ArielspaceNyheterSvensk rymdindustriInternationelltReportageRymdaktierRymdmuseumOm ArielSpaceSökLogga in
Internationellt
- Europa, Ryssland
- USA, Canada, Mellanamerika, Sydamerika
- Asien och Afrika
- Bemannade rymdfärder
- Privat rymdverksamhet
- Rymdförsäkringar
- Framtidsvisioner
- Ner med rymdskrotet!
- Militär rymdfart
- På tröskeln till en ny rymdepok
De 50 största rymdföretagen år 2011
De 25 största satellitbolagen år 2010
- Internationellt: Jan-sept 2007.
- Internationellt Jan - dec 2008
Rymdjuridik
Ner med rymdskrotet. Och miljövänligt bränsle vill vi ha!

Sedan rymdålderns början i slutet på 50-talet har man sänt upp flera tusen raketer och satelliter. Den stora mängden föremål i omloppsbana börjar nu bli ett problem. Det handlar om satelliter som slutat fungera, raketsteg som blivit kvar i omloppsbana, rester efter farkoster som exploderat.

Det värsta är ändå alla små föremål som trots sin ringa storlek är farliga eftersom de rör sig med så hög hastighet. Det kan röra sig om färgflagor som lossnat från en raket, om muttrar, skruvar och verktyg från rymdstationen.

Det nyaste hotet är att antalet satelliter nu är så stort. Satelliterna har börjat kollidera. Risken för kollision gör att man i ett stort antal fall tvingats ändrat på satelliters banor. Också rymdstationen har tvingats till kurskorrigeringar på grund av kollisionsrisk. Jag tycker också att man kan diskutera om det verkligen är OK att kraschlanda farkoster på Månen!


Miljövänligt bränsle:

Aerojet Rocketdyne konkurrerar med svenska ECAPS.
(Space News 15 juli och 5 augusti. Aviation Week. 22 juli.)

Det finns ett berömt uttryck som lyder: Det är onödigt att uppfylla hjulet igen. Men när det gäller miljövänligt bränsle gäller inte detta. På flera håll i världen utvecklar man sin egen variant, trots att svenska företaget ECAPS redan framgångsrikt prövat sitt bränsle i rymden med PRISMA-satelliterna.

(Varning för teknik-okunnighet i denna artikel! Jag är ekonom, inte ingenjör. Jag kan ha missuppfattat en del av den kemi och teknik för satelliter som presenteras i texten.)

Tidningen Aviation Week skriver 22 juli 2013 om ett amerikanskt företag som utvecklar ett miljövänligt bränsle för satelliter. Aerojet Rocketdyne hävdar att deras bränsle presterar bättre både än det traditionella miljöfarliga ”hydrazine” och ECAPS miljövänliga bränsle .
 
Det är dock positivt och intressant att världens ledande veckotidning om flyg- och rymdverksamhet uppmärksammar ECAPS bränsle.

U.S. Air Force utvecklade för flera år sedan ett miljövänligt bränsle, men dess prestanda var inte tillräckligt bra. Men sedan inledde man ett samarbeta med företaget Aerojet Rocketdyne, som lyckades framställa en katalysator som klarade de höga temperaturer som krävdes för att bränslet skulle fungera.

Det amerikanska bränslet är en blandning som kallas ”hydroxyl ammonium nitrate” och går under benämningen AF-M315E. Detta bränsle har högre täthet än hydrazine, vilket möjliggör effektivare lagringsmöjligheter, och man hävdar från företagets sida att prestandan är bättre än både hydrazine och ECAPS bränsle.

År 2015 ska bränslet testas i en satellit med namnet Green Propellant Infusion Mission (GPIM). Satelliten ska sändas upp med en raket från företaget SpaceX, Falcon 9 Heavy.
(Läsning för ingenjörer: ”GPIM will be using a Ball Configurable Platform (BCP) 100 spacecraft bus and an Aerojet Rocketdyne thruster system that combines a 22N (5lb) thruster with four 1N units, all burning the green fuel.”)

Artikeln berättar om ECAPS att deras miljövänliga bränsle bygger på en annan idé, deras bränsle baseras på ”ammonium dinitrate”. I satelliten Mango användes detta bränsle omväxlande med hydrazine, för att man skulle kunna jämföra. Artikeln nämner att ECAPS haft svårt att sälja sitt bränsle, trots framgångsrika test i rymden.

ECAPS deltog i budgivningen för GPIM, men alternativet från Aerojet Rocketdyne valdes. Berodde det på att AF-M315E var det bättre alternativet, eller på att detta bränsle utarbetats i samarbete med USA:s flygvapen och finansieras av NASA? Man kan ju konstatera att ECAPS alternativ redan i flera år har testats i rymden, medan Rocketdynes alternativ kommer att testas tidigast 2015 och ska då sändas upp med en raket, Falcon 9 Heavy, som tills vidare är helt oprövad. Rymdpolitik…

Tidningen Space News skriver också (2013-07-15) om det miljövänliga bränslet från Aerojet Rocketdyne. Artikeln från Space News innehåller uppgifter som förtydligar den ovannämnda artikeln från Aviation. Anledningen till att Space News tar upp ämnet är att Rocketdyne i sommar har genomfört en markbunden test av bränslet och detta test var framgångsrikt. Man kunde köra satellitens motor i sammanlagt 11 timmar. Tidigare klarade motorn bara en förbränningstid på 10 sekunder!
Bränslen av den typ som används har funnits i flera decennier, men de kräver så höga temperaturer att motorn inte klarar av dem. För några år sedan utvecklade Aerojet Rocketdyne en katalysator som löste problemet. NASA gick då in med 42 miljoner dollar för att finansiera tillverkningen av bränslet och tillhörande raketmotor.

Företaget Ball Aerospace & Technologies bygger en satellit för den test som ska utföras i rymden. Satellitens raketmotorer är två av mest använda, benämnda 1 Newton och 22 Newton. I september 2015 ska satelliten sändas upp och testas i ca 80 dygn.

Det finns stora vinster att hämta om man kan b yta ut hydrazine mot mijövänligare alternativ. Förutom att det blir tryggare för den personal som ska handskas med bränslet så blir många procedurer billigare. Om man slipper vidta allehanda skyddsåtgärder så blir det mycket billigare att frakta bränslet och att handskas med det. När bränslet ska fyllas på i satelliten kan man göra det utan stora skyddsdräkter och utan att allt övrigt arbete med satelliten måste avbrytas.

En av vetenskapsmännen på Ball Aerospace säger: ”If you get this stuff on your hands, you wash it off. It is not going to kill you. I would not want to drink it, however.”


Nu börjar vi städa i rymden: Rymdskrotet måste bort! (Källa: Space News. 2013-04-29) 
 
22-25 april 2013 hölls den 6:e internationella konferensen om rymdskrot vid ESA:s center i Darmstadt, Tyskland. Där framgick det att världens rymdnationer nu börjat vidta konkreta åtgärder för att förhindra nedskräpningen av rymden. Men än så länge är åtgärderna helt otillräckliga. Det finns en rekommendation om att alla nya satelliter ska plockas ner till jorden senast 25 år efter att deras aktiva period är slut. Men den rekommendationen följs inte så bra. 

För att minska mängden rymdskrot borde världens rymdorganisationer finansiera farkoster som åker upp och plockar ner fem till tio stora inaktiva raketsteg och satelliter varje år. Dessutom borde alla nya raketer och satelliter reservera bränsle som ska föra ner dem mot jorden eller upp i högre bana när uppdraget är slut. Men även om dessa åtgärder genomfördes så finns risken att satelliter kolliderar och splittras i stora och små delar och därmed ökar mängden rymdskrot.

Mardrömmen vore om allt fler satelliter kolliderar, varefter splittret kollider med andra satelliter i en lavin av kollisioner. Till slut skulle mängden skrot i alla storlekar som omgav jorden medföra att all rymdfart blev omöjlig. Vi skulle helt enkelt inte kunna sända upp något utan att det snabbt förstördes. 
 
Nästan alla nationella rymdorganisationer är medlemmar i Inter-Agency Space Debris Coordination Committee (IADC). Flera av dessa rymdorganisationer deltog i ett projekt där de skulle studera hur rymdskrotet kommer att utvecklas under de kommande 200 åren. Speciellt skulle de titta på det mest använda området mellan 70 och 100 mils höjd. De var eniga om att situationen kommer att förvärras.

Många operatörer tar inte ner sina farkoster efter att uppdraget är slut. I slutet av ett projekt måste operatören välja hur man ska använda det kvarvarande bränslet. Ska man förlänga den aktiva perioden eller använda bränslet till att styra ner satelliten i atmosfären så att den brinner upp? Satellitprojekt är mycket dyra och ägaren vill förstås få ut mesta möjliga nytta. 
 
En riktigt stor satellit kräver extra mycket bränsle att ta ner i atmosfären eftersom den kanske inte helt brinner upp utan kraschar mot jordytan. Då måste satelliten styras mot ett obebott område. 
 
Men deltagarna på rymdskrot-mötet kunde hitta en positiv trend: det blir allt vanligare att man gör vad som är möjligt för att en uttjänt satellit ska bli ofarlig. Man laddar ur batterier, tömmer bränsletankar osv för att minska risken för explosion vid en eventuell kollision.  

Experter på rymdskrot säger att mängden redan är så stor att det inte räcker med att förhindra nytt skrot att uppstå. Man måste börja ta ner de stora raketdelarna och satelliterna. Än så länge finns ingen utvecklad teknik. Men det pågår allt fler försök världen över.  

Idéer som man funderar på är griparmar, harpuner, nät, laser. 26 nationer deltog i konferensen i Darmstadt vilket visar att problemen tas på allvar. Men det kan uppstå konflikter om ett land påverkar ett annat lands rymdegendom, även om det handlar om döda satelliter.  

Heiner Klinkrad är chef för ESA:s Space Debris Office. Han gör bedömningen att en rymdfarkost med uppgiften att plocka ner rymdskrot skulle kosta ca 200 miljoner euro. Han säger att den första uppgiften i så fall skulle vara att styra nedfärden för ESA:s satellit Envisat som är 8 meter lång och väger 8,2 ton. Den får helt enkelt inte krascha i ett bebott område. 


Skärp er och börja samarbeta - rymdskrotet måste bort!"
(Publicerat 2012-02-21)

500.000 små och stora skrotbitar i bana runt jorden lamslår snart all rymdverksamhet. NASA:s expert varnar makthavarna i alla rymdnationer. (Källa: Aviation Week & Space Technology 2011-12-12)

Nicholas Johnsson är vetenskapsman och chef för en avdelning hos NASA som har som uppgift att lösa problemet med rymdskrot. På kärnfull amerikanska formulerar han problemet så här: ” Get serious, get together or get clobbered”.

"Världens rymdnationer måste skapa en gemensam strategi för att undanröja allt rymdskrot. Det kommer att vara svårt och det kommer att bli dyrt. Men rymdskrotet utgör ett växande hot både för de bemannade rymdfärderna och för alla aktiva satelliter."

Fortsättning om rymdskrot: Det kan tippa över!

I september kom en rapport från National Research Council (NCR) i USA där man hävdar att ”rymdskrotet har redan uppnått ett tillstånd där det lätt kan tippa över”. Nicholas Johnsson förklarar vad man menar med ”tippa över”: Tidigare trodde man det räckte att förse nya satelliter med motor och bränsle som kunde föra ner satelliterna mot jorden så att de brann upp när deras tid var ute. På det sättet skulle man förhindra att det uppstod nytt skrot, och det gamla skrotet skulle så småningpom dras ner till jorden av gravitationen.

Men nu har man insett att det som redan finns uppe dras ner väldigt långsamt. Och har börjat kollidera. Antalet föremål ökar eftersom varje kollision ger upphov till många småbitar. Som i sin tur kan kollidera med annat rymdskrot. Om den här kedjereaktion accelererar kan rymden runt jorden bli väldigt farlig för nya farkoster.

”Det krävdes stora ansträngningar och mycket energi och pengar att få¨upp de här föremålen i rymden” säger Johnsson. ”Det kommer också att bli väldigt dyrt att ta ner dem.” Nicholas Johnsson är USA:s representant i FN för det här problemet. Han för också diskussioner med Inter-Agency Space Debris Coordination Committee och med International Academy of Astronautics.

”Vi vet att det inte ännu är möjligt att åtgärda det här problemet. Det saknas ekonomiska möjligheter och i många fall saknas också den teknik som skulle behövas. Men vi vet att på lång sikt måste vi göra något.”

Det mesta är bara skräp.

Pentagon bedriver spårning av rymdföremål, benämnt Surveillance Network. Man följer 22.000 stora föremål i bana runt jorden. Bara 1.000 av dem är fungerande satelliter! Vad gäller det totala antalet föremål, från endast några centimeter upp till stora raketsteg, så uppskattas antalet rymdskrot av experterna på området till hela 500.000 st!

Vilket som helst av dessa föremål skulle kunna ställa till med stor skada på den internationella rymdstationen. Under de senaste åren har risken för kollision bedömts vara så stor att man flera gånger ändrat banhöjd på rymdstationen eller beordrat astronauterna att ta plats i ”livbåten" Soyuz.

Antalet rymdskrot har ökat rejält de senaste åren på grund av två dramatiska händelser. 2007 sprängde Kina en av sina gamla satelliter i en test av ett anti-satellitvapen. Två år senare kolliderade en rysk satellit (som slutat fungera) och en aktiv amerikansk konmunikationssatellit.

Mängden rymdskrot ökar nu med flera hundra föremål per år. Vanligaste orsaken är att någon gammal satellit eller ett raketsteg exploderar. Nästan varje dag ramlar någon bit rymdskrot ner mot jorden. Än så länge har ingen på jordytan blivit skadad eftersom de flesta föremål brinner upp vid inträde i atmosfären.
_______________________________________________________

Sedan 1957 har rymdskrotet ökat från noll till 500.000 föremål. Det här diagrammet visar de 16.000 största föremålen.





”På drift”

Stor redlöst drivande satellit utgör hot mot flera andra satelliter. Har den tagit intryck av Jack Kerouacs roman "På drift"? (Från Space News.2010-10-18)

I april i år (2010) slutade telekom-satelliten Galaxy 15 svara på kommandon från jorden. Den gav sig ut på drift och hotade därmed att kollidera med andra satelliter. Men inte nog med det. Satelliten fortsatte att sända ut signaler som inte gick att stänga av och därmed hotade den att störa andra satelliters kommunikation med jorden.

Satelliten Galaxy 15 ägs av den stora Internationella satellitoperatören Intelsat. Sedan april när Galaxys problem började har Intelsat samarbetat intensivt med andra satellitoperatörer för att förhindra att den drivande satelliten skadar eller stör andra satelliter. Trots flera försök att återta kontrollen över Galaxy 15 så fortsätter driften.

Det finns en berömd roman från 50-talet som heter "På drift". Den skrevs av Jack Kerouac och handlar om den s.k beatnikgenerationen som både intellektuellt och rent fysiskt befann sig på drift. Huvudpersonerna gör långa bilresor i USA och deras tankegångar visar framåt mot 60-talets ungsomsrevolt inom politik, musik och litteratur.

Huvida satelliten Galaxy 15 tagit intryck av Jack Kerouac eller inte är svårt att säga, men faktum är att liksom en revolterande tonåring vägrar den lyssna på kontrollen från Jorden och har istället börjat driva i sin geostationära bana.

Men låt oss berätta från början:

År 2003 sände Intelsat upp telekommunikationssatelliten Galaxy 15 till en geostationär bana. Satelliten hade byggts av det amerikanska företaget Orbital Sciences Corp. Den fungerade bra fram till april 2010 då den slutade lyda order från Intelsat. Den fortsatte dock att sända ut signaler som eventuellt kunde störa andra satelliters sändningar. Således utgjorde den ett dubbelt hot mot andra satelliter i geostationär bana.

Intelsat har huvudkontor i Washington och Luxemburg. Man insåg att den första satellit som kunde skadas av Galaxy var AMC-11 som ägdes av en konkurrent till Intelsat – operatören SES med huvudkontor i Luxemburg. De två företagen inledde nu ett intensivt samarbete för att undvika problem. Galaxy for förbi AMC-11 utan att kollidera eller ens störa dess sändningar. Sedan dess har Galaxy 15 passerat flera andra satelliter men Intelsat har genom samarbete med deras ägare lyckats undvika störningar.

Satellitkyrkogård.

Händelsen har fört det goda med sig att den satt fokus på den ökade risken för kollisioner mellan satelliter. Mängden passiva satelliter och övrigt ”rymdskrot ” i omloppsbana runt jorden ökar snabbt. Galaxy-krisen har lett till ökad kommunikation mellan satellitoperatörerna. Man behöver ju veta om någon satellit måste ändra sin bana för att undvika kollision.

På 36.000 kms höjd över jorden kretsar många satelliter i s.k. geostationär bana , dvs deras hastighet är anpassad så att de ska befinna sig över samma område på jordytan hela tiden. De ska fungera som TV-satelliter, mobiltelefoni-satelliter osv. I detta bälte på hög höjd finns nu ca 100 satelliter som slutat fungera! De utgör en sorts satellitkyrkogård.

Den här texten är ett referat av en artikel från Space News från 18 oktober. Man skrev då att från mitten av oktober fram till slutet på december skulle Galaxy 15 passera nära ytterligare sju satelliter, bland annat Satmex från Mexiko, två Anik-satelliter från Kanada, tre satelliter till ägda av SES och slutligen 25 december en satellit som ägs av Intelsat självt. (Jag har inte följt upp hur detta avlöpt)
 
Hotet från Galaxy minskar kontinuerligt eftersom satelliten alltmer avviker från den bana där de flesta geostationära satlliter passerar. Galaxy befinner sig oftast över eller under denna bana och passerar bara ibland igenom den.

Den listiga satelliten.

I våras trodde man på Intelsat och Orbital att problemet skulle lösa sig i augusti. Man beräknade att delsystemet som såg till att solpanelerna hölls riktade mot solen skulle förlora sin energi. Då kunde man från markkontrollen stänga av satelliten och sedan starta den igen. Därefter borde den fungera som vanligt igen. Eller möjligen skulle man uppnå det näst bästa: att satelliten stängdes av.

Men satelliten överlistade människorna! Den utnyttjade viloperioderna när satelliten befann sig i Jordens skugga till att spara energi. På det sättet kunde den hålla solpanelerna riktade mot solen mycket längre period än väntat. Den fortsätter således sin vandring och nu hoppas man på ett stopp i december.

Intelsat och Orbital hoppas fortfarande på att man ska kunna lösa problemet. I så fall kan satelliten användas i sju år till. Men det krävs en snabb åtgärd när satelliten väl stänger av sig. Man hoppas att satelliten ska minska sin rotationshastighet tillräckligt mycket för att stängas av, men att hastigheten ändå ska förhindra att bränsletank och annan utrustning fryser.
 
Incidenten med Galaxy 15 är en av många som visar på det stora problemet med rymdskrot.


SKRÄPA INTE NER PÅ MÅNEN! 

SE UPP FÖR FALLANDE RYMDSKROT PÅ MÅNEN!
(Källa: Space News. 2008-11-03)

Det kretsar mer än 100.000 människotillverkade föremål runt vår planet, allt från satelliter till rent skräp. Också små föremål som skruvar, muttrar och färgflagor utgör en fara för astronauter och satelliter eftersom föremålen färdas i så hög hastighet: 28.000 km i timmen! Men de flesta av dessa föremål kommer att förintas i atmosfären om de ramlar ner mot jordytan.

Men Månen däremot har ingen atmosfär. Ett föremål som ramlar ner ur sin bana runt Månen kommer att krascha mot månytan med en dödlig hastighet. Därför försöker NASA förhindra att det uppstår rymdskrot i bana runt Månen.

Nicholas Johnson är vetenskapsman och chef för NASA:s forskning om rymdskrot vid Johnson Space Center. (Min kommentar: Det är inte hans eget privata forskningscenter, namnen råkar vara samma!) Han säger att NASA planerar all månaktivitet på ett sådant sätt att framtida färder inte ska hotas av fallande föremål.

Ett föremål som ramlar ur sin månbana kommer i slutet av nedfärden att färdas horisontellt i en hastighet av 8 km/tim. Det är tillräckligt för att skada en astronaut eller farkost. Bl.a. skulle ett föremål kunna slå hål på en rymddräkt eller skada de historiska månlandarna från Apollo-tiden.

En extra orsak att vara försiktig just runt Månen är att månsatelliternas banor är instabila. ”Månsatelliternas banor är vanligtvis kaotiska och kortlivade”, säger Nicholas Johnson. Förklaringen till detta är ”mascons”. Det är förkortning för ”mass concentrations” och innebär att Månens dragningskraft är större ovanför vissa stora kratrar. Man tror att det beror på extra stora lava-ansamlingar under kratrarna.

Denna ansamling av massa på vissa ställen ger Månen ett ojämnt gravitationsfält. Därför blir en månsatellits bana instabil vilket gör att den oftast dras ner mot ytan. Vissa månfarkoster har ramlat ner snabbt. Apollo 16 släppte ut en liten satellit 1972 när man kretsade kring Månen, men satelliten drogs ner mot ytan efter bara 35 dygn.

Finns några kvar?

Trasiga satelliter eller annat som kretsar kring Jorden kan upptäckas av USA:s ”Space Surveillance Network” men föremål i omloppsbana runt Månen är mycket svårare att hitta.
Nicholas Johnson får frågan om det är troligt att någon gammal amerikansk eller sovjetisk satellit finns kvar i bana runt Månen och utgör en fara vid framtida månfärder.

Hans svar blir:”Väldigt få av de farkoster som USA och Sovjetunionen sände till Månen på 60- och 70-talen hade kapacitet att bli kvar i omloppsbana så länge. En rymdfarkost som fortfarande var kvar skulle behöva kretsa på relativt hög höjd.”


Jättelika rymdplattformar kan omvandla solljus till energi och stråla ner den till Jorden.
(Källa: Space News. 2007-10-15.)

En rapport från USA:s försvarshögkvarter Pentagon rekommenderar att USA tar ledningen när det gäller att utveckla rymdplattformar som kan omvandla solljus till energi. Denna energi kan sedan ”strålas” ner till jorden.

Rapporten heter ”Space-based Solar Power as an Opportunity for Strategic Security”och togs fram av Pentagons ”National Security Space Office” under våren 2007. Rapporten bygger delvis på diskussioner som ca 170 forskare förde över Internet. Rymdbaserad solenergi kan hjälpa USA att begränsa klimatproblemen och undvika konflikter om olja.

Rapporten utmynnar i förslag om statlig finansiering av experiment med solenergi i rymden. Slutmålet ska vara en stor plattform som tar till vara solenergi och sänder ner den till en mottagarstation på jorden.

Både militären och den privata sektorn är intresserade av ett sådant här projekt, men de vill inte stå för de stora inledande investeringarna. Om staten finansierar de första experimenten och visar att tekniken fungerar så skulle militären vara den första stora kunden och privata företag skulle våga investera. (Min kommentar: Rapporten handlar om militära behov. Men om projektet lyckas så kan förstås den civila sektorn också ta del av denna energikälla.)

NASA intresserade sig för rymdbaserad solenergi redan på 70-talet och konstaterade att det var tekniskt genomförbart men ytterst oekonomiskt. Beräkningar visade att det krävdes minst 300 miljarder dollar i investeringar fram till det ögonblick man började sända ner energi till Jorden. En del forskare trodde att denna initialinvestering kunde bli ännu större: kanske t.o.m. 1.000 miljarder dollar.

I mitten på 90-talet granskade NASA problemet igen men fann att det fortfarande kostade för mycket att sända ner energi från rymden. Vid denna tid var oljepriset lågt och solceller kunde bara omvandla ca 15 % av den mottagna solenergin till elektricitet. Men nu har ett antal förutsättningar ändrats: Oljepriset har stigit rejält och man kan nu bygga solceller som kan omvandla nästan 50 % av den mottagna solenergin.

Men det är fortfarande enormt dyrt att sända upp något i omloppsbana. En expert från organisationen Space Power Association, John Mankins, säger: ”Detta kommer inte att bli något litet eller billigt projekt. Det är inte som att köpa ett jetplan utan mer som ett gigantiskt dammbygge. Den initiala investeringen är väldigt stor, men sedan kan rymdplattformar stå för en stor del av jordens energibehov.”

TV-programmet Vetenskapens värld handlade för någon tid sedan om den nya kapplöpningen till månen. Det handlade mycket om huruvida månen kunde vara till nytta för mänskligheten.

Man fick träffa två av de astronauter som besökt månen och de intog helt olika ståndpunkter. Harrison Schmitt fanns med på den allra sista Apollo-färden, Apollo 17. Han är geolog och ansåg att det var rimligt att man drog igång tung gruvdrift på Månen, bl.a. för att utvinna helium-3 som skulle kunna förse oss med enorma mängder energi. Den motsatta ståndpunkten företräddes av Edgar Mitchell, deltagare på Apollo 14. Han ville att vi skulle utforska månen mycket försiktigt.


Vi måste få ordning på våra liv här på jorden. Vi kan inte utnyttja den ena planeten efter den andra och lämna dem som tomma skal.

Jag besökte i september 2007 rymd-Sveriges evenemang Rymdforum. Ett av föredragen hölls av meteorologen Pär Holmberg. Han talade om klimathotet mot vår planet. Jag har tidigare sett filmen om USA:s tidigare vicepresident Al Gore och hans föreläsningar om klimathotet.

Jag tycker förstås att detta är livsviktigt och låter därför en sidorna på min webb-plats handla om miljön.

Miljön på Månen: ESA, Japan och andra som sänder farkoster till månen kan väl ge fan i att kraschlanda dem! Och sänd inga reaktordrivna farkoster till månen eller planeterna. När vi väl börjar kolonisera månen tycker jag att vi ska ta det lite försiktigt med nedskräpningen.

Miljön i rymden: Kina sprängde nyligen en av sina satelliter för att testa ett antisatellitvapen. USA och Sovjet gjorde också sådant i början av sina rymdkarriärer men har sedan låtit bli. Sådana sprängningar ger upphov till en stor mängd rymdbråte som riskerar att skada satelliter och astronauter. Det förekommer också att gamla satelliter exploderar. Sluta skräpa ner i rymden!

Miljön på jorden: Ett stort antal människor reagerar häftigt på Al Gores påståenden om ett klimathot och försöker med hjälp av allehanda märkliga resonemang bevisa att det inte finns något klimathot. Det rör sig här om en psykologisk försvarsmekanism som kallas förträngning och som inte har något med personens intelligens att göra. Det som är alltför plågsamt förträngs helt enkelt.

Även om man väljer att inte tro på ett stort överhängande hot så kan det väl ändå inte undgå någon att luften i storstäderna är pest, att ofantliga arealer skog har avverkats över hela världen och att ett mycket stort antal djurarter utrotats av människan.

I en science-fiction roman av Isaac Asimov, ”Stiftelsen”, skildras en planet där till slut hela planeten är bebyggd. Hela planeten är en enda stor stad. Vad gäller djuren så finns bara människans husdjur och människans parasiter kvar. Det verkar vara dit vi är på väg.

Med hjälp av satelliter kan vi studera jordytan och förstå miljöproblemen bättre. Men det hjälper ju inte att bara ställa diagnos. Vi måste också åtgärda miljöproblemen. 


 
OBS. MAILA GÄRNA SYNPUNKTER, FÖRSLAG ELLER TIPS PÅ LÄNKAR OM RYMDSKROT OCH DRIVANDE SATELLITER till rymden@arielspace.se  Jag publicerar hela eller delar av insända mail på denna sida.
Jag kommer efter hand att skriva mer om kartläggning och åtgärdsförslag mot rymdskrotet och skulle välkomna en diskussion. Sverige hade ett bidrag till rymdskrotbekämpningen i och med utvecklandet av Mango och Tango men nu ska de ju säljas. Synd.
 

Uppdaterat 2017-07-20
Utskriftsvänlig sida
rymden@arielspace.se
Provided by Webforum