ArielspaceNyheterSvensk rymdindustriInternationelltReportageRymdaktierRymdmuseumOm ArielSpaceSökLogga in
Reportage
Astronauterna
Svenska Rymdsällskapet
Rymdmänniskor, intervjuer och möten.
Rymdmänniskor: Fler intervjuer
Fjärranalys, geomatik
När reser vi till Månen?
När reser vi till Mars?
Google Lunar X Prize: Privatfinansierad månlandning.
Ariel och rymden
Tredimensionell stjärnkarta
Rymdlitteratur
Inte rocket science
Intervjuer och möten:

Under de senaste åren har jag intervjuat eller kanske bara växlat några ord med olika personer i rymdbranschen. Berättelser om de flesta av dessa möten finns på olika ställen på Arielspace. Här har jag samlat dem på ett och samma ställe: mina möten med Fuglesang (astronaut), Chang-Diaz (astronaut), Svensson (VD för Saab Group)och många fler.


NASA:s förre chef Michael Griffin besökte KTH.

Sveriges astronaut Christer Fuglesang bjöd in NASA:s tidigare chef Michael D. Griffin till Sverige. Bland annat medverkade han fredagen 25 augusti i en paneldebatt på KTH tillsammans med flera av rymd-Sveriges höjdare, på temat: ”hur ser framtiden ut för världens rymdverksamhet”?
(Reportage: Ariel Borenstein. 2017-08-27)

OBS! Om du redan läst artikeln: leta upp kompletterande synpunkter som jag lagt till, av Stefan Gardefjord och  Johanna Bergström Roos. 


Michael D. Griffin var chef för NASA åren 2005-2008.

Obama är bra på Jorden, men dålig på rymd.

Jag är en stor beundrare av USA:s förre president Barack Obama. Enligt min åsikt tog han bara ett enda riktigt dåligt beslut: att avbryta USA:s planer på att bygga en bas på månen under 2020-talet.

Obamas föregångare George W. Bush tog 2005 initiativ till att NASA skulle bygga en ny stor raket och en ny rymdfarkost och med dem inleda ett rymdprogram som skulle föra allt fler astronauter till rymdstationen, Månen och Mars. Ett delmål var att senast år 2020 etablera en bas på månen liknande den internationella rymdstationen. Projektet kallades Constellation. Chef för NASA var då Michael D. Griffin.

När Barack Obama tillträdde tillsatte han en utredning, den s.k. Augustine-gruppen, namngiven efter utredningens chef. Utredningen kom fram till att månprojektet var kraftigt underfinansierat och Obama-administrationen beslöt år 2011 att avbryta Constellation-projektet. Den nya planen blev att INTE åka till Månen men åka till Mars på 2030-talet. Ingenjören Griffin byttes ut mot astronauten Charles Bolden som chef för NASA.



Christer Fuglesang som bjudit in Griffin till Sverige var moderator.

Kommersiella rymdprojekt.

Nu har det hunnit bli 2017 och Michael D. Griffin deltog i två paneldebatter på KTH. Christer Fuglesang var moderator. I den första panelen fanns (förutom Griffin) Stefan Gardefjord, VD för Swedish Space Corporation, och Fredrik Bruhn, som startat upp ett flertal rymdföretag, senast Unibap. Den lilla publiken, som bestod av rymdföretagare, vetenskaps-hen och några politiker (samt två journalister) kunde ställa frågor till panelen.

Det första ämnet var framtiden för de s.k. smallsats. Michael Griffin ansåg att det snart nås en brytpunkt där bredband via satellit blir billigare än via fiber, och då kommer vi att får se stora framgångar för sådana kommersiella satellitprojekt.


Fredrik Bruhn från företaget Unibap samt astronauten Christer Fuglesang.

Fredrik Bruhn vill att svenska rymdföretag ska tänka stort och inrikta sig på den internationella marknaden, Sverige är för litet om man vill bygga ett riktigt stort företag.

Sven Grahn, tidigare chef för flera av satellitprojekten på SSC, frågade varför de stora satellitkonstellationer som nu planeras skulle lyckas bättre än många liknande projekt som misslyckades för tjugo år sedan. Stefan Gardefjord svarade att enligt hans åsikt har tekniken nu utvecklats så mycket att sådana projekt skulle kunna genomföras.

This is really rocket science.

Nästa ämne man diskuterade var vilka framtida förbättringar man kan förvänta sig för raketer och satelliter.

Michael D. Griffin sa att mindre rymdnationer som Sverige inte kan ha fullständiga rymdprogram som USA, Ryssland och Kina. ”Sverige borde göra som Kanada. Bli expert på någon helt avgörande nisch. Kanadas rymdindustri utvecklade expertis på robotarmar. Utan Kanadas robotarmar hade det varit omöjligt att bygga den internationella rymdstationen”.

Griffin hade också flera andra synpunkter på rymdens framtid: 3D-teknologin kommer att revolutionera rymdverksamheten, ta bort alla utrymmeskrävande sladdar i raketer och satelliter och ersätt dem med trådlös kommunikation, gamla tidens ingenjörer fick sitt tänkande från den militära industrin och det behövs en ny ingenjörskultur i rymdbranschen.

Panelen tog även upp ämnen som hur höga kraven bör vara på att rymdfarkoster ska fungera utan fel, på raketsteg som kan återanvändas och på löpande band-tillverkning av satelliter.

VD för Spaceport Sweden, Karin Nilsdotter, ställde några frågor om framtiden för rymdturism. Michael Griffin tror på framtiden för kommersiell bemannad rymdfart. Han nämnde speciellt framtida point-to-point-resor. Med det menas till exempel : ”Ninety minutes from New York to Paris” som Donald Fagen sjunger I låten ”What a beautiful world”. Ett raketplan lyfter upp i rymden från New York, färdas snabbt utan luftmotstånd på 15 mils höjd och landar efter 30 minuter i Paris. Kiruna kommer förstås att bli en point-to –point-rymdhamn.


Stefan Gardefjord, VD för SSC, och Michael D. Griffin.

Krig och fred.

Efter en lektion i det svenska fenomenet ”fikapaus” för Michael D. Griffin satt han i en ny panel med Olle Norberg, generaldirektör för Rymdstyrelsen (Sveriges motsvarighet till NASA), och Johanna Bergström-Roos, verksam vid Luleå tekniska universitet.

Christer Fuglesang bad panelen utveckla sin syn på militär rymdverksamhet: space and defence. Griffin sa att den ordning som gällt hittills, där länder sänder upp militära satelliter som inget annat land vet något om, måste upphöra. Han jämförde med världens flygverksamhet där det finns ett kontrollsystem för att hålla reda på hur alla plan lyfter, flyger och landar. Det är ju en säkerhetsfråga.

Olle Norberg påpekade skillnaden mellan stormakterna och Europa/Sverige: i USA, Ryssland och Kina är den militära rymdverksamheten omfattande, medan Europa nästan uteslutande bedriver civil rymdfart.

Stefan Gardefjord, som nu satt i publiken, sa att ett fungerande framtida "Space Traffic Management" system blir allt mer nödvändigt, men kräver ökad transparens och ett utökat samarbete på detta område mellan Ryssland-USA-Kina. 

Olle Norberg tillade till detta att med alla nya planerade LEO-konstellationer kommer det bli så trångt i rymden kring jorden att informationsutbyte kommer att bli nödvändigt för att undvika problem.

Bemannad rymdfart.

Michael D. Griffin har kvar sin övertygelse sedan tiden som chef för NASA att vi bör börja med en bas på månen för att sedan färdas längre ut i solsystemet. Han vill att USA ska leda detta eftersom landet har den absolut största rymdorganisationen, men att det bör vara ett internationellt projekt.


Paneldeltagarna Olle Norberg (Rymdstyrelsen), Michael D. Griffin, Johanna Bergström-Roos (Luleå tekniska universitet) och Christer Fuglesang stirrar på varandra. Kanske någon i publiken har ställt en extra svår fråga, t.ex. på vilken exoplanet tror ni det finns intelligent liv, eller när kommer regeringen att presentera en rymdstrategi?

Olle Norberg efterlyste en ökad debatt i Sverige om rymdverksamhetens mål. Han var också besviken på att ESA:s debattinitiativ om en månbas inte mötts av något större gensvar från USA.

Michael D. Griffin gav en kort sammanfattning av sitt bidrag till utvecklingen av bemannad rymdfart. När han tillträdde som chef var uppdraget att avveckla rymdfärjan men ändå använda den till att bygga färdigt rymdstationen. Ett stort kommande problem var hur man skulle serva stationen efter att färjan slutat flyga. NASA startade upp ett program för kommersiell rymdfart. Man delfinansierade företagen SpaceX och Kistler för att de skulle utveckla nya rymdfarkoster som kunde sköta en del av transporterna till rymdstationen. Kistler gick under, men företaget Orbital tillkom. Projektet hette COTS.

Nu har SpaceX och Orbital kommit igång med transporter av materiel till rymdstationen, och SpaceX och Boeing jobbar på att tillverka farkoster för bemannade färder till stationen. De senare är rejält försenade pga av tekniska problem.

Johanna Bergström Roos talade om vad den nya rymderan "New Space" kan medföra och hur spelreglerna inom branschen har förändrats. NASA:s program COTS öppnade upp för privata entreprenörer, vilket givit dem ett betydande utrymme inom rymdbranschens ekosystem. Idag bidrar privata aktörer till viktiga innovationer. En intressant fråga är då om detta kan driva det sedan länge etablerade rymdetablissemanget att utveckla sin egen kompetens inom innovationsledning och stimulera internt entreprenörskap, s.k. intraprenörskap.  


Vikingar och asteroider.

Riksdagsmannen Mathias Sundin, Liberalerna, frågade om gruvbrytning på asteroider. Griffins tror att utvinning av det som finns på asteroider är något som kommer i verkligt stor skala, men han bad oss sätta in detta i sitt historiska sammanhang. Det är bra att vi börjar försöka nu, men det kommer att ta längre tid än vad någon kan föreställa sig innan gruvbrytning i rymden i stor skala blir verklighet.

Griffin sa att det tog 1000 år från vikingarnas seglatser på Atlanten fram till dagens kryssningsfartyg. Länge vågade människorna sig inte ut på oceanerna , t.ex. romarna färdades mest omkring på Medelhavet. (Min kommentar: Hans historiesyn är något skev, dock. Stilla havet koloniserades under de tusen senaste åren av människor från Asien i kanoter och på flottar, tills de nådde ända till Hawaii.)
”The moon is just a big asteroid” sa Griffin. Vi kan utvinna råvaror på månen, och sedan på asteroiderna. Men: ”There is no early economic return”.

Johanna Bergström-Roos talade om hur rymden och färder till Månen kan inspirera unga att studera naturvetenskapliga ämnen. Ella Carlsson Sjöberg, biträdande föreståndare vid Institutet för rymdfysik, fick panel och åhörare att prata om kvinnor i rymd-världen. Det behövs fler förebilder, som t.ex. amerikanska astronauten Jessica Meir (hennes familj har svenska rötter).

Griffin sa att samhället definitivt förbättrats till det bättre vad gäller kvinnligt deltagande. När han höll sin första föreläsning på ett universitet för många år sedan var endast en av de blivande ingenjörerna kvinna. När han för tre år sedan höll en föreläsning var hälften av studenterna kvinnor. Han trodde att den avgörande skillnaden kunde förklaras med förändringar i det omgivande samhället.

Karin Nilsdotter berättade att hon inbjudits som delegat till en konferens anordnad av Förenta Nationerna i oktober: United Nations Expert Meeting on Space for Women. Konferensen ska skapa ett projekt för kvinnor i rymdbranschen.


Samtliga deltagare i panelerna: Fredrik Bruhn, Johanna Bergström-Roos, Olle Norberg, Michael D. Griffin, Stefan Gardefjord och Christer Fuglesang.

Strålande lunch i reaktorhallen.

Deltagarna vid dagens rymdevent bjöds på lunch i en underjordisk före detta reaktorhall (den ligger 25 meter under mark, som jämförelse kan nämnas nya citybanans perrong under T-Centralen på 40 meters djup) I ett bergrum under KTH experimenterade man på 60-talet med kärnkraft. Här konstruerade forskare Sveriges första kärnreaktor och här funderade man på om Sverige borde skaffa en egen atombomb.

Vi åkte ner med en stor industrihiss till reaktorhallen som togs ur drift på 70-talet och nu påstås vara strålningsfri. Lunchen var i alla fall lysande. 

Christer Fuglesang och Michael D. Griffin drog vidare; de skulle visst träffa 200 studerande vid KTH.

Foton från reaktorhallen:









Personlig intervju med entreprenören och rymdfarts-visionären Karin Nilsdotter.

Entreprenörs-nätverket Startup Grind var 21 augusti värd för en presentation av det nya företaget Swedish Space Travel Alliance. Karin Nilsdotter, VD för Spaceport Sweden och delägare i Travel Alliance, gav en lång personlig intervju inför publik. 
(Av Ariel Borenstein. 2014-08-23)

 

Kvällen hade börjat med att Karin presenterade sig. Bredvid sig på podiet hade hon några imponerande rymdpersonligheter: Christer Fuglesang ( astronaut), Sven Grahn ( tidigare ansvarig för Rymdbolagets satellitverksamhet) samt en medlem i det internationella rymd-riskkapitalnätverket Space Angels Network. Dessa tre ingår i Space Travels rådgivande grupp, tillsammans med den f.d. NASA-chefen Alan Stern och världens första kvinnliga rymdturist, Anousheh Ansari.


Efter en kaffepaus satte sig Karin på podiet igen, denna gång utan sina rymdvänner, och gav en lång intervju. Karin var mycket personlig i sina intervjusvar. Hon berättade att hon var mycket tystlåten som barn, tyckte om att gå i skolan och hade bra betyg.

Hennes familj består av idel entreprenörer, så hon har känt ett starkt stöd från föräldrar och syskon i sitt yrkesliv. Fadern blev i sin ungdom svårt skadad i en olycka, men var beslutsam och energisk och lyckades därför bra i livet. Karins bror är flera år äldre än hon, och var hennes idol under uppväxttiden.



När Karin var 17 studerade hon ett år i Texas, USA. Hon lärde sig där att övervinna sin blyghet, på grund av all uppmärksamhet hon fick. Hon nämnde en episod, där en lärare uppmanade henne att ställa sig framför klassen och sjunga Sveriges nationalsång. (Jag uppfattade inte riktigt av hennes berättelse om hon faktiskt sjöng eller inte.)

Något hon lärt sig från USA är att inte vara så skraj för att misslyckas. Karin tycker sig se en riskaversion i Sverige. Man måste försöka, och man måste vara redo att acceptera misslyckanden!

Karin har studerat och arbetat mycket i Storbritannien. Hon inledde sina studier med matematik och fysik, men bytte till ”business management”.

Hon har alltid varit intresserad av rymden. När Svenska Rymdbolaget och några norrländska företag bildade Spaceport Sweden med syftet att bedriva rymdturism, sökte Karin jobbet som VD. Hon fick jobbet, köpte en lägenhet i Kiruna utan att ens ha sett den, och lämnade tätbefolkade Storbritannien för ett jobb i glest befolkade Norrland.



Enligt min åsikt har Karin Nilsdotters betydelse varit enormt stor i arbetet för att skapa bemannad rymdfart i Kiruna. Vad hon har att kämpa med är: hur förmå de amerikanska företag som bygger rymdskepp att satsa på flygningar från Kiruna, hur ordna finansiering, hur få all behövlig lagstiftning på plats, hur få tillstånd av Rymdstyrelsen att sända upp människor i rymden? Några små kul problem!

Hon har uträttat storverk! Enligt bolagsverket har Spaceport Sweden endast två anställda, så jag antar att hon har fått uträtta det mesta helt på egen hand. Hon har nu stöd av många svenska rymdpersonligheter och makthavare, hon har kontakt med alla betydande rymdskeppsbyggare i USA, hon har skapat ett antal kringtjänster som kan hålla intresset för rymdfärder levande tills den första rymdresan sker.

”Kringtjänsterna” innefattar t.ex. flygningar med specialflygplan som kan dyka så att passagerarna upplever några minuters tyngdlöshet. Man har även avtal med en anläggning i Linköping där blivande rymdresenärer kan uppleva flera G-krafter, dvs den belastning på kroppen som uppstår när man skjuts upp med en raket. I Kiruna finns ju flera unika upplevelsemöjligheter för turister som väntar på att få göra sin rymdresa: den unika naturen, gruvan, norrskenet.
 
Spaceport Sweden försöker skapa den infrastruktur och den lagstiftning, de tillstånd osv som behövs för att möjliggöra rymdturism. Nu har Karin tillsammans med Rikard Steiber grundat företaget Swedish Space Travel Alliance. Om Spaceport Sweden är flygfältet så är Space Travel flygbolaget/rymdresebolaget.



Efter intervjun besvarade Karin frågor från publiken. Den intressantaste frågan var antagligen: när kan ni börja? Karin berättade kort om de olika företag som nu håller på att konstruera nya rymdskepp för korta rymdfärder. Rymdskeppen har inte tillräckligt starka motorer för att gå upp i omloppsbana runt jorden, utan detta handlar om en färd rakt upp till 10 mils höjd, där man ser den svarta rymden och jordens krökning, för att sedan gå ner och landa.

Det företag som kommit längst med sina rymdplaner är Virgin Galactic i USA, under ledning av den legendariske entreprenören Rickard Branson. Deras rymdskepp, Spaceship 2, provflygs i år. Enligt preliminära uppgifter hoppas Virgin Galactic kunna flyga de första passagerarna inom ca ett år. Sedan dröjer det nog några år till innan den första flygningen i Sverige blir av.

Min uppmaning till Karin Nilsdotter och de andra i kretsen kring henne är: Håll ut, kämpa på! Det kan dröja innan alla förutsättningar är uppfyllda vad gäller rymdskepp, tillstånd och finansiering. Men när allt är klart har ni ett s.k. guldläge. Kiruna är en väldigt lämplig plats för s.k. suborbitala flygningar för rymdturister och vetenskapsmän.

Och efter ytterligare någon tid kommer Kiruna att bli en av knutpunkterna för point-to-point-flygningar. Vad menas med det? Jo, det blir möjligt att flyga till andra sidan jordklotet med ett ”rymdskutt”. Du kommer att kunna flyga från Sverige till Australien på två timmar.


INTERVJU MED OLOF RYDH, ORDFÖRANDE FÖR RYMDBOLAGETS STYRELSE.

I somras kom nyheten att Rymdbolaget har problem med att finansiera nya satellitprojekt. Jag sände ett mail med frågor till Rymdbolagets styrelseordförande Olof Rydh och han hade vänligheten att ringa mig och diskutera problemet.
(Av Ariel Borenstein. 2009-10-09)

Arielspace: Varför har Rymdbolaget problem med att finansiera satellitdivisionen? I årsredovisningen säger ni att förklaringen är ”minskade offentliga resurser och minskad riskbenägenhet hos kommersiella aktörer”. Kan du kommentera detta mer i detalj?

Olof Rydh: Staten bidrar med ca 800 miljoner per år till rymdverksamhet.
Rymdbolaget har byggt ett antal satelliter och de har finansierats av staten eller ESA, delvis av andra länders rymdorganisationer. Man kan konstatera att det nu inte finns några medel att tillgå.

Vad det kostar att utveckla, bygga, försäkra och sända upp en satellit varierar beroende på bl.a. typ och utvecklingsstatus. En uppskattning av vad ett möjligt projekt för Rymdbolaget skulle kosta är ca 500 miljoner kr.

Vår möjlighet nu är att bevara kompetens genom att hitta en ny ägare. Frågan om en försäljning kompliceras av att det i första hand handlar om kompetensen hos de personer som bygger satelliter. Det torde vara svårt att flytta verksamheten eftersom personerna ju finns här i landet.

Arielspace: De senaste åren har Rymdbolaget köpt ett antal företag, nu senast Universal Space Network och Aurora Technologies, sålt företag, investerat i ny teknologi som förväntas ge stora framtida intäkter (miljövänligt bränsle), tagit lån, betalat av på lån. Dvs en stor ekonomisk aktivitet som ökat omsättningen och antalet anställda. Hur kommer det sig att mitt i denna omfattande ekonomiska aktivitet uppstår en situation där satellitbyggnadsdivisionen inte kan finansieras? Beror det på att satelliterna inte prioriteras?

Olof Rydh: Staten har ett avkastningskrav på Rymdbolaget med 10%. Det finns inga formulerade mål för Rymdbolaget när det gäller satellittillverkning. Övriga verksamheter i Rymdbolaget är mer direkt kommersiella. Vi sluter avtal om satellitkommunikation, ballongexperiment osv och detta leder direkt till intäkter. På senare år har vi köpt bolag i Chile, Kanada, Australien.

Vi investerar i olika länder för att skapa ett globalt nätverk inom SatOps. Att det sedan innebär att vi köper/etablerar företag för att managera detta är inte det avgörande.

Arielspace: Beställare eller medfinansiärer av tidigare svenska satelliter har varit Rymdstyrelsen, andra länders rymdorganisationer eller ESA. Skulle huvudägandet av satellitdivisionen kunna stanna hos Rymdbolaget med någon av följande lösningar: samfinansiering med övriga nordiska länder, företag eller riskkapitalister som delägare, allmänheten får köpa aktier i satellitprojekten?

Olof Rydh: Vad gäller övriga nordiska länder så är Sverige enda land som har kapacitet att bygga satelliter. Danmark har levererat instrument till de Prismasatelliter som nu är uppe. Norge har nu en egen satellit men den har de köpt.

Privata företag har inte känt sig lockade att i dessa kristider investera i en satellit. Med privata intressen avser jag då investeringar i ett enskilt satellitprojekt i ett tidigt utvecklingsstadium.

Och vad gäller att sälja aktier så är det fortfarande ett högriskprojekt att sända upp en satellit.

Arielspace: Under de senaste åren har insikten ökat om att uttjänta satelliter och rymdskrot utgör en fara för satellitverksamhet. Kan Rymdbolagets idé om en bogsersatellit (SMART–OLEV) bli intressant som ett internationellt projekt?

Olof Rydh: Vad avser SMART-OLEV så kunde vi alltså inte gå vidare med finansieringen. Projektet var inte på det stadiet att det var aktuellt att slutgiltigt knyta upp en köpare.

Jag tycker för övrigt att ordet "bogsering" är ett litet tveksamt ord; möjligen "docka med och förlänga livet på".

Jag håller med om att det borde vara aktuellt att bogsera satelliter. Här gäller det mycket avancerad teknik och det är bara att konstatera att det saknas finansiering. 


Intervju med Per Tegnér.

Per Tegne´r har gått i pension från sitt arbete som generaldirektör på Rymdstyrelsen och Olle Norberg efterträder honom. Jag träffade helt kort Per Tegnér för någon tid sedan på det s.k. fjärranalysseminariet och han lovade då ställa upp på en intervju. (2009)

Ariel: Du tillträdde som generaldirektör för Rymdstyrelsen 1998. Vilka händelser skulle du vilja lyfta fram som betydelsefulla för svensk rymdverksamhet under perioden 1998-2009?
Per: Att vi lyckats få fram flera framgångsrika småföretag inom rymdområdet. Att användningen av rymdteknik ökat påtagligt i samhället främst inom fjärranalys. Att Christer Fuglesang äntligen fick göra sin rymdfärd. Att den svenskledda satelliten Odin levt i åtta år och levererat viktiga data för forskarna. Att de stora svenska rymdföretagen kunnat hävda sig i den starka europeiska konkurrensen.

Ariel: Kan du berätta lite om ditt yrkesliv innan du kom till Rymdstyrelsen?
Per: Jag har före det att jag kom till Rymdstyrelsen arbetat i 26 år i Näringsdepartementet varav 13 år som departementsråd, först som chef för enheten för statsägda företag och senare också (samtidigt) som chef för andra typer av frågor. Jag har medverkat i många företags styrelser, såväl börsnoterade som andra företag. I botten är jag civilekonom från Handelshögskolan i Stockholm, men har på olika sätt ofta jobbat med frågor om teknisk utveckling på många områden.

Ariel: De tre stora rymdbolagen i Sverige är ju Rymdbolaget, Volvo Aero och f.d. Saab Space. Har du någon kommentar till att schweiziska företaget RUAG nyss köpte Saab Space? Även de mellanstora rymdbolagen Swe-Dish och Gaisler köptes det senaste året av utländska bolag. Håller Sverige på att förlora sin rymdverksamhet?
Per: Principiellt så har jag ingenting emot att svenskägda företag får utländska ägare. Erfarenheten är ju den att utländska ägare ofta, men inte alltid, varit mer benägna att investera i de företag de köpt i Sverige än vad svenska ägare har gjort. Kvaliteten på ägarna är mycket viktigare än nationaliteten. Det som är viktigt att se till är att Sverige även i fortsättningen är ett attraktivt land för de nya ägarna. Det försöker vi på olika sätt göra även för rymdföretagen.

Ariel: Vid ministermötet 2008 tillfördes ESA ökade resurser. Är rymdverksamhet ett prioriterat område för svenska politiker just nu? Hur ser framtiden ut för Rymdstyrelsen och för svensk rymdverksamhet?
Per: ESA har fått ökade resurser vid ministermötet i november 2008. Det skall dock inte överdrivas. Min uppfattning är att rymdfrågor inte står högt på dagordningen i något europeiskt land för närvarande. Det gör det inte i Sverige heller i varje fall om man ser till den anslagsutveckling som varit. Det blir besvärligt för svensk rymdverksamhet om inte ökade medel tillförs. Kostnaderna ökar inte minst för Euron som ESA-bidragen skall betalas i, så för att det inte skall bli en minskning av verksamheten måste det komma mer medel.

Ariel: Jag har hört dig tala på Rymdforum i Trollhättan 2005 och Kiruna 2007. De små och medelstora rymdbolagen uteblir från Rymdforum-träffarna. Varför?
Per: Jag vet inte om ditt påstående är korrekt. Min uppfattning är att vi vid dessa tillfällen haft flera företag som deltagit. Det kan dock vara så att ett litet företag inte har ekonomiska resurser att avsätta och att de tycker kostnaden är för hög i förhållande till det de får ut av deltagandet.

Ariel: Vilka upplevelser i jobbet har känts extra roliga eller intressanta för dig under dessa 11 år? Vore också intressant om du berättade något om ditt uppdrag som styrelseordförande för ESA.
Per: Det är två saker jag särskilt vill framhålla. Det första är glädjen över att rekrytera och utveckla så många kunniga medarbetare på Rymdstyrelsen. Jag är så glad och stolt över mina medarbetare. Det andra är mitt engagemang som ordförande i ESA. Det har varit mycket utmanande att vara mellan en mycket stark administration och starka medlemsländer med mycket olika viljor. Jag har lärt mig mycket om europeisk företags- och organisationskultur på vägen. Jag har bidragit med lite svensk kultur i detta arbete om än inte svenska åsikter på rymdområdet. Jag har varit strikt neutral i min position, vilket uppskattas.

Ariel: Läser du science-fictionromaner? Vilken bok skulle du i så fall rekommendera?
Per: Jag läser aldrig science-fictionromaner. Verkligheten är så otroligt mycket mer spännande.


EN INTERVJU MED SVEN GRAHN PÅ RYMDBOLAGET - FRÅN ÅR 2002. KAN DET VARA INTRESSANT ÅR 2008? LÄS OCH DÖM SJÄLVA. OM INTE ANNAT SÅ ÄR DET ETT TIDSDOKUMENT FRÅN EN PERIOD DÅ CHRISTER FUGLESANG ÄNNU INTE BESÖKT RYMDSTATIONEN OCH SMART-1 ÄNNU INTE STARTAT MOT MÅNEN.
(2008-09-13)

Sven Grahn och Rymdbolaget.
(Av Ariel Borenstein. Intervju från år 2002)

Inom ett år kommer en svensk astronaut att färdas ut i rymden och en svensk rymdfarkost kommer att sändas till månen. Låter det som en science-fictionroman ? Eller som ett aprilskämt? Men det är sant! Sverige är på gång som rymdnation. Jag har träffat Sven Grahn, som är informationschef på svenska Rymdbolaget, och bett honom berätta om den svenska rymdverksamheten.

Raketen på kullen.

Svenska statens rymdverksamhet bedrivs i ett bolag som heter Rymdbolaget. Där arbetar Sven Grahn. Han var med nästan från början när den svenska rymdverksamheten tog form.

Jag har avtalat med Sven om att träffa honom på hans tjänsterum vid huvudkontoret i Solna. På en kulle bredvid byggnaden står en raket och en stor antenn.
Sven möter mig i Rymdbolagets foajé. Vi går en våning upp. Alla tjänsterum som vi passerar är rätt så stora. Överallt ser man skrivbord belamrade med papper. Hela interiören är ljus och trevlig.

Sven ursäktar sig för oredan på skrivbordet. Jag ser ingen oreda utan får istället ett intryck av aktivitet och dynamik. En av Parkinssons lagar om byråkrati säger att under en institutions uppgångsperiod har man inte tid med att ordna det yttre. När man får tid att städa och bygga pampiga nya huvudkontor är det ett tecken på en begynnande nedgångsperiod. Här är det bara på väg upp, både vad gäller raketer och verksamhetens omfattning.

Sven tillhör pionjärerna. Han började på Rymdbolaget 1975. Men man kan lugnt säga att pionjärtiden fortfarande pågår. Många av projekten, t.ex. att bygga en satellit, handlar om att hitta nya tekniska lösningar trots tidsbrist och budgetrestriktioner.

Vi sitter på varsin sida om ett litet bord. En stor del av rummet upptas av Svens stora skrivbord med högar av papper och en dator. Väggen bakom skrivbordet täcks av en stor bokhylla med böcker, pärmar och souvenirer. En av souvenirerna är som sig bör en liten modell av en raket.

Rymdbolaget.

- Vad är Rymdbolaget?, frågar jag Sven.
- Det är ett bolag ägt av staten, men ett väldigt självständigt bolag. Vi utför uppdrag på beställning av den statliga Rymdstyrelsen eller ESA, den europeiska rymdorganisationen. Vi säljer också till andra länders rymdorganisationer och till privata företag. Ofta är vi huvudansvariga för projekt men har underleverantörer, t.ex. Saab-Ericsson Space.

Rymdstyrelsen är en myndighet som lyder under näringsdepartementet och har ansvar för all statligt finansierad nationell och internationell verksamhet.

Huvudkontoret för Rymdbolaget finns här i Solna men sedan har vi en rymdbas i närheten av Kiruna. Basen heter Esrange och där skjuter vi upp raketer och sänder upp forskningsballonger. Ungefär hälften av de anställda finns i Solna och sysslar med utvecklingsarbete och hälften finns i Kiruna och ansvarar för driften av Esrange.

Av Rymdbolagets årsredovisning framgår vad man sysslar med. Det är ganska mycket. Man bygger satelliter, sänder upp små raketer, kommunicerar med svenska och utländska satelliter osv.

Rymdbolaget äger 50 % av aktierna i bolaget Nordiska Satellit AB(NSAB). NSAB äger tre satelliter som sänder TV-program, bl.a. TV 4 och TV 5.

Kommunikationen med satelliter är omfattande och framgångsrik och bedrivs från Esrange och Salmijärvi. Dessutom ingår man i ett internationellt nät av avlyssningsstationer, Prioranet. Man har även ett nära samarbete med den norska satellitstationen i Tromsö. Ett stort antal satelliter går i bana som för dem över polerna och på satellitstationen i Esrange kommunicerar man med ca 40 satelliter per dag. Det gäller att tanka ner information eller sända signaler som ska påverka satelliten.

En del av det här pratar Sven och jag om när vi sitter i hans rum. En del har jag istället läst mig till ur de färggranna broschyrer som Sven överöser mig med. Det finns en innehållsrik bok som kom till vid Rymdbolagets 25-årsjubileum. Sven reser sig, lutar sig framåt mot mig och pekar på en liten svart-vit bild i boken. En tonåring lutar sig fram över en konstig cylinder. Det är en ung Sven Grahn.

Varför rymden?

- Så varför blev det rymden? Hur började det? frågar jag.
- Häng med så kör jag, säger Sven, lägger upp fötterna på skrivbordet och inleder en väl strukturerad berättelse.

- Jag är stockholmare. Jag föddes 1946, gick på Norra Latin och skaffade mig min ingenjörsutbildning på Kungliga Tekniska Högskolan. Redan som ung var jag intresserad av rymden så jag gjorde mitt yrkesval tidigt. Ett exempel på vad som påverkade mig är den första sputniken.
- Så du såg den uppe på himlen? frågar jag.
- Nja, säger Sven. Ingen kunde se den första sputniken. Den var för liten för det. Det som alla såg var sista steget av bärraketen.

(Jag som hela mitt liv trott att jag såg den första sputniken när jag som litet barn tittade upp mot natthimlen får nu veta att jag såg det sista steget av den första sputnikens bärraket. Det låter på något sätt mindre sensationellt!)

-Som gymnasist var jag uppe i Norrland och deltog i raketuppskjutningar, fortsätter Sven Grahn. 14 augusti 1961 hade den första svenska raketen skjutits upp vid Nausta i Norrland. Teamet som lyckades med detta var tillfälligt ihopsamlat från universitet, myndigheter och företag. Man sköt upp en raket till 80 km:s höjd för att studera s.k. nattlysande moln. Tyvärr försvann raketen vid uppskjutningen!

Under studietiden på KTH brukade jag jobba extra på somrarna på meteorologiska institutionen. Där höll vi bl.a. på med forskning om nattlysande moln. Ingen visste vad det var. Nu har man kommit fram till att det rör sig om ispartiklar på hög höjd.
Efter att jag avslutat studierna blev jag anställd på Meteorologiska Institutet. Jag sysslade med att bygga instrument för mätning av ozonförekomst på väldigt hög höjd.

- Hade du som barn eller tonåring några planer på ett helt annat yrke? frågar jag.
- Nej, men under studietiden och senare höll jag på med forskning inom meteorologi. Jag kunde ha fortsatt på den banan. Sven blir upplivad av minnena och berättar förtjust att en av hans kollegor från den tiden sedermera fick Nobelpriset. Sven tror att Nobelpristagaren fick sina grundläggande idee´r under den där perioden. Han minns hur mannen gick fram och tillbaka i korridoren och svor över datorn som inte fungerade. Och med dator menas då en av den tidens stordatorer som matades med hålkort.

Under Svens tid på Meteorologiska Institutet hade rymdfarten en stiltjeperiod. Sverige satsade sina resurser på europeiskt rymdsamarbete.

Den svenska rymden kommer igång.

Nu hade det hunnit bli 1975 och Sven sökte sig till Rymdbolaget. Den statliga svenska rymdverksamheten hade kommit igång på allvar 1972 när Rymdstyrelsen tillsattes och Rymdbolaget bildades. Vid den tiden höll European Space Agency också på att bildas.
Rymdbasen Esrange vid Kiruna som byggts för ESA övertogs av Rymdbolaget.

Första tiden på Rymdbolaget ägnade sig Sven åt raketexperiment inom det som kallas microgravity. Man skjuter upp raketer i kastbana och utför någon typ av experiment under den korta tid som raketen är tyngdlös på nervägen.

Sedan höll han under många år på med en utredning om satellit-TV. Rymdbolaget sände så småningom upp satelliten Tele-X som fungerade i nio år, fram till 1998. Den satelliten ägdes av dotterbolaget Nordiska Satellitaktiebolaget (NSAB).

Satelliterna.

Just det. Satelliterna! Sven har mycket aktivt bidragit till att Sverige tillhör rymdnationerna. Vi har sänt upp egna satelliter. Visserligen har vi tvingats be ESA, Ryssland och Kina om hjälp med att skjuta upp dem, men de är svenska!

Den första satelliten hette Viking. Sven fungerade som teknisk chef. Det innebar att han var projektledare. Satelliten byggdes i USA av supergiganten inom rymdfart, Boeing.

I början på 90-talet var det dags för den första satellit som faktiskt byggdes i Sverige. Den hette Freja och sändes upp i omloppsbana av en kinesisk bärraket. Sven och hans team befann sig på plats i Gobiöknen under uppskjutningen.

På väggen i Svens arbetsrum hänger ett litet skarpt fotografi där teamet poserar framför satelliten. De sitter på huk för att inte skymma satelliten som delvis är klädd i guldfärgad aluminiumfolie. Fotografiet är taget på Jiuquan Satellite Center i Kina.

Under 8 år på 90-talet var Sven chef för divisionen Space Systems. Bl.a. utarbetade han riktlinjerna för satelliten Odin som sändes upp 1998. Senare ansvarade han för satelliterna Astrid I och Astrid II. Jo, de är uppkallade efter Astrid Lindgren.

Hon skrev ett vänligt brev till Rymdbolaget där hon samtyckte till att namnge satelliterna. I brevet säger hon också att ryssarna namngett någon himlakropp efter henne, hon minns dock inte riktigt vilken det gällde. Hon avslutar brevet med tanken att hon nog själv snart kommer att färdas dit upp i rymden.

Trappa ned?

Sedan ett år tillbaka har Sven börjat trappa ned, åtminstone symboliskt! Han tituleras nu informationschef. Som divisionschef hade han personalansvar för 85 personer och han tycker att det känns bra att nu slippa det ansvaret.

Dock verkar det vara svårt att trappa ner när man som Sven arbetar med något man tycker om. - Rymdbolaget har som policy att medarbetarna ska gå i pension vid 60, säger Sven. I nästa sekund berättar han förtjust att nu är det dags för Sveriges första månfarkost. Intervjun äger rum i mars så det är inte långt till första april. Nu skojar han väl ändå?

Nejdå. Den första europeiska månfarkosten ska påbörja sin färd under år 2002. Den heter SMART-1 och det är svenska Rymdbolaget som har byggt den. Ni som är gamla nog att ha upplevt de amerikanska bemannade månlandningarna minns att de färderna gick rätt så snabbt. Inte den här. Den här resan kommer att ta 15 månader.

När rymdsonden kommer fram lägger den sig i omloppsbana kring månen. Man ska testa ett nytt, effektivt och billigt framdrivningssystem. Solceller ger energin och drivmedlet är en gas som heter Xenon. Det som för farkosten framåt kallas joniserad gas. -Det här är Rymdbolagets största åtagande just nu, säger Sven förjust. Huset vimlar av externa experter som ska hjälpa oss med detta.

Men hur ska det gå med nedtrappandet då när det är så mycket roligt på gång hela tiden? Har du kunnat koppla bort rymden på din fritid?

Han letar snabbt upp ett visitkort som han räcker mig med uppmaningen att jag ska besöka hans egen hemsida som bevisar att han verkligen är en galen rymdentusiast. När Rymdbolaget varir inne i värsta konstruktionsperioden för någon av satelliterna så har fritiden och familjen blivit lidande, medger han. Och ett av hans fritidsintressen har varit att lyssna på radioutsändningar från satelliter i omloppsbana.

Fritid.

Han berättar om sin sambo. De träffades på Meteorologiska Institutet! Och sedan berättar han om sommarstugan. Det finns annat än rymden! Ett stort intresse som han delar med sambon är släktforskning. Vi brukar tillbringa en massa lördagar på Riksarkivet och studera information som finns lagrad på mikrofiche. Riksarkivet måste vara den enda statliga institution dit folk köar klockan åtta en lördagsmorgon för att komma in, skrattar Sven.

Så berättar han om sin största upptäckt. Han skiner upp och jag förstår att vi nu befinner oss på ännu högre höjder än en geostationär satellit (38.000 mil upp!). Tre veckor innan vår intervju hade han kommit så långt som det överhuvudtaget är möjligt med hjälp av den svenska folkbokföringen: Han hittade en släkting från slutet av 1600-talet.

- Vanligt folk kan inte komma längre tillbaks än så vad gäller släktforskning, förklarar Sven. Den svenska staten började registrera sin befolkning då.

Jag ber Sven berätta lite om sina närmaste släktingar. Föräldrarna var inflyttade från Gävle till Stockholm. Hans far arbetade som inköpschef på Dagens Nyheter och hans bror är journalist. Sven har spännande minnen från sina sommarjobb i Dagens Nyheters tryckeri. Där trycktes 50.000 tidningar i timmen ! Han beskriver livligt med diverse gester hur det blev när pappret gick av och stora mängder papper ”svämmade över” i tryckeriet.

Rymdbolagets framtid.

Vad händer framöver? ESA håller på att utveckla ett eget positionsbestämningssystem som ett alternativ till det amerikanska GPS-systemet och Sverige kan delta i det projektet. Vid Esrange kan man göra raketexperiment som är till hjälp för arbetet vid den internationella rymdstationen.

Tidigare sysslade Rymdbolaget under många år med att sälja bearbetade satellitbilder av jordens yta. Men efterfrågan var för dålig och verksamheten såldes nyligen till Lantmäteriet.

De satelliter man konstruerat hittills har fungerat bra. Verksamheten vid satellitövervakningsstationerna har också varit framgångsrik. Men säkert kommer Rymdbolaget också att söka nya utmaningar framöver.

Sven följer mig ut och går sedan till ett möte om månfarkosten SMART-1.

Jag dröjer mig kvar en stund i Rymdbolagets foaje´ där några satelliter står uppställda. En vägg täcks av ett stort fotografi av stjärnhimlen. Jag står där en stund och drömmer mig ut i rymden.
Uppdaterat 2019-11-13
Utskriftsvänlig sida
rymden@arielspace.se
Provided by Webforum