ArielspaceNyheterSvensk rymdindustriInternationelltReportageRymdaktierRymdmuseumOm ArielSpaceSökLogga in
Reportage
Astronauterna
Svenska Rymdsällskapet
Rymdmänniskor, intervjuer och möten.
Rymdmänniskor: Fler intervjuer
Fjärranalys, geomatik
När reser vi till Månen?
När reser vi till Mars?
Google Lunar X Prize: Privatfinansierad månlandning.
Ariel och rymden
Tredimensionell stjärnkarta
Rymdlitteratur
Inte rocket science

 

EGEN RYMDDRÄKT FINNES - ALLA UPPDRAG BEAKTAS. 
(Så heter en science-fiction-roman av Robert Heinlein.)

Sveriges mest seriösa affärstidning Affärsvärlden inleder varje nummer med en oseriös sida. Man citerar lustiga rubriker, påtalar dumma uttalanden eller berättar om konstiga namn. 
Arielspace vill inte vara sämre. Den här sidan är på sin höjd halvseriös.


LP-skivan "The Nightfly" med Donald Fagen från 1982.

Vemodig framtidsvision av Donald Fagen från gruppen Steely Dan.

"Res till rymdstationen, det stora hjulet på himlen. Res med tåg på havsbotten. Res med raketexpressen på 90 minuter från New York till Paris. I framtiden kommer alla att vara unga och fria. Och lyckliga???"

"Get your ticket to that wheel in space
While there's time
The fix is in
You'll be a witness to that game of chance in the sky
You know we've got to win
Here at home we'll play in the city
Powered by the sun
Perfect weather for a streamlined world
There'll be spandex jackets one for everyone

On that train all graphite and glitter
Undersea by rail
Ninety minutes from New York to Paris
(More leisure time for artists everywhere)
A just machine to make big decisions
Programmed by fellows with compassion and vision
We'll be clean when their work is done
We'll be eternally free yes and eternally young

What a beautiful world this will be
What a glorious time to be free"                 



En helikopter framdriven med muskelkraft:

Efter att forskare och företag i tre decennier försökt bygga en helikopter enbart framdriven med muskelkraft har man nu lyckats. Teamet AeroVelo från Kanada flög 13 juni i 65 sekunder och nådde en höjd på 3,3 meter! Teamet vann helikopterbolaget Sikorskys pris-summa 250.000 dollar. Se här: 
 
           


"Nu går vi ut på World Wide Web" - jag läser Space News från 1996. 
 
Jag började prenumerera på tidningen Space News år 1996. Jag hade kommit i kontakt med den några år tidigare; den började utkomma i början på 90-talet. Space News är den största internationella tidning som inriktat sig huvudsakligen på ekonomi och politik i samband med rymdverksamhet. Man skulle kunna kalla den "Rymdens affärer". (Av Ariel Borenstein. 2012-12-30)
 
Jag läste Space News varje vecka och sparade tidningarna i lådor som blev allt fler med åren, till min frus stora förtvivlan. "Tidningarna tar för stort utrymme, kan du inte slänga dom äldsta?" Men min syn på det hela var att jag här fick en detaljerad rymdhistoria: raketerna, satelliterna, företagsaffärerna, rymdorganisationernas verksamhet osv Jag har fortfarande kvar alla nummer från perioden 1996-2012. 
 
Nyligen läste jag om två nummer av Space News från mars 1996. Man häpnar. 
 
Vad hände i rymden år 1996? 
 

Tidningen Space News debuterade på internet 1996. Fast det hette inte så. Det hette att "The Space News home page debuts on the World Wide Web, featuring daily news notes, interviews, and links to other space sites". 

USA.

1996 var Bill Clinton president i USA och Daniel Goldin var chef för NASA. Rymdfärjorna flög regelbundet. Det fanns ännu inte någon internationell rymdstation men ett omfattande planeringsarbetet pågick och den första modulen, som var rysk, placerades i omloppsbana 1998. NASA riskerade budgetnedskärningar 1996 - detsamma gäller för 2012. 

Ryssland.

1996 var Boris Jeltsin president i Ryssland. Ryssland hade rymdstationen Mir i omloppsbana. Den hade börjat byggas 1984 under Sovjet-tiden och byggdes vidare av Ryssland fram till 1996. (År 2001 störtade man ner den i havet.)  
 
Kina.
 
Kina misslyckades med en raketuppskjutning 1996. Den 15:de mars exploderade raketen Long March 3B strax efter starten från rymdbasen Xichang. I västvärlden började det genast cirkulera rykten om att hundratals människor dött. Enligt de kinesiska myndigheterna hade sex personer dött och 57 blivit skadade. Raketen landade i bebodda trakter och 250 hus blev mer eller mindre förstörda. 
 
Enligt myndigheterna hade många människor bosatt sig i området runt rymdbasen efter att den byggdes därför att de kunde sälja mat och annat till de anställda på basen. De hade inte lytt uppmaningar om att flytta därifrån trots att man informerat dem om farorna. Raketens syfte var att att föra upp satelliten Intelsat 708 i omloppsbana. Representanter för företaget Intelsat deltog i utredningen efter olyckan. 
 
(Kina har ju verkligen hämtat sig efter det här misslyckandet. Numera sänder man upp många satelliter per år utan missöden och har genomfört flera bemannade rymdfärder de senaste åren.) 
 
Rymdskräp var redan ett uppmärksammat problem 1996.

En rapport från amerikanska myndigheter varnar för att det finns ett hot från rymdskräp. Företagen Teledesic, Iridium och Globalstar planerar att sända upp ett stort antal satelliter för mobil-telefoni. Rapporten varnar för att detta kan öka rymdskrot-problemet.  

Det kan vara intressant att citera denna rapport från 1996: "The new report updates a 1989 interagency review on understanding the problems with space debris. The U.S. Space Command in Colorado is tracking some 8.000 human-made objects orbiting the Earth. That number includes derelict and still operating satellites, burnt-out rocket stages, and other space refuse. An even greater population of space debris - objects smaller than 10 centimeters across - cannot be tracked."  

(Man uppmärksammar således problemet med rymdskrot redan 1989, identifierar 8.000 stora föremål 1996 men kan inte hitta alla små föremål. 2012 finns 16.000 stora föremål i omloppsbana och man kan numera observera även mycket små föremål - man bedömer att stora och små föremål tillsammans uppgår till ca 500.000 st. Det har blivit värre sedan 1996 - mycket värre.) 
 
Det förflutna och nuet.

Har det blivit bättre eller sämre sedan 1996 för organisationer, företag och personer som bedriver rymdverksamhet? Tja, det har definitivt blivit annorlunda! 

 

 


World's first manned flight with an electric multicopter  
         

 




"TURISTER I RYMDEN" - nostalgi från rymdturismens barndom!         

Under 2002 skrev jag en artikel om den gryende rymdturismen. Två privatpersoner hade då besökt rymdstationen - Tito och Shuttleworth - och Virgin Galactic fanns ännu inte. Den utställning på Naturhistoriska museet som beskrivs i artikeln har monterats ner. Min nyhetsbevakning börjar närma sig noll så här på sommaren så hoppas ni är intresserade av lite nostalgi! Således:

TURISTER I RYMDEN!
(OBS- text från 2002 publicerad 2008-07-03)

I USA finns en resebyrå som säljer rymdupplevelser. En resa till den internationella rymdstationen kostar 20 miljoner dollar. Två personer har hittills gjort den resan, amerikanen Dennis Tito och syd-afrikanen Mark Shuttleworth. För den som inte är miljardär kan resebyrån, som heter Space Adventures, erbjuda billigare rymdnöjen. Vad sägs om kosmonautträning under vattnet i rymdcenter i Moskva eller helt enkelt en resa till Cape Kennedy i Florida för att titta på när en rymdfärja lyfter mot rymden. Rymdturism är inte längre en fantasi. Framtiden är här.

Rymdresor i Sverige.

Raketen står på sin ramp. Den är lång och smal, med fenor längst ner. Den omges av en säkerhetszon. De tekniker som ska ansvara för starten sitter i skyddade byggnader en bit bort.

Under veckorna som föregått starten har raketens delar monterats ihop av ingenjörer från flera länder. På toppen av raketen finns den så kallade nyttolasten. Där finns flera instrument för olika experiment som ska utföras under de 14 minuter som färden kommer att ta.

Raketen som ska skjutas upp befinner sig på rymdbasen Esrange utanför Kiruna. Runt omkring finns skogen. En stor skog som lämpligt nog är obebodd. Längst bort i fjärran skymtar fjällen.

Och så lyfter raketen. Den lyfter på en lång pelare av eld och rök. Efter ett kort ögonblick är den redan högt uppe och sedan ser man den inte. Raketen kommer att landa med fallskärmar i närheten av rymdbasen efter en kort färd. Rymdbasens personal påbörjar snabbt letandet efter nedslagsplatsen för att kunna ta tillvara experimentutrustningen.

Om man letar efter en rymdupplevelse i Sverige är man hänvisad till Naturhistoriska Musee´t i Stockholm eller Rymdbasen Esrange i Kiruna.

Det finns inga resebyråer i Sverige som säljer rymdturism. Naturhistoriska Musee´t har under 90-talet satsat stort på just rymdupplevelser. Biografen Cosmonova visar just nu en film tagen av astronauter på den internationella rymdstationen.

För några år sedan öppnade musee´t en utställning om rymden. Man går in genom en sorts låtsashiss och kan sedan vandra omkring inne i en rymdfärja. I fören finns besättningens stolar och kontrollpanelerna. Man kan utföra en simulerad landning. Jag har besökt denna utställning ett flertal gånger och kunnat konstatera att stolarna aldrig är lediga. De upptas av barn som simulerar landning. För barn som spelar dataspel varje dag är en landning med rymdfärja förstås rena barnleken.

För den vuxne passar det bättre att sätta sig i mörkret under den simulerade stjärnhimlen och meditera lite över hur små vi är i världsalltet. Fast man avbryts ideligen av besökare som kommer in och frågar varandra: Var är Karlavagnen? De hittar den inte och går då ut igen.

Rymdfärjan utgör bara en sorts ram för utställningen. De olika små rummen behandlar olika teman. Ett rum anspelar på Harry Martinsons diktverk Aniara. I ett annat rum råder en rödaktig skymning och man är förflyttad till planeten Mars. Ett tema är att jorden är ett rymdskepp med begränsade resurser. För att illustrera detta har man installerat ett akvarium och byggt små pedagogiska landskap.

Den svenska raketbasen.

Den som inte vill nöja sig med ett besök på museum kan resa till Kiruna. Där sänder man upp raketer och också gigantiska ballonger. Med raketerna forskar man om bl.a. tyngdlöshet och med ballongerna bedriver man forskning om atmosfären. Raketuppskjutningar görs ganska sällan; det kan alltså vara svårt att pricka in ett besök vid rätt tillfälle. Men man kan besöka rymdbasen ändå och lära sig mer om rymdforskning.
Under sommarhalvåret finns det guidade visningar för turister. Det går bra att bli guidad på vintern också, men då måste man ringa i förväg och boka.

Guidade turer om svensk rymdfart kan man också uppleva i Stockholmstrakten. I Solna finns Rymdbolaget som administrerar den statliga rymdverksamheten. Det är Rymdbolaget som ansvarar för raketbasen i Esrange. Man har byggt och sänt upp ett antal satelliter, man sysslar med forskning, man driver ett antal anläggningar för kommunikation med satelliter osv. Vill man veta mera om detta kan man ringa Rymdbolaget och be att få komma på besök. (Kommentar från år 2008: Sist jag ringde och kollade sa de att de guidade turerna upphört.)

Rymdresor i rymden.

”Han hör hur mullret från Atlasmotorerna växer därnere under ryggen på honom. Trots allt är det inte så fasligt kraftigt. Den stora tjocka raketen skälver till och kämpar för att övervinna sin egen tyngd. Allt sker mycket långsamt under de allra första sekunderna, som en ytterst tung hiss som ska upp.”

I boken ”Rätta virket” berättar Tom Wolfe om de första amerikanska astronauterna. Citatet ovan handlar om hur John Glenn, den förste amerikanen i rymden, upplevde starten när han år 1959 sköts upp i omloppsbana kring jorden. Astronauterna var testpiloter som tidigare riskerat livet dagligen i jetflygplan, nu riskerade de istället livet i små rymdkapslar.

Under de 40 år som gått sedan de första bemannade rymdfärderna har rymdnationerna Sovjet och USA sänt upp satelliter, rymdsonder till andra planeter och bemannade rymdfarkoster. Naturligtvis kostade detta enorma summor. Rymdfarten var en del av det kalla kriget, med propagandavinster och spionsatelliter. Amerikanerna landade på månen i slutet på 60-talet och ryssarna byggde rymdstationen MIR under 80-talet.

I början av 90-talet skedde så en förändring. Nu hade många fler länder än USA och Sovjet sänt upp satelliter. Rymdindustrin hade genom teknisk utveckling och massproduktion sänkt kostnaderna så mycket att privata företag kunde starta rymdverksamhet. Vi fick t.ex. satellit-tv och bredbandsöverföring via satellit.

I USA finns en resebyrå som säljer rymdupplevelser. Byrån heter Space Adventures och har lyckats etablera ett samarbete med den ryska rymdorganisationen. Om man vill resa till den internationella rymdstationen kostar biljetten 20 miljoner dollar. Två personer har hittills gjort den resan, amerikanen Dennis Tito år 2001 och sydafrikanen Mark Shuttleworth i år.

Men Space Adventures kan också erbjuda andra upplevelser. Vad sägs om något av följande resepaket:

Resa till Kennedy Space center för att se en rymdfärja sändas upp: 1.150 dollar.
Kort upplevelse av tyngdlöshet i flygplan: 5.500 dollar.
Kosmonautträning under vattnet i rymdcenter i Moskva: 6.995 dollar.
Flygning på gränsen till rymden med ryskt jetplan: 12.595 dollar.
Två veckors realistisk kosmonautträning i Moskva: 200.000 dollar.

På Space Adventures hoppas man inom några år kunna erbjuda korta ”hopp” ut i rymden för 100.000 dollar. Man har redan tagit emot handpenning från ett stort antal personer och företag för denna typ av resa. Men utsikterna för den som betalat handpenning att verkligen komma ut i rymden får anses vara mikroskopiska. Enligt VD för Space Adventures, ingenjören Eric Andersson, kommer resorna att bli av inom de närmaste fem åren.

Resorna ska ske med en privatfinansierad rymdfarkost som ännu inte har testats, ja som faktiskt ännu inte är byggd. USA och Sovjet (och Sovjets arvtagare i rymden: Ryssland) har avsatt enorma resurser för att kunna sända upp människor i rymden. Det har tagit tid, det har skett dödsolyckor, det har krävts miljarder och åter miljarder dollar och rubel. Att ett privat företag skulle lyckas med samma bedrift på fem år verkar inte troligt. De två turister som nu besökt rymden har färdats upp med en rysk rymdfarkost, till en rymdstation som finansieras av USA, Kanada, Ryssland, Europa och Japan.

Helt privatfinansierade rymdresor lär dröja. Men en dag kommer vanliga människor att få råd att åka till månen! Kanske säger de då som Neil Armstrong, den första människa som gick på månens yta: ”Månen har en alldeles egen skönhet… Det är mycket vackert här.” Eller som John Young från Apollo 16: ”Månen är en av de mest bländande vackra platser som en människa någonsin besökt.”

Svenska resebyråer har som sagt ännu inte så många rymdupplevelser att erbjuda. Kanske ska man nöja sig med att gå ut en klar natt och titta på stjärnorna?

(En text av Ariel Borenstein från 2002, återanvänd 2008.
                       


            

RYMDTURISMENS STORA PROBLEM. 
(2008-10-26) 

Numera skrivs det om rymdturism som om det skulle vara en problemfri sysselsättning. Men man kan förutspå problem och här på Arielspace tar vi idag upp två av de största: dels problemet med sex i rymden, dels problemet med att rymdturistfarkosten inte bara ska åka upp, den måste också landa.

SEX I RYMDEN. 

Den här nyhetsartikeln gör sig bäst på engelska:

Virgin Galactic Rejects Million-Dollar Offer To Film Sex Video.
(Källa: Space News. 2008-10-02.) 

"The private company planning to take wealthy tourists to the edge of the atmosphere has refused a million-dollar proposal to film a sex video while the participants are floating gravity free, the company's president said.

Will Whitehorn, president of Virgin Galactic, said the offer, from an unidentified party, "was $1 million, up front, for a sex-in-space movie. That was money we had to refuse, I'm afraid."

Whitehorn disclosed the rejected transaction Sept. 30 during the International Astronautical Congress in Glasgow, Scotland. He said Virgin Galactic, part of Richard Branson's Virgin Group, is planning to begin flights of the WhiteKnightTwo aircraft in late 2009 or early 2010 from Sierra County, N.M.

Virgin Galactic is charging about $200,000 per person for the two-hour flight. The company has received $40 million in deposits from 280 customers, Whitehorn said. Earlier this year, Whitehorn estimated that Virgin Galactic had spent some $100 million developing its business, mainly in research and development of the aircraft by Scaled Composites LLC of Mojave, Calif. "

Man har länge undrat:

Den här tanken om att det borde vara extra givande att göra "det" i viktlöst tillstånd dyker upp tidigt inom science-fiction-litteraturen. Världens mest världsberömde s-f -författare Isaac Asimov skrev 1957 en novell med namnet "I´m in Marsport without Hilda" där han spekulerade i vad den lägre gravitationen på Mars skulle kunna innebära när man gör "det där". 

Novellens huvudperson lever någon gång i framtiden, han har anlänt till marsbasen med namnet Marsport och läntar efter en träff med Flora:

"Well, I tell you, she had her rooms under Martian gravity, 0.4 Earth-normal. If you´ve ever held a girl in your arms at 0.4 gees, you need no explanation. If you haven´t, explanations will do no good.
Talk about floating on clouds."

MAN VILL JU LANDA OCKSÅ.

Och så det andra problemet: Att landa. Science-fictionförfattaren Robert Heinlein skrev redan 1982 i romanen "Friday" om suborbitala färder mellan kontinenterna. Han oroade sig för vilka problem som kunde uppstå när en farkost går ner för landning med enormt hög hastighet. I utdraget ni får läsa här ska hjältinnan resa från Kalifornien till Nya Zeeland med suborbital raket - eller "the semi-ballistics" som Heinlein kallar det.

Mer att läsa på engelska: 

"I like to ride the semi-ballistics - the high-gee blastoff, the breathless minutes in free fall that feel as if your guts were falling out, and the reentry and that long, long glide that beats any sky ride ever built. Where can you have more fun in forty minutes? 
Then comes the always interesting question: Is the runway clear? A semi-ballistic doesn´t make two passes; it can´t.
It says right here in the brochure that an SB never lifts until it receives clearance from the port of reentry. Sure, sure, and I believe in the Tooth Fairy, too. How about the person in the private aeroplane who picks the wrong strip and parks? How about the time in Singapore when I sat in the Top Deck bar and watched three SBs land in nine minutes? Not on the same strip, but on crossing strips! Russian roulette.
I will go on riding them but I hold my breath from touchdown to full stop."

Hur löser man landningsproblemet? Rymdfärjan har ju en egen landningsbana. Det är bäst att fortsätta på det sättet länge ännu tills suborbitala flygningar blivit vardagsvanliga.

Eller också tänker man som den berömde raketforskaren Werner von Braun. 
Tom Lehrer sjöng så här om honom:
"Once rockets are up, who cares were they come down. That´s not my department, says Werner von Braun."


Den svenska rymdturismens historia.
(Av Ariel Borenstein. 2007-12-21) 

Kapitel ett: Bingolotto bjuder på en rymdresa. 

Ariel: ”Vilket rymdskepp kommer ni att använda?”
Bingolottos representant: ”Jag vet inte. Men vi har köpt en biljett. Den är riktig och betald och så.”

Vid millennieskiftet ville TV-programmet Bingolotto slå på stort. Man lottade ut vinster värda åtskilliga miljoner. Till min förvåning påstod man i en annons att en av vinsterna var en rymdresa. Jag skrev följande artikel, som jag dock inte lyckades sälja till någon tidning:

"Osäker rymdresa med Bingolotto.
(från 1999)

På nyårsaftonen sänder TV 4 ett program som kallas Millenniumlotteriet och är ett Bingolotto i kolossalformat. 223 miljoner, bilar, premieobligationer och presentkort lottas ut. Man har dessutom lovat lotta ut en rymdresa. Men det är tveksamt om rymdresan blir av...

Sedan början på 60-talet har USA och Sovjet, senare Ryssland, sänt upp människor i rymden, eller med andra ord: stater med stora ekonomiska resurser har sänt upp specialtränade astronauter. Men under 90-talet har den tekniska utvecklingen sänkt kostnaderna så pass mycket att flera privata industrikoncerner, främst i USA, har börjat bygga egna rymdskepp.

En av dessa företagsgrupper, under ledning av bolaget Space Adventures Ltd. (dvs Rymdäventyr AB), vill erbjuda turism i rymden för allmänheten. Bingolotto har köpt en av deras resor för 800.000 kr och lottar nu ut den på nyårsaftonen.

Men det finns vissa reservationer. För det första ska rymdresan inte ske nu, den sker år 2002.
För det andra varar rymdresan bara i två timmar. För det tredje, men inte minst: resan ska ske med en ny farkost, rymdkryssaren Vela, som inte har testats i rymden, ja, som inte ens är byggd ännu!

Om du vinner rymdresan kan du välja premieobligationer för 800.000 kr istället. Det kanske är att rekommendera... Men om du absolut vill ut i rymden så är det tänkt att du ska få genomgå ett träningsprogram med flygsimulering och teoriundervisning. Sedan får du åka upp till en höjd av 100 km och uppleva tyngdlöshet.

Ett liknande lotteri hålls i USA av livsmedelskedjan Dole Food. Men om du inte vinner i något av de två ovannämnda lotterierna så kan du förmodligen köpa dig en plats på rymdkryssaren Vela för 100.000 dollar."

Och hur ser verkligheten ut?

När jag skrev artikeln visste jag att de enda rymdskepp som fanns i verkligheten var USA:s rymdfärja och Rysslands Soyus. Jag visste också att det amerikanska företaget Space Adventures höll på att förhandla med de ryska rymdmyndigheterna om möjligheten för betalande turister att åka upp till MIR ( eller till ISS ) men då skulle prislappen bli 200 miljoner kr. Bingolotto hävdade att de köpt en rymdbiljett för 800.000 kr, men det var ju fullständigt omöjligt att det skulle kunna vara sant.

Jag väntade med spänning på millenniekvällen, bl.a. för att få reda på mer om rymdresan. Man lottade ut bilar, resor osv. Så sa programledaren: ”Nu ska vi lotta ut en rymdresa.” Jaha. Han pratade en stund med en gäst, en tjej som fick frågan om hon skulle åka ut i rymden om hon fick den möjligheten. Åjovars, det skulle hon nog allt! Så drogs en lott. Rymdresan utföll på lott nummer si-och-så.” Jaha”, sa programledaren.” det var det. Nu är rymdresan utlottad.”

Man lämnade ingen som helst information om rymdskeppet som skulle föra vinnaren upp i rymden.
Några dagar senare ringde jag till Bingolotto och frågade hur det hade gått med rymdbiljetten. Man berättade då att den lott som vann var osåld. Ingen hade vunnit. ”Men vad gör ni då?” frågade jag. ”Vi får se”, blev svaret. ”Vi kanske lottar ut den igen.” Men jag hörde aldrig mera talas om Bingolottos rymdresa.

I kapitel ett mötte vi således en rymdresa som saknade både rymdskepp och rymdturist. Egentligen var det ju en bra lösning på problemet.

Kapitel två: Den som gör flest armhävningar får åka ut i rymden. 

För några år sedan ordnade TV 3 (eller var det TV 5 ???) en tävling där högsta vinsten skulle vara en rymdresa.  Inte heller här berättade man något om vilket rymdskepp man hade tillgång till.

Deltagarna i TV-programmet tävlade mot varandra tills bara en återstod. Det var rätt så många avsnitt i denna serie. Många av tävlingarna var oerhört fysiskt krävande: de tävlande skulle simma i havet, springa många mil eller utföra uppdrag i rökfyllda rum. För att inte tala om att snurra i en centrifug, hoppa fallskärm eller lösa problem under vattnet. Jag tyckte detta var ett förvånande upplägg eftersom riktiga astronauter inte verkar ha superkrafter utan istället har utvalts för sin förmåga att lösa svåra problem på ett lugnt och metodiskt sätt. Men i rättvisans namn måste jag ju nämna att tävlingen även innehöll kunskapstester, minnestester och intelligenstester.

Dessutom testades deltagarnas sociala förmåga: de var tvungna att samarbeta, fungera som arbetsledare och fatta beslut som påverkade de andra i gruppen.

I ett av de sista programmen i serien fick de få kvarvarande kandidaterna flyga med ett ryskt flygplan som flög på ett sådant sätt att det uppstod kortare stunder av tyngdlöshet. Men man hade otur för det uppstod något fel på planet och det höll på att gå illa vid landningen. Planet körde av landningsbanan.

Efter många spännande avsnitt korades en vinnare som naturligtvis blev väldigt glad över att få göra en rymdresa. Senare läste jag i en dagstidning att resan inte skulle bli av nu, utan istället senare. Om vinnaren tvingades vänta i mer än två år kunde han välja en miljon kronor istället för en rymdresa. Så vitt jag vet har denna rymdresa inte heller blivit av ännu och det lämnades ingen information om hur det hela skulle gå till.

Åter igen var förmodligen problemet att det inte fanns något rymdskepp. Men nu fanns i alla fall en rymdturist!

Kapitel tre: Vi ordnar resor till alla destinationer. 

Det tredje kapitlet i den svenska rymdturismens historia inträffade för ett år sedan men jag hörde inte talas om händelsen då den inträffade utan istället alldeles nyligen. Det är tydligen så att när Christer Fuglesang skulle göra sin rymdresa i slutet av 2006 fick någon på resebyrån Ving en ide´. Man ville lansera en slogan som gick ut på att Ving säljer resor till alla destinationer och då ville man använda rymdresor i sin reklam.

Ving kontaktade Space Adventures och blev representant för dem i Sverige. Man gjorde reklam för resor till den internationella rymdstationen. Reklamtricket lyckades: ett antal tidningar skrev om detta. Jag har läst några gamla artiklar på nätet och de vimlar av missuppfattningar. Ibland påstår man att Space Adventures är ett ryskt bolag, ibland att hela rymdresan varar i endast 8 minuter.
Har Ving förmedlat någon resa? Jag har inte läst något om detta någonstans. Handpenningen är ett antal miljoner och resan kostar ca 200 miljoner kronor så kanske är det så att ingen från Sverige har bokat någon resa.

I det tredje kapitlet finns således en rymdfarkost men det finns ingen rymdturist.

         
            
 


Det här handlar om mina personliga minnen av Sputnik. Ni vet det där lilla klotet med spretande antenner som Sovjetunionen sände upp 1957. Sputnik inledde rymdåldern. Och jag såg Sputnik...eller? 

Jag såg den första satelliten 1957.

Man får ju aldrig behålla sina illusioner. Men jag fick behålla min illusion i flera decennier.
Detta är en väldigt personlig berättelse om Sputnik.

Så här gick det till: Jag var fyra år och min pappa sa att jag fick vara uppe senare än vanligt på kvällen för vi skulle gå ut och titta på en Sputnik. Jag visste inte vad en Sputnik var och det gjorde mig lite nervös. När det blivit mörkt och min lillasyster somnat gick pappa, mamma och jag ut på gården. Vi bodde i ett flerfamiljshus och ute på gården i mörkret stod många vuxna och tittade uppåt. Det var stjärnklart. Det var kallt.

Vi stod där och väntade. Och väntade. Min pappa fick för sig att vi skulle gå runt huset och ställa oss på trottoaren för att kunna spana åt andra hållet. Allt det här kändes mer och mer kusligt. Jag började nu känna en rejäl skräck för denna Sputnik som skulle dyka upp på himlen. Vad var en Sputnik? Vad skulle hända?

Till slut var jag så rädd att jag ville gå in. "Gå in då, vi kommer in snart", sa min mamma. Jag gick in på gården. Men innan jag hann gå in i huset ropade någon till mig: "Ariel, titta upp! Där är Sputniken!" Jag tittade upp mot den stjärnklara himlen. Där, där! En liten lysande prick rörde sig över himlen. Det såg ut som om en av stjärnorna rörde sig. Den lysande pricken färdades snabbt över natthimlen och så var den borta.

Långt senare skulle jag få veta att året hade varit 1957 och att Sputniken var en rysk satellit, i själva verket världens första satellit. Jag var med från allra första början när vi inledde utforskningen av rymden.

Men allt var en illusion. För några år sedan intervjuade jag informationschefen på Rymdbolaget - Sven Grahn hette han. Enligt honom var Sputniken för liten för att man skulle kunna se den med blotta ögat. Det som vi såg på gården 1957 var det sista raketsteget från uppskjutningen. Det raketsteget gick också in i omloppsbana och var tillräckligt stort för att kunna reflektera solen och bli synligt på jordytan.

På något sätt låter det coolare att säga att jag såg den första satelliten än att säga att jag såg det sista raketsteget från den första satellituppskjutningen.

Men nu har jag alldeles nyligen läst något som ger mig nytt hopp: I senaste numret av Populär Astronomi intervjuas den svenske astronomen Malcolm Fridlund. Han får frågan om varför han blev astronom och svarar: ”Jag blev intresserad den femte oktober 1957 när jag var lite drygt 5 år, då min morfar och min pappa tog ut mig på kvällen och visade mig Sputnik 1, den första satelliten. Sen dess ville jag bli astronom.”

Vem har rätt? Sven eller Malcolm? 


P.S. Någon tid efter att jag skrivit ovanstående erhöll jag ett mycket trevligt mail från Malcolm Fridlund. Han skriver att naturligtvis har Sven Grahn rätt, men: raketsteget var också en satellit! Han skriver också att det viktiga är att det vi såg på natthimlen när vi var barn grundlade ett intresse för astronomi och rymdfärder.  Och det är fantastiskt!  

 

 

 

 

 







Uppdaterat 2020-02-27
Utskriftsvänlig sida
rymden@arielspace.se
Provided by Webforum