Arielspace
Svensk rymdindustri
Internationellt
Reportage
Astronauterna
Svenska Rymdsällskapet
Rymdmänniskor, intervjuer och möten.
Rymdmänniskor: Fler intervjuer
Fjärranalys, geomatik
När reser vi till Månen?
Till Månen (Artiklar från åren 2006 - 2010)
När reser vi till Mars?
Google Lunar X Prize: Privatfinansierad månlandning.
Ariel och rymden
Tredimensionell stjärnkarta
Rymdlitteratur
Inte rocket science
Rymdaktier
Rymdmuseum
Om ArielSpace
Sök
Logga in

TILL MÅNEN (artiklar skrivna fram till 2010)


Jag vill ha en månlandning år 2020. Ta ett nytt grepp: NASA skulle kunna finansiera månprojektet med hjälp av samarbete, försäljningar och lån.
(Av Ariel Borenstein. 2010-01-07)

"A small step for man..."

När den första månlandningen ägde rum var jag 16 år. Jag tittade på månpromenaden i en TV med svart-vit
bild. Sedan väntade jag på att den första månbasen skulle etableras. Men det blev inget av med det. 1972 upphörde månresorna och USA:s verksamhet handlade sedan om att kretsa kring jorden och så småningom bygga en rymdstation. Jag fick nöja mig med att läsa om månbaser i science-fictionromaner, (t.ex. ”The moon is a harsh mistress” av Robert Heinlein där tiotusentals kolonister bor i underjordiska städer.)

Men för några år sedan vaknade mitt hopp igen om en månbas. På NASA har man nu i fem år arbetat för att möjliggöra resor till månen. Man konstruerar den nya bärraketen Ares och det nya rymdskeppet Orion. Målet var att börja bygga en månbas år 2020.

Pengarna räcker inte.

Men efter hand som projektet framskrider har det framgått att det är kraftigt underfinansierat. Projektet inleddes under president Bush. Efter att Obama tillträdde som president började en stor omprövning. En kommitté under ledning av Norm Augustine, tidigare chef för företaget Lockheed Martin, har konstaterat att månplanerna är orealistiska med nuvarande finansiering. Kommittén har kläckt ett antal ändringsförslag som man förelagt president Obama. Hans beslut väntas i början på 2010.

Nu ser det ut som om månplanerna kommer att skjutas upp på obestämd tid. Är det för att de tekniska problemen är för stora? Nej. Människor flög till månen redan på 60-talet. Som alla vet så har en otrolig utveckling skett sedan dess vad gäller datorer, kommunikationer, nya material osv.

Vad är rymdproblemet?

Vad är problemet då? Det finns två problem: Politik och pengar. Länder som med sina samlade resurser skulle kunna skapa en infrastruktur för månresor lagom till år 2020 har svårt att samarbeta. I USA vill inte politikerna avsätta de budgetmedel som behövs för att genomföra projektet.

Egentligen är det ju absurt sett i ett historiskt perspektiv:

Columbus har upptäckt en ny kontinent men vi vill inte resa dit för det blir för dyrt.
Marco Polo funderar på att resa till Kina men vet inte om han har råd.
De första människorna skulle vilja lämna den afrikanska kontinenten och vandra ut i resten av världen men är osäkra på om det kan bli ekonomiskt lönsamt.
För miljoner år sedan planerade ett antal fiskar att krypa upp på land men ekonomiavdelningen avrådde dem eftersom nästa budgetår såg dåligt ut och dessutom saknades ett politiskt beslut om vilken fisk som skulle krypa upp först.

Vi skulle kunna resa till månen men vi har inte råd.

Mitt förslag är:

Om NASA inte får tillräckligt med budgetmedel så finns andra möjligheter:

A. Samarbeta mer med andra länder.
B. Sälj.
C. Låna.

USA äger fantastiska rymdtillgångar. Man har rymdskepp, bärraketer, en rymdstation (eller större delen av den), kunskap och erfarenhet av rymdverksamhet. Det måste gå att uppbåda finansiering med hjälp av dessa tillgångar.

A. Samarbete med andra länder.

Andra rymdnationer – Europa, Ryssland, Indien, Kanada, Kina, Japan – kunde bidra mer till driften av rymdstationen eller till själva månprojektet för att lösgöra resurser hos NASA. I gengäld kan länderna sluta avtal med USA om att erhålla framtida tjänster, t.ex. användning av rymdstationen eller infrastrukturen för månbasen. (T.ex. kunde ju Sverige bidra med pengar nu mot löfte om att svenskar ska få utbildning till astronauter hos NASA på 20-talet för att senare arbeta på månbasen!)

Kina har redan bemannad rymdfart, Indien och Europa är långsamt på gång. I USA pågår en diskussion om det skulle vara möjligt att privata företag skötte transporterna till och från rymdstationen.

B. Sälja.

Jag läste en novell av Rober Heinlein och den var skriven på 50-talet. Den heter ”The man who sold the moon.” En excentrisk amerikansk miljardär vid namn Harrison är besatt av tanken på månresor. Men alla säger att han inte är riktigt klok. De säger att det är omöjligt att resa till Månen och även om det vore möjligt så finns det inga pengar att tjäna på det!

Harrison vill inte bara möjliggöra månresor, han vill också själv resa till Månen. Han satsar alla sina resurser och övertalar andra industrialister att gå med. Han bildar bolag, säljer aktier och tar upp lån. Han anställer de bästa ingenjörerna och andra behövliga yrkeskategorier för att bygga ett rymdskepp och en rymdbas (i ödemarken i södra USA, Heinlein förutsåg Spaceport America?).

Han säljer framtida rättigheter till länder och företag, t.ex. ensamrätt till gruvbrytning på månen och olika funktioner i en framtida månkoloni. Efter att Harrisons projekt kämpat i ett antal år med ekonomiska problem, samarbetsproblem och politiska problem så lyckas man sända ett rymdskepp med en astronaut till månen. Rymdskeppet återvänder till Jorden och nu står investerarna på kö för att få vara med och finansiera den första månkolonin.
(Om Harrison själv kom iväg till månen berättar jag inte. Läs novellen.)

Kunde Harrison så kan väl NASA. Sälj! Och skaffa pengar till en månbas.

C. Låna.

ESA meddelade i december att man avser att låna 400 miljoner euro för att täcka sitt budgetunderskott för år 2010.

Kan ESA så kan väl NASA. Låna! Och skaffa pengar till en månbas.

Vad kan man bidra med?

Det saknas 3 miljarder dollar per år fram till 2015 för att NASA ska klara sina planer för rymdstationen och månbasen.

Naturligtvis känns det helt orealistiskt att jag skulle kunna påverka dessa stora skeenden som innefattar världspolitik och ekonomin för världens mäktigaste nation. Men jag skulle så väldigt gärna vilja se månlandningar igen på TV. Jag såg som sagt den första månlandningen på svart-vit TV. Skulle vara kul att se det i färg den här gången.

Min slogan är: NASA måste samarbeta, sälja och låna för att kunna bygga en månbas på 20-talet.


Månlandning eller inte?

Den stora utredning om NASA:s planer som USA:s president Obama tillsatte i våras har nu lagt fram sin slutliga rapport. Den innehåller ett antal slutsatser och ett antal förslag. Men presidenten måste fatta det slutliga beslutet.
(Källa: Aviation Week & Space Technology. 2009-11-02)

Den kommitté som presidenten tillsatte leddes av Norman Augustine, tidigare chef för det stora företaget Lockheed Martin. Utredningens slutliga rapport innehåller inte några bestämda råd – men istället ett antal alternativ. Den stora slutsatsen är dock att projektet för månlandningar kommer att vara underfinansierat med 3 miljarder dollar per år och att någon månlandning år 2020 därför inte är möjlig.

Den tidigare planen innebar att man byggde raketen Ares och rymdskeppet Orion och med hjälp av dem genomförde en månlandning år 2020 varefter koloniseringen av Månen tar sin början. Det skulle innebära kostnader på 145 miljoner dollar under perioden 2010-2020. Då skulle man i så fall skrota rymdstationen år 2015.

Om NASA fullföljde planen samt dessutom behöll rymdstationen till 2020 så skulle detta innebära att man behövde 50 miljarder dollar till för den aktuella tioårsperioden.

Diskussioner pågår nu både inom NASA, i rymdindustrin och bland politiker i USA. Vill politikerna tillföra mer medel till NASA? Ska man bygga vidare på den nya raketen ? Kan privata företag transportera astronauter till rymdstationen så att NASA kan satsa på det nya systemet istället? Augustine´s kommitté anser att om NASA satsade 5 miljoner dollar på SpaceX och Orbital så skulle de senast 2016 vara klara att sköta astronauttransporterna.

Troligtvis dröjer Obamas beslut åtminstone till december – han har ju mycket att tänka på just nu. Men det blir ett dramatiskt beslut: Kommer människor att landa på Månen inom en snar framtid eller förblir vi kvar i omloppsbana kring Jorden länge, länge ännu.


USA ÄR PÅ VÄG TILLBAKA TILL MÅNEN.

Lunar Reconnaissance Orbiter ska kartlägga månens yta.

NASA sänder iväg sin månfarkost Lunar Reconnaissance Orbiter ( LRO) i juni. Den kommer att ta detaljerade bilder av månens yta och därmed förbereda kommande bemannade landningar. Men bilderna kommer också att ge vetenskapsmännen ökad kunskap om månens historia.
(Källa: Aviation Week & Space Technology. 2009-03-09.)



NASA ska använda informationen från LRO för att välja ut lämpliga landningsplatser för de bemannade månlandningarna med början år 2020.

Vetenskapsmännen i sin tur ska studera bilderna för att hitta information om hur månen bildades. En teori är att månen bildades när jorden kolliderade med en annan planet. Forskarna är också nyfikna på att jämföra de nya bilderna med bilder från Apolloprogrammet. Man ska undersöka om något har förändrats, t.ex. om några nya meteorkratrar uppstått.

Sju instrument.

LRO har sju instrument ombord. Information från dem blir en fortsättning på allt som de nya månfarkosterna tagit reda på. Efter en mångårig paus började obemannade månsatelliter sändas iväg för några år sedan. Först kom SMART-1 (byggd av Rymdbolaget, i ESA:s regi), sedan Japans Selene, Kinas Chang ´e och Indiens Chandrayaan-1. När Ryssland ansluter sig till verksamheten så är vi på god väg mot vad NASA:s tidigare chef Griffin kallade ”a spacefaring civilization beyond low Earth orbit”.

Samarbetet mellan rymdnationerna är redan en realitet. Indien har lämnat information från Chandrayaan-1 som NASA haft nytta av vid sin planering för LRO. Och information som LRO samlar in kommer att delges Indien, Japan eller vilket land som helst som känner för att sända en sond till månen.

Chandrayaan-1 medför ett amerikanskt instrument, en radar kallad MIM-RF. LRO har en kraftigare version av samma radar, och man planerar att göra en översiktlig kartläggning med radarn på Chandrayaan, varpå LRO kan ta mer exakta bilder av de detaljer i månlandskapet som man vill undersöka närmare.

Vad man ivrigast letar efter är tecken på att vatten i någon form finns på månen, troligtvis vid månens sydpol. Man vet också att kometer har kraschat på månen; is från dem skulle kunna finnas kvar.

Hur översätter man "infrared filter radiometer " eller "neutron flux"?

Vad gäller övriga instrument på LRO så citerar jag tidningen, eftersom jag inte är kapabel att göra en korrekt översättning:

”An imaging ultraviolet spectrometer called LAMP (for Lyman-Alpha Mapping Project) that scientists hope will be able to use starlight and ultraviolet skyglow as illumination to look into the permanently dark regions, in part to see if there is any water frost on the surface.”

“A Russian-built instrument called Lunar Exploration Neutron Detector (LEND) will produce high-resolution hydrogen maps based on the neutron flux produced when cosmic rays strike the lunar surface. LEND will be the most powerful water-seeker on the U.S. spacecraft.”

“The detailed topographic maps are to be produced by the Lunar Orbiter Laser Altimeter (LOLA).”

“The Lunar Reconnaissance Orbiter Camera (LROC) should give scientists new insight into the outer structure of the Moon.”

“The Cosmic RAy Telescope for the Effects of Radiation ( som förkortas till CRATER!), which will map the radiation environment to help planners protect astronauts.”

“An infrared filter radiometer (Diviner) designed to to map global day and night surface temperature.”

Piggy-back-satelliten Lcross ska kraschlanda.

LRO medför även en liten satellit som går under namnet ”Lunar Crater Observation and Sensing Satellite” (Lcross) och som kommer att sändas ner mot månens yta och krascha i någon mörk krater för att man ska kunna analysera den månmateria som kollisionen kommer att slunga högt upp.

Planerat startdatum är 17 juni och de två månsatelliterna ska sändas upp med raketen Atlas V. LRO väger 1.916 kg och Lcross väger 901 kg. Det tar satelliterna 4-5 dagar att nå fram till månen, därefter ska de testas i bana runt månen under ca 60 dagar. Lcross ska ju kraschlandas så småningom, men den vetenskapliga livslängden för LRO beräknas uppgå till ca ett år.

Hela projektet, inklusive utveckling, byggande, tester, uppskjutning, 60-dagars testperiod och ett års vetenskap kommer att kosta 500 miljoner dollar. 

Om du scrollar ner på denna sida hittar du ett antal texter om planerna på kolonisering av MÅnen.

Hos NASA kan du förstås läsa mer om LRO.

______________________________________________________________________

DEN NYA MÅNBILEN
(Källa: Space News. 2008-11-03)

På lavafälten i Arizona har två månbilar färdats i tre dygn. NASA:s nya prototyper för framtida månbilar fungerade strålande och forskarna ska nu vidareutveckla dem. Det finns två versioner: För färd med eller utan rymddräkt!

Doug Craig på NASA (han är ”strategic analysis manager for the exploration systems”) säger att ”det är en otroligt avancerad maskin. Och den fungerar utmärkt.” Fordonet är en del av NASA:s planer på att bygga en månbas med start 2020. 

Människor åkte bil på Månen för första gången 1971. Det var astronauterna Dave Scott och Jim Irving som åkte till Månen med Apollo 15 och väl där lastade av en liten bil från månlandaren. De kallade den Lunar Rover Vehicle. Den drevs med elektricitet.
De två följande månexpeditionerna – som blev de sista hittills – medförde också varsin liten månbil. ”Det var engångsbilar, de användes bara i några dagar” säger Craig. ”De här nya ska kunna användas i flera år!”

En av de nya bilmodellerna är konstruerad för att astronauterna ska kunna sitta i den utan rymddräkt. Dräkterna är istället monterade ute, längst fram på fordonet. Astronauten kan ta sig in i dräkten genom en liten luftsluss och sedan koppla loss sig från fordonet. Vid tester fann man att detta fungerade mycket bra. Det gick snabbt att ta på sig dräkten.

Två månbilar kan ge sig ut på långfärd tillsammans i ca två veckor. Om en av bilarna slutar fungera kan båda besättningarna tränga ihop sig i den andra bilen och ta sig tillbaka till basen.
Apollo-bilen åkte som mest 12 km. Nu blir det fråga om hundratals km.

Under testresan i Arizona-öknen fick man punktering, men en av ”astronauterna” tog på sig en rymddräkt och bytte däck. Man testade också en annan typ av månbil där besättningen bär rymddräkt och sitter ute, uppe på fordonet. Men det var tröttsamt att färdas iklädd rymddräkt, medan besättningen i den månbil där man inte bar dräkt höll sig alert ännu efter 10 timmars färd.

Den största modellen av månbilen har sex hjul, där varje hjul kan manövreras separat, så att den kan förflytta sig ungefär som en krabba vid behov. Denna farkost är 4,5 meter lång, väger ett ton, kan dra ett lass två gånger sin egen vikt och kan färdas i 10 km/tim i svår terräng. Den har en liten bostadsmodul och har ett specialutrymme där astronauterna kan få skydd mot strålning vid större solutbrott.

Det kostade NASA 38 miljoner dollar att utveckla de små månbilarna på 60-talet. Ingen vet vad de nya månbilarna kommer att kosta.
Doug Craig säger: ”Vi har ett stort antal idéer och ett stort antal delar, men den slutliga versionen av bilen återstår att bygga.”

NASA:s egen rapport finns här.

Astrobotic Technology.

Det finns en tävling som heter Google Lunar X Prize och går ut på att det privatfinansierade team som landar en obemannad farkost på Månen senast i december 2012 vinner 200 miljoner dollar. Ett av de deltagande teamen är företaget Astrobotic Technology. De har nu tillkännagivit att de vill landa sin farkost på den plats på Månen där den första Apollolandningen ägde rum, i Lugnets Hav. Företaget hoppas kunna tjäna stora pengar på sina månplaner.

Läs mer på deras webbplats: http://www.astrobotictechnology.com/

_______________________________________________________________________________

SVERIGE DELTAR I INDIENS MÅNFÄRD.

SVENSKA INSTRUMENT OCKSÅ TILL MERKURIUS 

Källa: IRF:s årsredovisning och web-plats. 2004 och 2007.

I slutet av 2007 ska Indien sända en sond till månen. Sverige deltar med ett forskningsinstrument från Institutet för rymdfysik.

Detta läste jag i en pressinbjudan från IRF år 2004: " IRF i Kiruna öppnar ett nytt mål för sin forskning. I hård konkurrens har IRF:s instrument SARA (Sub keV Atom Reflecting Analyzer) valts att flyga till månen ombord på en indisk satellit kallad Chandrayaan-1. Avsikten är att avbilda månens yta i synligt ljus, infrarött, röntgen och gamma-partiklar med låg energi. SARA-instrumentet kommer att bidra till dessa studier genom att avbilda neutrala atomer som kastas upp från månens yta när solvinden träffar den. SARA är det första samarbetsprojektet mellan Sverige och Indien."

I IRF:s årsredovisning hittade jag detta:

"Programmet Solsystemets fysik och rymdteknik .
(Solar System Physics and Space Technology,SSPT)
studerar solsystemets rymdmiljö med fokus på solvindens växelverkan med de inre planeterna, månar, asteroider, kometer och stoft, samt utvecklar instrument för satellitbaserade mätningar till stöd för rymdforskningen.

SSPT:s instrument SARA har valts ut för att få flyga till månen år 2008 med den indiska månsonden Chandrayaan-1 och till Merkurius år 2014 med ESA:s rymdsond BepiColombo. Instrumenten är ganska lika varandra och kommer att användas för att studera växelverkan mellan solvindens plasma och ytan på dessa himlakroppar samt jonflödena i rymden kring dem.
Utvecklingen av instrumentet SARA (Sub keV Atom Reflecting Analyzer) för rymdsonden Chandrayaan-1 var den huvudsakliga aktiviteten för IRF på den tekniska sidan under året. EU ansåg att samarbetet med Indien var av största vikt, och därför beslutade ESA att finansiellt stödja utvecklingen av de europeiska instrumenten."

Av vad jag kan utläsa från olika rymd-webbplatser så är uppsändningen av sonden nu planerad att ske i april 2008.

länkar: Institutet för rymdfysik                   
www.irf.se
          Indiens rymdorganisation                 www.isro.org     
          Chandrayaan           
www.isro.org/chandrayaan/htmls/home.htm


PRIVAT BUSSLINJE PÅ MÅNEN?
NASA:S PLANER FÖR MÅNEN BLIR MER DETALJERADE.

Källa: Aviation & Space Technology. 17 september 2007. 

Tidningen Aviation & Space Technology inleder lite skämtsamt en artikel om NASA:s månplaner med att privata bussbolag nu har möjlighet att öppna en busslinje på månen, förutsatt att bussarna är skyddade mot vakum och strålning. 17 september berättar tidningen att en konferens ska hållas i Long Beach i Kalifornien. NASA letar efter idee´r och samarbetspartners för sina månplaner.

NASA hoppas kunna börja sända astronauter till månen år 2020 och därmed börja bygga infrastrukturen till en månbas. Man planerar nu att konstruera flera bostadsmoduler, varav en skulle vara ett sorts flyttbart robotfordon. Om man upptäcker att man vill utforska något område nära basen närmare så skulle denna bostadsmodul kunna flyttas dit.

Astronauterna behöver naturligtvis små farkoster för att förflytta sig på månens yta. Man planerar att göra längre färder på så sätt att fyra astronauter ger sig av med två fordon som är skyddade mot vakum och strålning. Vid de tidigare månfärderna på 70-talet medförde besättningarna en liten månbil men de fick inte färdas längre än att det lätt var möjligt att gå tillbaka till rymdskeppet vid motorstopp. Med två fordon skulle säkerhetsmarginalen vara större och man kunde färdas längre. Det är tänkt att de fyra i expeditionen ska kunna rymmas in i ett av fordonen ifall man tvingas överge det andra fordonet. 

Aviation & Space Technology har intervjuat Geoffrey Yoder som är chef på NASA för ”lunar architecture team”. Han säger att man arbetar för fullt med att utvärdera förslag om hur månbasen ska se ut. När det gäller månfordon jobbar man på lösningar som ska medge färder på några dagar. Det gäller att hitta en lämplig kraftkälla. För en färd på 100 km, vilket skulle ta några dagar, passar batterier troligtvis bäst, medan längre färder kräver bränsleceller.

Doug Cooke, som tituleras ”deputy associate administrator for exploration systems” på NASA säger att den infrastruktur som behövs på månen inte måste byggas av USA. Andra länder och privata företag är välkomna att presentera sina förslag. NASA kommer att informera om sina önskemål på konferenser i USA och andra länder och inleder dessa informationstillfällen 18-20 september på Aeronautics and Astronautics Space 2007 Conference i Long Beach.

Den internationella tidningen Aviation & Space Technology innehåller till större delen artiklar om civilt och militärt flyg men även en del artiklar om rymdindustrin.

_____________________________________________________________________________ 

 

SVERIGE PÅ MÅNEN? INGA SVENSKA PLANER ÄNNU.

Källa: Mailfråga till Rymdstyrelsen. Svar från Per Magnusson 2007-03-27.

Av de texter som publicerats tidigare på denna hemsida framgår att NASA planerar att återvända till månen och har inbjudit alla rymdnationer att delta i detta projekt. Kommer Sverige att delta?
 

Jag sände följande frågor till Rymdstyrelsen: "Deltar Sverige, genom Rymdstyrelsen eller Rymdbolaget, i de internationella planeringsmöten som hålls under 2007? Finns det några planer på att Sverige ska bidra till månbasen eller kommer allt deltagande att ske via ESA?"

Per Magnusson på Rymdstyrelsen skriver i sitt svar att Rymdstyrelsen idag inte har några planer på ett deltagande i NASA:s rymdplaner utanför ESA:s ram. Det finns inte något beslut inom ESA på om organisationen ska delta i månprojektet. Ett sådant beslut tas tidigast under 2008.

Här följer Per Magnussons fullständiga svar som beskriver ESA:s framtidsplanering:

"Sverige deltar genom Rymdstyrelsen i planeringsmöten ordnade inom ramen för ESA:s program Aurora. Detta program innehåller idag projektet ExoMars (förväntad uppsändning 2013) och en del grundläggande teknikutveckling för framtida "exploration". Under 2007 sker möten mellan olika intressenter i Europa, med syfte att ge ESA underlag för ett programförslag kring en fortsatt utforskning av Mars, månen och andra intressanta himlakroppar, med viss tyngdpunkt på astrobiologiska frågeställningar och tekniska möjligheter för bemannad rymdfart. Detta programförslag kommer sedan att presenteras för ESA:s nästa rådsmöte på ministernivå (troligen slutet av 2008). Europas rymdministrar beslutar där om vilka ekonomiska resurser som ska ställas till förfogande för det föreslagna programmet. 

I vad mån ESA:s Aurora-program kommer att bidra till eller bli en del av NASA:s månprogram är fortfarande en öppen fråga. Rymdstyrelsen har idag inga planer på något deltagande i NASA:s månplaner utanför ESA:s ram. Huruvida Sverige deltar i eventuellt samarbete inom ESA:s ram avgörs sannolikt först 2008."

______________________________________________________________________________ 

PLANERINGEN FÖR MÅNBASEN FORTSÄTTER - MÖTE I KYOTO.

De flesta rymdnationer möttes i mars 2007 i Kyoto, Japan, för att arbeta på ett ramavtal för samarbete om utforskning av rymden. I samarbetet ingår planerna för en bas på månen med byggstart 2020.

Källa: Aviation & Space Technology. 19 mars 2007.

I april kommer ett första utkast att presenteras av de principer som ska styra samarbetet mellan rymdnationerna. Arbetet med att förhandla fram reglerna kulminerade i mars under en konferens för rymdnationerna i Kyoto i Japan. Man har nu enats om ett ramavtal som drar upp riktlinjer för utforskandet av månen, Mars och kometer och asteroider. Avtalet kommer att publiceras av mötets värdorganisation, Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA), efter att ett antal rymdorganisationer erhållit klartecken från sina regeringar.

De rymdomorganisationer som deltog var hemmahörande i Australien, Kanada, Kina, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan, Syd-Korea, Ryssland, USA och Ukraina. Dessutom deltog ESA, som ju representerar ett antal europeiska länder, bl.a. Sverige.

Ett syfte med avtalet är att koordinera rymdaktiviteterna för att undvika att flera gör samma saker. Man tänker sig både multilateralt och bilateralt samarbete. USA har i december 2006 gjort ett utspel där man inbjudit alla rymdnationer och rymdföretag till ett samarbete med att bygga en månbas.

EN MÅNBAS - KAN SVERIGE VARA MED?

USA har inlett ett rymdprogram för att återvända till Månen 2020 och sedan fortsätta till Mars. Man ska börja bygga en permanent månbas och har inbjudit andra länder att delta. Vilken roll vill Sverige och svensk industri spela i detta projekt?

__________________________________________________________________________ 

NASA BJUDER IN TILL ETT MÅNPROJEKT.

Källa: Space News, 11 december 2006.

NASA har meddelat att man planerar att börja bygga en bas på månen 2020 och att man inbjuder andra länder att delta i projektet. Basen kommer troligtvis att byggas vid månens nord- eller sydpol. För de rymdnationer som vill delta i ett månprojekt var informationen om NASA:s detaljerade planer ett litet men viktigt steg mot internationellt samarbete.

Den föreslagna skissen för hur månbasen ska byggas har vuxit fram under en serie internationella möten där 14 rymdorganisationer och ca tusen forskare, myndighetspersoner och bolagsrepresentanter medverkat.

Vid en tvådagars konferens vid American Institute of Aeronautics and Astronautics avslöjade NASA detaljer från det föreslagna projektet. ”Vi ser inte detta som ett kort möte med månen utan som skapandet av en utpost” sa Shana Dale (NASA Deputy Administrator). ” Vårt mål är att skapa en varaktig närvaro av människor och robotar vilket kommer att öppna för stora möjligheter för vetenskap och teknisk utveckling. Shale beskrev planen som en ”öppen arkitektur” som andra nationer och företag kan komplettera. Nästa mål efter månbasen är ett utforskande av planeten Mars.

NASA vill samarbeta.

Under en paneldebatt sa Doug Cooke, en annan NASA-tjänsteman, att man på NASA är väldigt intresserade av att andra rymdnationer deltar så att man tillsammans kan uträtta mer än vad ett enskilt land kan göra. USA avser att skapa det nödvändiga transportsystemet för att kunna bygga en månbas vid någon av polerna men att det finns ett stort behov av att andra nationer förbättrar och expanderar verksamheten.

Man beslöt att bygga basen vid någon av polerna eftersom detta erbjuder flera fördelar framför en placering vid månens ekvator. Några fördelar är: längre perioder med solljus, inte så stora temperaturväxlingar samt en viss möjlighet att hitta is i kratrar som ligger i ständig skugga.

Under de första fem åren av planen kommer varje expedition till månen att medföra så mycket infrastruktur som möjligt. NASA försöker därför bygga en månlandare som minimerar den del där besättningen ska vistas och istället maximera lastkapaciteten. Man vill kunna landsätta ca 6 ton vid varje resa.

Tills vidare är den föreslagna platsen för basen Shackleton-kratern vid månens sydpol. Men flera månsonder kommer att utforska månen de närmaste åren, bland annat USA:s Lunar Reconnaissance Orbiter år 2008, och det kan medföra att man hittar något bättre ställe. Det mesta som NASA vet om polerna kommer från en sond som sändes mot månen 1998, Lunar Prospector.

Så ska månbasen byggas.

Hur skulle då byggandet av basen gå till? USA bygger ju en helt ny infrastruktur för rymden. Först måste den nya bärraketen och den nya rymdfarkosten testas i bana runt jorden, sedan i bana runt månen. Man börjar med obemannade tester, sedan fortsätter man med allt mer avancerade bemannade färder. När man ska börja bygga månbasen, senast år 2024, inleder man med en obemannad landning på den utvalda platsen. Då landsätter man en månfarkost och en kraftkälla som arbetar med solenergi. Nästa steg innebär att astronauter landar för att vistas sju dagar på månens yta. De medför en bostadsdel och diverse utrustning. En bemannad färd till görs under samma år, medförande ytterligare en solenergi-generator och utrustning, kanske en månbil till.

Följande år fortsätter man att bygga ut månbasen vilket medför att astronauter kan stanna upp till 14 dagar i sträck på månen. NASA planerar att sända två expeditioner per år till månen när man väl inlett projektet. I början av år fyra räknar man med att basen består av fyra bostadsmoduler, flera solenergi-generatorer samt flera månfordon. Då är det möjligt för astronauter att vistas en hel månad på basen.

I slutet av det femte året kommer månbasen att kunna möjliggöra långa vistelser, upp mot ett halvt år. Redan från början kommer bosättningen att leta efter möjligheter att använda de resurser som finns på månen, både utvinning ur månytan och återanvändning av det man fört med sig.

Alla kan vara med!

Vid konferensen presenterade NASA en lista över vad som behövdes för att genomföra projektet, och det anmärkningsvärda var att USA reserverat endast en begränsad del av detta för egen del och istället hoppas att andra nationer samt olika företag vill delta. Responsen från andra rymdnationer var positiv. Man berömde NASA för att organisationen inbjuder andra intressenter på ett tidigt stadium i motsats till hur USA planerade den internationella rymdstationen. En konferensdeltagare sa att projektets uppläggning var väldigt ”o-NASA-aktigt”, vilket var avsett som en komplimang!

Representanter för olika rymdorganisationer sa att de var väldigt nöjda med att NASA presenterat sina planer tillräckligt detaljerat för att de skulle kunna återvända hem och inleda fruktbara diskussioner med sina regeringar om hur ett deltagande skulle kunna se ut.

John Logsdon, som är chef för Rymdinstitutet vid George Washington-universitetet, förutspådde att det skulle ta flera år innan någon annan nationell rymdorganisation meddelade sina konkreta planer för deltagande i USA:s infrastruktur för månen. Men han trodde på ett internationellt avtal under 2007 för hur projektet ska kordineras.

______________________________________________________________________________ 

RAMAVTAL FÖR ETT INTERNATIONELLT SAMARBETE OM MÅNBAS.

Källa: Aviation Week & Space Technology. 1 januari 2007.

Medan NASA:s ingenjörer arbetar med att planera rymdfarkosten Orion är organisationens jurister fullt sysselsatta med att förhandla med rymdorganisationerna i olika länder om hur månen ska utforskas. Man hoppas kunna enas om ett ramavtal. Michael O´Brien, ansvarig för NASA:s internationella relationer, säger att man måste bestämma hur samarbetet ska ske: vem ska leda arbetet, ska vi ha ett ständigt arbetsutskott, hur ska beslut tas osv.

Ett formellt ramavtal beräkna vara klart i tid för nästa möte i en serie informella internationella ”work-shops”. Detta möte kommer att hållas i Kyoto i Japan.

NASA:s chef Michael Griffin brukar tala om att vi utforskar månen för att kommande generationer ska ha glädje av det. Tidigare ”work-shops” har hållits i USA, Kanada och Italien och man har då definierat ett antal mål för månfärderna. Man vill utveckla bosättningar med ett slutet ekosystem, bygga lager och reparationsverkstäder, utvinna solenergi som sedan kan transporteras till Jorden, utvinna naturresurser osv.

Rymdfarkosten Orion som NASA håller på att utveckla ska kunna transportera besättningar på upp till sex personer upp i omloppsbana kring jorden och transportera upp till fyra personer till månen.

De länder som eventuellt vill delta är dels de länder som redan deltar i arbetet medden internationella rymdstationen, dels Australien, Kina, Indien, Syd-Korea och Ukraina. Länderna måste sälja in månprojektet till sina regeringar. Vill länderna avsätta pengar till detta? Alla de internationella avtal som NASA slutit – för närvarande 256 avtal, inklusive med 56 länder och fem internationella organisationer – innehåller en klausul om att avtalet gäller såvitt det kan finansieras.

I det fortsatta arbetet för att skapa en månbas kommer USA att inrikta sig på att bygga själva stommen för en bas, utveckla den rymdfarkost som ska landa och lyfta, sända upp kommunikationssatelliter som ska kretsa kring månen samt konstruera rymddräkter för vistelse på månytan. Områden där USA först hoppas på insatser från andra länder är robotteknik, månfordon, bostäder och energiproduktion. I maj kommer en ”work-shop” att hållas i Italien. Då hoppas man kunna göra upp mer detaljerade planer med utgångspunkt från det ramavtal som bör bli resultatet av mötet i Kyoto.

Under 2007 kommer ett viktigt grundarbete att utföras med planering och internationella möten. Den chef för NASA:s internationella kontakter som nämndes inledningsvis, Michael O´Brien, säger så här: ”It´s time to get moving.” dvs det är dags att sätta igång. Kommer Sverige att vara med på rymdskeppet när det sätter i rörelse ? Vad säger man i riksdagen, i regeringen, på Rymdstyrelsen och på Rymdbolaget, Volvo Aero och Saab Space?

VAD BEHÖVS PÅ MÅNEN?

USA bygger detta:
Rymdfarkost. De första rymddräkterna. De första bostadsmodulerna.
Infrastruktur på jorden, t.ex. kommunikationscentral. Satelliter för månen. (Kartläggning och kommunikation) Landare för obemannade färder.


Öppet för andra länder att bidraga:
Nya rymddräkter. Energikällor. Bosättningsmoduler. Månfordon. Kommunikationsutrustning. Utveckla teknik för mineralutvinning.(Bland annat borrar och grävmaskiner). Robotar. Satelliter. Allehanda maskiner och verktyg. Alla tekniska bidrag som kan förbättra arbetet med månbasen.











Uppdaterat 2017-08-10
Utskriftsvänlig sida
rymden@arielspace.se
Provided by Webforum