Paradoxen

---

Del 11. Framtidens laboratorium. (2019-01-21)

Det fanns ingen tid att förlora. Varje rörelse hos mannen visade att han endast lämnat rummet för en kort stund och sannolikt skulle skynda tillbaka. Ben Farlan rusade fram från sitt gömställe. På bortre sidan av laboratoriet fanns ett stort fönster. Han kastade en hastig blick genom det och började sedan stoppa fullt med små instrument i sina fickor, bl.a. en bok och en penna.

Genom fönstret hade han sett en stor stad. Morgondagens stad, det var ingen tvekan om den saken. Han hade sett flygmaskiner, stora och små, utan synliga propellrar, raketer eller annan drivkraft; byggnader baserade på en arkitektur som Ben Farlan aldrig sett eller ens drömt om, mängder av folk, storväxta, kraftiga, alla i uniform.

Han var halvvägs tillbaka mot gången när han hörde någon komma mot den andra dörren. Någon kom in i rummet. Han störtade ut genom sin dörr, stängde den fort bakom sig, och rusade mot ingången till garderoben.

Han hade knappt nått fram dit förrän han hörde en röst ropa bakom honom: ”Nej, schtanna. Var schnäll och schtanna!”

”Det vill inte katten stanna nu”, mumlade Ben medan han trängde sig fram mellan byxor, kostymer och överrockar med klädstrecket om livet. Han tumlade ut i sitt vardagsrum.

Chefen väntade på honom där med repändan i handen och med blicken fäst på sitt armbandsur. ”Varför dröjde ni där så länge?” frågade han. ”Vad såg ni för något?”

Ben kastade sig på soffan för att hämta andan. ”Det kan hända att de är efter mig” sa han andfådd. ”Vi måste ge oss härifrån. Jag plockade med mig en hel mängd grejor från laboratoriet.”

”Ett laboratorium!” Chefens ögon strålade. Han slängde en snabb blick in i garderoben. ”Äsch!” snäste han. ”Ingen anledning att bekymra sig för den saken. Hålet är stängt. Vad fick ni tag i? Vad fick ni se?”

”Vänta tills jag kan andas igen,” sa Ben Farlan.

Dörren till våningen öppnades och nummer ett kom in. Hans ansikte såg svart och farligt ut. Han tittade hastigt på dem båda och lyfte ögonbrynen när han fick syn på Ben Farlan. Sedan gav han de två bakom honom ett tecken och de kom också in i rummet.

(Fortsättning följer...)