler. Iran har utsatts för starka påtryckningar från omvärlden för att upphöra med sitt kärnvapenprogram. Landet förnekar att man skulle ha ett sådant program.

Reaktionen i Israel och USA.

Vad man vet är dock att Iran håller på att utveckla en kraftfullare raket, Shahab -3B och andra missiler. Israels försvarsminister Ehud Barak säger:” Irans satellit är en teknologisk prestation och ett steg mot ökad militär styrka. Det är ytterligare en anledning till att det internationella samfundet bör öka trycket mot Iran.”

Vita Husets presstalesman Rober Gibbs säger:” Irans ansträngningar för att bygga missiler och skaffa sig kärnvapen, dess hot mot Israel och dess stöd till terrororganisationer är något som denna regering måste fästa stor vikt vid. Presidenten vill att Iran ska vara en ansvarstagande medlem av världssamfundet. Irans missilprogram har inte övertygat oss om att landet tar ansvar för stabilitet och säkerhet i regionen.”

Anthony Cordesman vid forskningsinstitutet ”Center for Strategic and International Studies” gör bedömningen att denna satellituppskjutning är ett led i utvecklandet av kärnvapenmissiler.

Förenta Nationerna har antagit ett antal resolutioner för att försöka hindra andra länder att stöda Iran i dess kärnvapenprogram. Och USA:s nya utrikesminister Hillary Clinton har diskuterat Iran-frågan med sina kolleger i Storbritannien och Tyskland nyligen. USA:s president Barack Obama har dock uttalat en förhoppning om att USA och Iran ska kunna förbättra sin relation.

Min kommentar till den politiska reaktionen:
 
När jag läser om olika länders rymdprogram är det lätt hänt att jag kopplar ihop en rymdhändelse med vad som händer i övrigt i det landet. Jag intresserar mig ju för ländernas fredliga rymdverksamhet: forskning, bevakning av väder och jordyta, TV-satelliter, bemannade rymdfärder osv.

Men samtidigt vet jag att Kina förföljer systemkritiker, Japans fiskeflotta fångar utrotningshotade valar, Frankrike lät inbördeskriget på Balkan fortgå utan att ingripa, Irans president förnekar ”Förintelsen”, Ryssland beter sig hotfullt mot sina grannar , USA:s tidigare regering förhalade världens miljöarbete. Och så vidare, och så vidare. Man skulle ju även kunna misskreditera Sveriges rymdverksamhet genom att peka på olika missförhållanden i vårt eget land.

Och slutligen: I många länder finns starka band mellan militär och civil rymdverksamhet. T.ex. utvecklade Indien ett civilt rymdprogram samtidigt som man byggde missiler för kärnvapen.

Min inställning är ändå att jag inte vill driva detta resonemang hur långt som helst. Jag tycker det är bra att Iran sänder upp en satellit. I sig är det en fredlig händelse. Civil rymdverksamhet har en tendens att gynna samarbete och fred.

För den skull behöver man ju inte blunda för alla upprörande missförhållanden i rymdnationerna.


Iran sänder upp suborbital raket.
(Källa: Space News. 2008-12-01)

Iran sände 26 november upp sin andra suborbitala raket enligt vad som uppges av ”Islamic Republic News Agency”. Raketen kallas Kavosh-2. Iran sände upp sin första suborbitala raket i februari 2008. Färden varade endast några minuter.

Internationellt hyser man stora farhågor för att Iran håller på att framställa kärnvapen och för att raketprogrammet syftar till att sända iväg kärnvapenladdningar.


Nya satellittjänster för Afrika: Läs om företagen Atlantique Telecom, etelsat och Thuraya.
(Källa Space News, Wikipedia samt webbplatsen för Thuraya. 2008-10-27) 

Företaget Atlantique Telecom har skrivit kontrakt med ett av världens största satellittillverkande företag, Globecomm Systems Inc, om att skapa ett nätverk för mobil- och datatjänster för sju afrikanska länder. Kommunikationen kommer att skötas av  satellitsystemet Thuraya.

Atlantique Telecom ägs till 50 % av ett företag som heter "etisalat". etisalat är ett telekommunikationsföretag med högkvarter i Förenade Arabemiraten. etisalat är verksamt i 17 länder i Mellersta Östern, Asien och Afrika.

Detta samarbete mellan Atlantique Telecom, etisalat, Thuraya och Globecomm gäller ett satellitnätverk som ska finnas i följande 7 länder i Afrika: Elfenbenskusten, Benin, Togo, Gabon, Centralafrikanska Republiken, Burkina Faso och Niger. Befolkningen i dessa länder uppgår sammanlagt till 61 miljoner, men man beräknar att endast 8 % av innevånarna kan utnyttja satellittjänsterna.

Thuraya är det arabiska namnet på Plejaderna. Företaget ägnar sig främst åt mobiltelefoni via satellit. Täckningsområde är Mellersta Östern, Europa, norra Afrika, Asien och Australien. Företaget har huvudkontor i Förenade Arabemiraten och ägs av några telekommunikationsbolag från Mellersta Östern och Nordafrika, samt ett antal internationella bolag. Antalet abonnenter var 250.000 år 2006.

Här följer ett citat från webbplatsen för Thuraya. Där berättas om företagets tre satelliter:

"Thuraya was founded in the UAE in 1997 by a consortium of leading national telecommunications operators and international investment houses. 
The Thuraya-1 satellite was launched on board a Sea Launch Zenit-3SL rocket from the equator in the middle of the Pacific Ocean on 21st October 2000. The launch was a success, as it was the first satellite initiated from the Middle East  (
Kommentar från Arielspace: Detta är ett egendomligt påstående eftersom Israel sände upp sin första satellit redan 1988 och sedan dess sänt upp ca tio satelliter med egna raketer) and also the satellite was the heaviest to be launched ever.
Thuraya's second satellite Thuraya 2 was launched on the 10th of June 2003. The Thuraya 2 satellite was deployed into geosynchronous transfer orbit by Sea Launch, which was also the launching vehicle for Thuraya's first satellite. Designed for a 12-15 year lifespan, the Thuraya 2 satellite is positioned in Geosynchronous Orbit, 35,786 km (22,236 miles) above the Earth, at 44 degrees East Longitude and inclined at 6.3 degrees.
The Thuraya- 3 satellite which was built by Boeing Satellite Systems, was successfully launched on the 15th of January 2008 from the Odyssey Launch Platform at 154 degres West Longitude. The Zenith- 3SL rocket placed the 5,173 kg Thuraya 3 into Geosynchronous Transfer Orbit. Thuraya's third satellite is expected to expand system capacity and coverage area."

Webbplatsen heter:  http://www.thuraya.com/en 
 


Indien går sin egen väg mot rymden.
(2008-10-21)

Indien har tvingats bygga upp sin rymdverksamhet på egen hand. På 80-talet blev stormakterna rädda för att Indien skulle konstruera kärnvapenmissiler och därför vägrade man samarbeta med den indiska rymdorganisationen.

Följden blev att Indien har tvingats göra allt själv. Nu visar det sig att detta var bra – Indien har kommit långt i sitt rymdprogram och börjar nu sälja tjänster till andra länder. Detta kan man göra eftersom Indien har egna bärraketer och satelliter.

Ända sedan början har det indiska rymdprogrammet haft som viktigaste syfte att förbättra livsvillkoren för landets invånare. Man har förbättrat jordbruket – t.ex. genom att leta efter bra ställen att borra efter vatten eller genom att förutsäga regn. Man har förbättrat sjukvården – läkare på landsbygden kan kontakta experter på specialistsjukhus genom kommunikationssatelliter.

Indiens rymdprogram började 1963 när en grupp vetenskapsmän – som erhållit sin utbildning i USA – sände upp en suborbital raket. Den var amerikansk och kallades Nike-Apache. Vetenskapsmännens chef var en forskare med utbildning från Storbritannien. Han hette Vikram Sarabhai och ses i Indien som rymdverksamhetens grundare.

Indien behövde i början hjälp av andra länder med att sända upp sina satelliter. Men 1994 sände landet för första gången upp en satellit med en egen raket: Polar Satellite Launch Vehicle förkortat PSLV. Idag har Indien två rakettyper, den andra kallas Geosynchronous Satellite Launch Vehicle. PSLV är en fyrstegsraket med både fast och flytande bränsle. Raketen har framgångsrikt sänt upp satelliter 11 gånger och kan lyfta upp en satellit med vikten 3,2 ton i omloppsbana.

Indien experimenterar med en två-stegs återvinningsbar raket. Man räknar dock med att det tar många år innan den blir verklighet.

Indien har just nu 11 kommunikationssatelliter. Och landet sänder upp nya satelliter i en stadig ström: en militär satellit (Cartosat2A) och ett antal jordobservationssatelliter.

Den indiska rymdorganisationen har 16.000 anställda och dessutom jobbar ca 20.000 personer inom Indiens privata rymdindustri. Indiens rymdorganisationen heter Indian Space Research Organisation vilket förkortas ISRO.

Under de senaste åren har Indien frångått sin ide´om att bara använda rymdverksamheten för att gynna landets innevånare och industri. Nu vill man också hävda sig gentemot andra rymdnationer och satsa på bemannad rymdfart och farkoster till Månen. 


 

Chandrayaan-1 mot Månen.
SVERIGE DELTAR I INDIENS MÅNFÄRD.
SVENSKA INSTRUMENT OCKSÅ TILL MERKURIUS.
(Källa: IRF:s webplats. 2008-10-20)

22 oktober planerar Indien att sända iväg en sond till Månen. Sverige deltar med ett forskningsinstrument från Institutet för rymdfysik.

I hård konkurrens har IRF:s instrument SARA (Sub keV Atom Reflecting Analyzer) valts att flyga till månen ombord på en indisk satellit kallad Chandrayaan-1. Avsikten är att avbilda månens yta i synligt ljus, infrarött, röntgen och gamma-partiklar med låg energi. SARA-instrumentet kommer att bidra till dessa studier genom att avbilda neutrala atomer som kastas upp från månens yta när solvinden träffar den. SARA är det första samarbetsprojektet mellan Sverige och Indien.

I IRF:s årsredovisning hittade jag detta:

"Programmet Solsystemets fysik och rymdteknik .
(Solar System Physics and Space Technology,SSPT)
studerar solsystemets rymdmiljö med fokus på solvindens växelverkan med de inre planeterna, månar, asteroider, kometer och stoft, samt utvecklar instrument för satellitbaserade mätningar till stöd för rymdforskningen.

SSPT:s instrument SARA har valts ut för att få flyga till månen år 2008 med den indiska månsonden Chandrayaan-1 och till Merkurius år 2014 med ESA:s rymdsond BepiColombo. Instrumenten är ganska lika varandra och kommer att användas för att studera växelverkan mellan solvindens plasma och ytan på dessa himlakroppar samt jonflödena i rymden kring dem.

Utvecklingen av instrumentet SARA (Sub keV Atom Reflecting Analyzer) för rymdsonden Chandrayaan-1 var den huvudsakliga aktiviteten för IRF på den tekniska sidan under ett år. EU ansåg att samarbetet med Indien var av största vikt, och därför beslutade ESA att finansiellt stödja utvecklingen av de europeiska instrumenten."

Uppsändningen av sonden är efter många förseningar planerad att ske 22 oktober 2008, dvs nu på onsdag.

På indiska rymdorganisationens webplats ska starten direktsändas.

Länkar: Institutet för rymdfysik http://www.irf.se/  
Indiens rymdorganisation
www.isro.org  
Chandrayaan
www.isro.org/chandrayaan/htmls/home.htm

 



HENZHOU 7 HAR LYFT - KINAS FÖRSTA RYMDPROMENAD ÄR "A PRELUDE OF THINGS TO COME". MEN DET FINNS INGEN RYMDKAPPLÖPNING. KINA KAN INTE TÄVLA MED RYSSLAND ELLER USA.
(2008-09-27) 

Tidningen Space News publicerade i juni en analys av det kinesiska rymdprogrammet. Experter i väst ombads svara på två frågor: 1. Hur har det varit möjligt för Kina att på några år genomföra det som tog flera decennier för Sovjetunionen och USA? 2. Kan Kina hinna till Månen före USA?

”Kan man svälja i rymden?”

40 år efter att USA och Sovjetunionen/Ryssland genomförde mångåriga rymdprogram med många bemannade rymdfärder har Kina kunnat genomföra ett liknande program med endast tre rymdfärder. 2003 var året för den första kinesiska bemannade rymdfärden då Shenzhou 5 flög 14 varv runt jorden med en person ombord. 2005 flög sedan Shenzhou-6 med två taikonauter ombord och den resan tog 5 dagar. Och nu Schenzhou-7, en farkost med tre taikonauter. En rymdpromenad är planerad för denna färd.

Experter i väst säger att förklaringen till att Kina kan genomföra sitt rymdprogram så mycket snabbare än USA och Ryssland är att Kina har stor nytta av den kunskap som ackumulerats under årens lopp.

Joan Johnson-Freese presenteras av Space News som ”an analyst of China´s space policy and chair of the National Security Decision-Making Department at the U.S. Naval War College” i Newport.

Hon säger att USAs första rymdprogram, Mercury-projektet (rymdfärd med en astronaut), var rena grundforskningen. I början visste man ju ingenting om människors förmåga att leva i rymden. När man äter i rymden, kan det då bli problem med att svälja? Vilka psykologiska effekter uppträder när en människa kretsar kring Jorden?

Mercury följdes av Gemini-projektet (rymdfärd med två astronauter). 10 Geminifärder genomfördes åren 1965-66. Allt som allt genomfördes 16 bemannade färder (Mercury och Gemini) under fem år. ”Kina har kunnat dra nytta av all erfarenhet från de ryska och amerikanska rymdfärderna.”, säger Joan Johnsson-Freese. ” Att säga så innebär inte att man nedvärderar det som kineserna uppnått, det innebär bara att Kina har kunnat bygga vidare på det som uppnåtts av andra”.

Också Dean Cheng som Space News presenterar som ”an Asian affairs specialist at the Center for Naval Analyses” säger att Kinas framgångar är värda beröm även om allt redan har gjorts förut. Det intressanta med Kinas rymdprogram är ju att de uppnått så mycket med bara tre färder. ”Låt oss hoppas,”säger han, ”att Kina kan undvika de misstag som i USA och Ryssland lett till att flera rymdfarare förolyckats.”

Planerar Kina för en bemannad månfärd?

Experter i väst är mycket osäkra på vilka mål det kinesiska programmet för bemannad rymdfart har. Roger Launius är rymdhistoriker vid “the Division of Space History at the National Air and Space Museum” i Washington”. Han säger: “Det som Kina behöver lära sig för att utföra en bemannad månfärd kan man inte ha erhållit vid de tre färder man gjort hittills.

Låt oss ta Gemini-projektet som exempel: syftet med det var att testa möten, dockning, rymdpromenader och långa flygningar. Det här behöver kinesiska rymdfarare också testa, och det har man inte gjort på de tre flygningarna hittills. Simuleringar på marken kan kompensera för en del av detta, men hur mycket? Trots allt är ju arbete i rymden rena rutinen för astronauter och kosmonauter.”

Roger Lauinius gör bedömningen att Kinas rymdprogram kommer att framskrida i måttlig takt. ”Det faktum att programmet är hemligt väcker en massa spekulationer och en övertro på dess förmåga. Olika uttalanden av personer i Kinas rymdbransch har givit upphov till teorier i väst om att Kina kommer att lägga enorma resurser på att sända taikonauter till Månen. Men det finns ingen officiell information från Kina om att ett kinesiskt månprojekt skulle existera.

Snarare är det väl så att många inom den kinesiska rymdverksamheten skulle vilja dra igång ett månprogram, men som sagt: det finns inga officiella dokument som visar att det skulle existera något sådant. Dessutom är det väl så att många i väst skulle vilja att Kina sände taikonauter till Månen för att det skulle dra igång en andra rymdkapplöpning som skulle påskynda utforskningen av rymden.”

Önsketänkande om Kinas bemannade rymdfärder.
(Av Ariel Borenstein)

Det finns en allt mer utbredd åsikt om att Kinas rymdprogram är väldigt omfattande och att Kina skulle kunna hinna före USA till Månen. Min åsikt är att sådana påståenden är helt känslomässiga och inte baserade på fakta.
Å ena sidan har vi Rysslands och USAs erfarenhet under mer än 40 år av bemannad rymdfart med otaliga varv kring jorden, två rymdstationer, oräkneligt antal dockningar och rymdpromenader samt det faktum att USA redan en gång landsatt människor på Månen. Å andra sidan har vi Kinas TRE rymdfärder.

Rysslands och USAs rymdverksamhet har kostat enorma belopp och 18 rymdfarare har under årens lopp omkommit. Att Kina med sin begränsade erfarenhet, sina trots allt begränsade resurser och utan missöden skulle kunna sända upp ett stort antal bemannade rymdfarkoster, bygga en rymdstation och sända folk till Månen före år 2020 är inte troligt.

Varför uppstår då sådana ide´er? Jag tror att det beror dels på det som Roger Lainius säger i artikeln, att Kinas rymdprogram är hemligt. Men också på att USA just nu har stora ekonomiska och praktiska problem vid omställningen från rymdfärjorna till den nya farkosten Orion. Man kan inte ha kvar rymdfärjorna, dels eftersom det blir fruktansvärt dyrt och svårplanerat att ha två program igång samtidigt, dels för att rymdfärjorna blir allt farligare att använda pga tekniska problem. Och därmed kommer man att vara beroende av Ryssland under fem år för transporter till rymdstationen tills det nya Ares/Orion-systemet är klart att använda. Men detta är tillfälliga problem. Kina har en mycket lång väg att vandra innan man kan tävla med de andra två rymdnationerna.

Det är för övrigt en viss gradskillnad mellan de månprojekt som skulle utgöra tävlingen mellan USA och Kina. Kina kanske skulle kunna landa en bemannad farkost på Månen före år 2020. Det skulle i så fall vara en upprepning av något som USA genomförde redan år 1969. Vad USA – i samarbete med alla länder som vill delta – planerar att göra är att år 2020 börja bygga en permanent rymdstation.


Hello, Tsukuba.
 
Under våren 2008 kommer Japans modul att föras upp i tre delar – av tre rymdfärjor – till den internationella rymdstationen (Den första delen transporteras upp vid den nu pågående rymdfärden med Endevour). Då kommer också de första rösterna från Asiens första kontrollcenter för rymdstationen att höras i etern. Tidigare har alla röster hört hemma i USA, Ryssland, Tyskland eller Frankrike.

 

 

 

Anropssignalen lyder ”Tsukuba”. Några mil norr om Tokio ligger Tsukuba Space Center som byggdes redan 1972. Centret sysslar med forskning och utveckling avseende satelliter och raketer, det är ett kontrollcenter för Japans rymdaktiviteter. Här tränar de japanska astronauterna och här utvecklades och testades modulerna till rymdstationenet japanska bidraget till rymdstationen kallas på engelska Japanese Experiment Module, förkortat JEM, men har smeknamnet Kibo, som betyder ”hopp” på japanska. I Tsukuba Space Center ingår The Kibo Controll Center som väntat länge på att få aktiveras. Kibo-modulen byggdes redan för tio år sedan av företaget Mitsubishi Heavy Industries. Under väntetiden har planerna för rymdstationen ändrats ett antal gånger.

Kibo blir rymdstationens största laboratorium för experiment i tyngdlöshet. Experimenten kommer att handla om allt från cellstruktur till materialtester. Modulen innehåller ett stort antal hyllor (på engelska: racks. Nischer? Ställningar? Skåp?) för de olika experimenten, bl.a. ett fjärrstyrt mikroskop.

Japans kommunikation med rymdstationen sker antingen via NASA med ett satellitsystem som heter ”Tracking Data and Relay Satellite System” eller via en japansk satellit som heter ”Japanese Data Relay Tracking Satellite”. All kommunikation sker på engelska. Efter att forskningsresultat från modulen anlänt till Tsukuba kommer informationen att sändas vidare till ett antal universitet och forskningscentra i Japan.

Kibo Controll Center kommer att bemannas av 12-15 personer dygnet runt vilket kräver en personalstyrka på ca 60 personer. En följd av den långa väntetiden är att kontrollcentret har en blandning av gammal och modern utrustning, t.ex. TV-skärmar med katoder och med nya platta skärmar. (På engelska: One legacy of starting on the project a decade ago is that the control center has a mix of old-fashioned cathode-ray tube monitors and newer flat-panel displays.)

Vid Tsukuba Space Center finns också ett separat kontrollrum för den kommande ”rymdbogserbåten” HTV (H-2 Transfer Vehicle). Det är en obemannad rymdfarkost för transporter till rymdstationen. Denna farkost ska sändas upp med hjälp av Japans egen raket H-2A. Den första uppskjutningen planeras till slutet av 2009.


SES (Luxemburg) lägger bud på Spacecom (Israel)
Källa:Space News.(2008-01-25)

Satellitoperatören Spacecom som är ett israeliskt bolag har erhållit ett uppköpserbjudande från bolaget SES som är ett bolag i Luxemburg. SES är ett av världens största satellitoperatörer och det är dotterbolaget SES New Skies som vill utöka sin kapacitet i Mellersta Östern och Afrika.

Spacecom äger två satelliter, Amos-1 och Amos-2, i omloppsbana. Någon gång under våren kommer satelliten Amos-3 att sändas upp för att ersätta den åldrande Amos-1. Amos-3 har byggts av Israel Aerospace Industries som är aktieägare i Spacecom.



SYD-KOREA ÄR EN NY RYMDNATION.
(Källa: Space News. 2008-01-21.)

Syd-Korea kommer att lägga ut 316 miljoner won (motsvarande 338 miljoner dollar) på rymdverksamhet under 2008. Bland projekten finns en rymdhamn, en bärraket och flera satelliter.

Syd-Koreas regering prioriterar rymdverksamhet. 16 januari 2008 informerade Koreas "Departement för vetenskap och teknologi" om landets planer för att öka sin närvaro i rymden. Under de två senaste åren har 3 % av landets budget för forskning avsatts för rymden. Den årliga rymdbudgeten kommer att fördubblas under de närmaste tio åren jämfört med perioden 1996-2007. (För perioden 2008-2019 kommer man att lägga ut 3,6 miljarder won, ni får själva räkna om det till valfri valuta).

En tredjedel av budgetmedlen för 2008 kommer att användas för att bygga tre jordobservationssatelliter. Man arbetar också med att bygga en telekommunikationssatellit och en meteorologisatellit. I december 2008 ska en 100 kg "technology demonstration satellite" sändas upp med Koreas egen bärraket Space Launch Vehicle-1. Uppskjutningen ska då förhoppningsvis ske från Koreas nya rymdhamn, Naro Space center, som nu är nästan färdigbyggd.

Men inte nog med allt detta: Syd-Korea kommer snart att få sin första astronaut. Han heter Ko San och ska åka upp med en rysk Soyuz till rymdstationen på en åttadagars-färd i april. I rapporten från vetenskapsdepartementet sägs: "Vi inträdde i rymdåldern senare än många andra länder men vi gör nu en stor ansträngning för att hinna ikapp." Och man tillägger:" Senast år 2020 ska vi sända en obemannad farkost till månen!"

 

           

 

 

 

 

 

 

 

   

 







Uppdaterat 2017-07-21
Utskriftsvänlig sida
rymden@arielspace.se
Provided by Webforum