ArielspaceNyheterSvensk rymdindustriInternationelltReportageRymdmuseumOm ArielSpaceSökLogga in
Rymdmuseum
Sverige: Museer, utställningar och filmer om rymden
Sverige: Framtidsmuséet i Borlänge.
Apollo 16-astronauten Charles Duke besöker Stockholm
Esrange: Sveriges rymdbas
Science Museum of London
Intrepid Sea, Air and Space Museum finns i New York
MÅNEN på konstmuseet Louisiana

Rymdupplevelser på Jorden - Arielspace startar upp en informationstjänst om rymdmuséer, rymdbaser, aktiviteter, laboratorier, filmer osv.
Du kan uppleva rymdåldern även om du inte är astronaut!
 



Liten men väldigt bra rymdutställning på Framtidsmuséet i Borlänge! (2013-07-07)

En artikel om mitt besök på muséet finns i menyn till vänster. Eller gå direkt via denna länk.  

En stor modell av den internationella rymdstationen hänger i taket i muséet.


Charles Duke besökte Månen med Apollo 16 för 40 år sedan. Igår besökte han Stockholm. (2011-08-21)

1972 landade expedition Apollo 16 på månen. Astronauterna John Young och Charles Duke genomförde mänsklighetens femte besök på månen, de vandrade runt, de åkte runt med en liten månbil och de tog otaliga stenprover. Under tiden kretsade astronauten Thomas Mattingly i omloppsbana runt månen i Apollo-kapseln i väntan på att hans två kollegor skulle återvända för färden hem till Jorden.

Just då visste ingen det, men bara en månresa återstod, Apollo 17, och därefter lades månprojektet ned, de tre planerade månlandningarna inställdes. Fortfarande, år 2011, har inga fler månfärder genomförts. Sex resor blev det, således har bara 12 människor vandrat på månen. Charles Duke var den yngste. Idag är han 76 år. När ska människor igen vandra på månen?



"Resa till Månen? Är du tokig?"

Charles Duke växte upp i en liten stad i delstaten South Carolina i USA. Det var ingen som pratade om månresor när han var barn.” Om jag sagt att jag ville flyga till månen hade min mor tagit mig till en psykiater”. Så småningom blev Duke stridspilot och sedan blev han antagen till astronautträning. När Charles Duke fick erbjudande i mitten på 60-talet om att träna inför en färd till månen tvekade han inte. 

Efter det föredrag som Duke höll igår fick han frågan om vad hans familj tyckte om månresan. Mina föräldrar var stolta, berättade han, min pappa gick omkring i vår lilla hemstad och pratade om sin son som skulle flyga till månen. Min fru stöttade mig också, säger han. På den webplats som Charles Duke driver finns emellertid en text skriven av hans fru. Hon skriver att hon var olycklig under hela hans aktiva astronauttid. Han ägnade all energi år jobbet och försummade sin familj. Hon kände sig oälskad och var till slut farligt nära att både bli alkoholiserad och begå självmord! Som hon uttrycker det själv: Efter att han uppvaktat mig och vi gift oss så slutade han bry sig om mig. ”Jag bara önskade att han skulle genomföra månresan och sedan bry sig om mig igen.” Senare i livet blev både Charles och hans fru omvända till en stark tro på Gud och Jesus. Jag uppfattar det som att makarna på äldre dar funnit varandra igen. Paret har flera barn och ett stort antal barnbarn.

På en pelare av eld från Jorden och upp som en pil från Månen.

Vad är det för skillnad på att lyfta från Jorden högst uppe på en gigantisk raket och på att lyfta med en liten månmodul från månen? En start med Saturn-raketen kräve en enorm kraft. Stora mängder bränsle förbrändes på några sekunder, det kylda bränslet hade skapat isbildning på raketens utsida och isen yrde när raketen lyfte, kraftiga eldsflammor, kraftiga skakningar, raketdelar som avskiljs och faller ner i Atlanten. När månmodulen lyfte var det som en pil: Ena sekunden stod den på sin ställning (den del som innehöll landningsmotorn) och nästa sekund var den högt uppe.

Den första månlandningen, Apollo 11, skedde på en månslätt. Apollo 16 landade i ett bergslandskap. På den tiden var månkartorna så bristfälliga att astronauternas karta bara visade de största landmärkena, jag tror han sa att föremål med en diameter på 50 meter fanns på kartan. Den här expeditionen befann sig på månen i ca 70 timmar. Den tiden delades upp i tre pass som innehåll månpromenader, arbete inne i farkosten och vila/sömn. Den första kvällen var Duke tvungen att ta en sömntablett, han kände en sådan upprymdhet över att befinna sig på månen. Astronautera sov i hängmattor. Genast när han vaknade kände han: Ut, ut vi måste genast ut och utforska. De klev runt på månen och de åkte runt i den lilla månbil de medfört. 

Gångstil på Månen: på plan mark som Frankensteins monster, hoppa uppåt och hasa neråt!

Hur var det att gå på måndammet? "Det var ju inte som att gå på en badstrand, vi hade våra tjocka rymddräkter, med en ryggsäck som höll oss vid liv, där fanns syre, där fanns vatten osv. Marken var mycket fast. I uppförsbacke var det effektivast att hoppa, i nedförsbacke fick man liksom glida ner med små steg." Gravitationen på månen är bara en sjättedel av Jordens, Duke + dräkt vägde ca 30 kg. Det gick lätt att hoppa och springa men det var svårt att hålla balansen. ”John Young var mycket bättre än jag på att hålla balansen, jag ramlade flera gånger, bland annat med en vetenskaplig utrustning som kostat 10 miljoner dollar att konstruera. Men den höll." Astronauterna kunde inte se Jorden när de var på Månen! Den befann sig rakt ovanför och det gick inte att luta hjälmen. Om de tittade uppåt såg de bara insidan på hjälmen.

"John Young var också bättre än jag på att bedöma avstånd på månytan. En gång sa jag till honom att ”Lets go and check out that small stone over there.” Men den är ju långt borta, svarade han. Nej, den är ju nära, envisades jag. Hur det nu var gav vi oss iväg och det visade sig att stenen befann sig långt bort och att den dessutom var stor som ett hus!" Astronauterna högg loss en liten bit av stenen och tog med sig. De medförde 95 kilo sten hem till Jorden. Månastronauterna hade erhållit en gedigen utbildning i geologi. En av Apollo 17-astronauterna var dessutom geolog till yrket (Harrison Schmitt). De sex månfärderna hemförde sammanlagt 378 kg månsten. (Tekniska Museet i Stockholm har en månsten)

Maxhastighet på Månen: 17 km i timmen.

På Tekniska Museet finns en exakt kopia av en månbil. På presskonferensen berättade Duke hur bilen medfördes på månlandaren ihopfälld till en låda. Efter landningen kunde den fällas ut och sänkas ner och då kunde hjulen vikas ut, stolarna fällas upp osv tills det stod en färdig bil där. Den var byggd i lätta material och på jorden skulle den braka ihop med två tunga astronauter. Men på Månen vägde de ju bara en sjättedel av sin Jordvikt. Man monterade fast en kamera och en antenn och sedan var det bara att köra. Högsta möjliga hastighet var 17 kilometer i timmen. Bilen hoppade och skumpade så mycket att de tvingades använda säkerhetsbälten i denna låga hastighet.

Charles Duke beskrev sitt månäventyr som julafton, födelsedag och ytterligare några av livets höjdpunkter ihopslagna till ett enda tillfälle. Han fick frågan om han skulle vilja återvända till Månen och svarade : Absolut. Besättningen från Apollo 16 var back-up för Apollo 17, ifall någon i den besättningen skulle ha blivit förhindrad. Men det blev ingen andra månresa för Duke.

När han kom tillbaka hem behövde han och de två andra inte sitta i karantän som de fyra föregående månexpeditionerna. Man kände sig nu säkra på att det inte fanns bakterier på månen. En månad gick åt till ”segerparader” och så småningom började Charles Duke delta i arbetet med att utveckla en rymdfärja. Men, säger han, i Apollo-projektet handlade det om snabba beslut, allt hände snabbt. "När det gällde rymdfärjan gick jag bara på möten."

Så han sa upp sig från NASA och gick över till näringslivet. ”From the moon to money”. Åratal senare när månkollegorna John Young och Mattingly flög rymdfärjor kände han sig avundsjuk.

Jag är en äventyrare.

På en fråga hur månlandningen påverkat hans syn på livet svarar han att den inte innebar någon andlig eller filosofisk upplevelse. ”I am an adventurer. It was an adventure.” Men han konstaterar belåtet att fotografier tagna av Jorden från rymden blivit starka symboler för miljörörelsen. På tal om fotografier så säger han att det var ett misstag att de tog så få fotografier av varandra. ”Vi hade i uppdrag att utföra geologiska studier. Så nästan alla bilder visar stenar och landskap. Men bilder av astronauter på månen hade varit bra PR-redskap om man vill entusiasmera människor inför nya månfärder.

Men det finns fina bilder och filmer: Astronauter som hoppar och åker månbil, en bild av ett foto på månens yta (Duke lämnade ett foto av sig och sin familj på månytan), en film av månfarkosten när den lyfter från månen. En film på när Charles Duke skämtar om att de har en månolympiad, hoppar högt, ramlar baklänges och nästan dör. I sista sekunden vrider han kroppen så att han landar på sidan istället för på ryggen. I ryggsäcken fanns alla livsuppehållande system. Han erkänner att han kände sig livrädd innan han kontrollerat dräktens tryckmätare.

På markkontrollen i Houston blev man förbannad över hans risktagande och sa: Nu går ni in i rymdskeppet genast. Det var ändå tid att åka hem.  

"My son the doctor and my son the astronaut"

En anekdot: Charles Duke hade en tvillingbror (som avled för något år sedan) som var läkare. I hemstaden var det han som var kändisen, inte månfararen. När Charles besökte hemstaden ville alla konsultera honom på stan om sjukdomar men han sa ”Hey, you got the wrong guy.” När det var dags för månresan blev brodern - identiskt lik Charles - inbjuden till Houston. Medan markkontrollen var fullt upptagen med att kommunicera med Duke på månpromenad upptäckte de plötsligt att Duke gick omkring bland dem. Full förvirring utbröt. ”Men…du är ju på månen!”

Duke skämtade om att den här händelsen kanske var det som gav upphov till myten om att månlandningarna är en bluff. På tal om det så säger Charles Duke i intervju med Clas Svahn på DN (21/8 2011) att det är obegripligt och sorgligt att en sådan myt kunnat uppstå.
(Mitt förslag om ni träffar på någon person som hävdar att månlandningen aldrig ägt rum: Kräv att personen bevisar att han/hon själv existerar. Det kan den personen inte! Du kan nämligen vägra godkänna något som helst bevis! – Den här myten har skapats av personer som har känslomässiga problem och vill visa sig märkvärdiga, hatar USA eller liknande. Inget att ens diskutera).

Charles Duke anser att mänskligheten borde bygga en månbas. En färd till Mars är för farlig, om något går fel är det fullständigt omöjligt att få hjälp från Jorden. Det går att nå månen på tre dygn. Han sa också att det är helt felaktigt att säga att en rymdstation eller månbas är att slösa bor pengar i rymden. Alla pengar betalas ju på Jorden.

Min rymdfråga: hur kände du dig på månen?
 
Jag frågade Charles Duke om det var möjligt för honom att beskriva det märkvärdiga i att lämna jorden och landa på månen. Går det att beskriva tankar och känslor i samband med detta?

Till min förvåning svarade han att två stora känslor var dels hur välbekant allt var och hur stor närhet han kände med medarbetarna. Astronauterna hade förberett sig för månresan i två år, övat varje moment och handgrepp tusentals gånger, varje föremål i rymdfarkosten hade sin bestämda plats, de hade studerat kartor över landningsplatsen osv. När han såg ut över månlandskapet kändes det som att det var här han hörde hemma.

Solen sken klart, det var morgon på månen (ett måndygn varar som bekant en månad) och därför inte ens 100 grader ( innan temperaturen nådde 130 grader måste de lämna månytan), himlen var svart och kändes som sammet som man skulle kunna sträcka sig fram och känna på, tyngdkraften var en sjättedel av Jordens så att man kunde ta stora skutt trots den stora rymddräkten och de befann sig på en plats som ingen människa besökt förut.

Vid sin sida hade Charles Duke en kollega som han kunde lita på och i hörlurarna hade han ständig kontakt med markontrollen.

Slutligen: Vet ni vad! I rymden syns inte stjärnorna!!!!!! Solen skiner så starkt att stjärnorna inte syns. Man måste ta sig långt bort från solen innan stjärnorna blir synliga. Så mycket för Star Wars.

Nu omfattar min autografsamling tre astronauter: Fuglesang, Diaz och Duke. 

Vi var där!

På presskonferensen deltog en journalist från www.vibilagare.se så om ni tittar in där ibland så finns så småningom en artikel om månbilen. Kolla också in www.fotosidan.se för där kommer en text om de svenska Hasselbladskameror som astronauterna använde. När jag ändå håller på och rekommenderar så kan jag tipsa om att nästa nummer av "Vetenskap och Historia" kommer att innehålla en artikel om Duke. DN hade en kort artikel 21 augusti, dvs idag. Ett tips till: Efter föredraget träffade jag rymdbloggaren Assi Suer. Hon skriver lite om Dukes föredrag på www.astronomi.blogg.se men har utlovat mer.



NASA:s stora rymdutställning har haft världspremiär på Tekniska museet i Stockholm.

Idag 28 januari öppnade Tekniska museet sin unika utställning NASA — A Human Adventure. Arielspace var där. Utan tvivel är utställningen fantastisk. Men det finns några mindre skönhetsfläckar!


En Gemini-kapsel som rymde två astronauter.  

Jag tänkte rätt! Jag besökte den nya rymdutställningen på premiärdagen som var en fredag och därför hade väldigt få besökare. Jag kunde titta på alla föremål i lugn och ro. Tjejen i biljettkassan räknade med att den stora publiktillströmningen börjar på lördag. När ryktet sprider sig kommer folk att strömma till.

Vad sägs om kopior i verklig storlek av Mercury-, Gemini- och Apollokapslar? Och kopia i verklig storlek av främre delen på en rymdfärja. Den är STOR!



Plus ett stort antal föremål i original, t.ex. rymddräkter och inredningsdetaljer från rymdskeppen. 


Äkta rymddräkt, användes av Thomas Stafford.

Vad sägs om följande fakta: På femtiotalet och fram till 1966 användes inga datorer överhuvudtaget av NASA, varken när ingenjörerna gjorde sina konstruktions- och banberäkningar, eller i rymdfarkosterna. Man använde papper och penna och räknesticka för att skapa Mercury och Gemini! På utställningen kan ni beskåda en räknesticka av trä (!!!) och några tidiga datorer.

På premiärdagen var utställningen inte riktigt klar, det saknades ett antal skyltar samt några av föremålen. 



Inför rundvandringen erhåller man, istället för den klassiska hörluren, en Ipod som berättar om de olika föremålen. Men här måste jag komma med kritik. Information om utställningsföremålen fanns dels på ett antal datorskärmar, dels på Ipoden. Framför vissa av föremålen fattade jag inte hur man skulle hitta information om dem. Infon fanns varken på datorskärmen eller i Ipoden. Jag hoppas man sätter upp skyltar med info.

Det var också svårt att fatta hur man skulle gå, informationen skapade inte någon självklar rutt, utan jag vandrade än hit, än dit i mina försök att para ihop rätt föremål med rätt information.



En sista kritik. Av reklamen inför denna utställning hade jag uppfattat det som att de flesta föremål skulle vara äkta. Men alla rymdfarkoster är kopior. Också en del av de mindre föremålen är kopior. Rätta mig om jag uppfattat detta fel.

Men helhetsintrycket är ändå att detta är en väldigt trevlig och imponerande utställning. Gå och se den!


Mercury-kapsel. USA:s första bemannade rymdfarkost. Den är LITEN!

P.S. Mitt besök avslutades på ett komiskt sätt. Någon hade flyttat på flera av de stora klädställningarna vid entrén så att jag först inte hittade mina ytterkläder. Min vinterjacka återfanns utanför 3D-biografen.

Utställningen visas fram till 6 november.  


LÄNK TILL Tekniska museet 

 

Uppdaterat 2013-07-07
Utskriftsvänlig sida
rymden@arielspace.se
Provided by Webforum