Paradoxen

---

Del 15. Tre män i fel tid måste komma i tid.

"Hmmmmm", sa Johnston, med insmickrande röst. "Ni har verkligen råkat illa ut."

"Vi kan anpassa oss", sa nummer ett trotsigt. "När allt kommer omkring kommer vi från flera hundra år i er framtid."

"Jaha, jaså", mumlade Johnston medan hans små ögon fick en intensiv glans. "Jaså. Jag förmodar att ni också har officiella säkerhetskort?"
Nummer tre sa: "Vasa?"

"Eller åtminstone födelseattester?"
Nummer två sa: "Attester?"

"Eller allraminst pass från ett land som erkänts av Onkel Sam och en viss senator?"
Nummer ett sa: "Onkel vem?"

Ben hörde på medan Johnston blev affärsmässig. "Mina herrar" sa denne, vad ni behöver är uppenbarligen en arbetsgivare som är villig att i gengäld för ett kontrakt på trettio år hjälpa er ur den svåra situation ni befinner er i. Nu är vi lyckligtvis tre man för lite på laboratoriet så jag skulle kunna hjälpa er. Visserligen är er erfarenhet av laboratoriearbete inom denna era något begränsad så jag är rädd att jag bara kan erbjuda er en formell betalning. Fullständigt nominell."

Ben blinkade och satte sig rätt upp i soffan. "Ni menar att de skulle arbeta under mig?" Tanken misshagade honom inte.

"Nåväl. Mina herrar, ni kan anta mitt erbjudande eller låta bli", sa Johnston kort.

Nummer ett tittade på sina kamrater och de tittade på honom. "Jag förmodar att det är det enda vi kan göra", sa han.

"Kalla mig chefen" sa Johnston snävt.

"Ja, chefen" sa nummer ett glatt.

Johnston sneglade på dem. "Bara en fråga till" sa han. "Vad var det ni tre kom hit för? Vad var ert, hm, uppdrag? Var det inte så ni kallade det?"

Nummer tre suckade djupt. "Våra psyko-fysiker upptäckte att det fanns en möjlighet - en möjlighet som nu visat sig vara riktig - att hela vår rumdstidskontinuitet skulle kunna rubbas av en eller annan förändring i tidens ström. Mäster Mardn spårade den till denna tidsera. Vårt uppdrag var ett finna den man som var ansvarig för dessa förändringar och tillintetgöra honom."

Johnston sa:" Det där låter som gallimatias för mina öron. Uttryck er enklare."

Nummer tre skakade avvisande på axlarna. "Rädd att jag inte kan säga det, chefen. Det är insvept i paradoxer igen, alltihop."

En idé började ta form i Ben Farlans huvud: "Hör på mig", sa han, "vem var den där mannen ni skulle eliminera?"

Nummer ett sa: "Innehavaren av ett visst undersökningslaboratorium, en viss herr Hugo H. Johnston. Enligt mästers undersökningar skulle han revolutionera den vetenskapliga processen och fullständigt bryta den ordning som -"

Johnston sa: "Vad, var det mig ni sökte?"

Nummer två hoppade upp med ett utrop av ängslan. "Ni menar att NI är Hugo H. Johnston och vi är nu tvingade att arbeta för er?"

"Tig!" röt lille Ben Farlan. "Och jag kräver att ni alla tre infinner er på laboratoriet på pricken klockan åtta i morgon bitti!"