Detta är en science-fiction-berättelse som finns i en samling översatta noveller från 50-talet. Mycket trevlig! Den blir nu julrymdföljetong på Arielspace julen 2018! Fortsättning med korta avsnitt följer ungefär varannan dag i december och under julen.

---

 
Paradoxen. 
(av Mack Reynolds, från år 1956) 

---

Kapitel ett: En stilla hemmakväll.  

Del 1. Benjamin Farlan myser hemma.

 Garderoben i Benjamin Farlans tvårums ungkarlsvåning var inte särskilt stor. I verkligheten mätte den tre fot i bredd och fyra fot i djup. Och man kunde inte i sin vildaste fantasi tänka sig att den kunde rymma tre fullvuxna män. Inte så fullvuxna som i det här fallet. Dessutom var garderoben redan proppfull med kläder, ett halvt dussin par skor och två kappsäckar. 
  
Det hände omkring 19:30. Ben Farlan hade avslutat en otillfredställande dag i laboratoriet, ätit middag på automaten, och köpt en liten flaska konjak på vägen hem. Lille Ben Farlan tyckte om konjak. 

Han tyckte om att sitta på kvällen i sin etthundrafemtiodollarsstol och läsa något inte allt för tekniskt, 
men inte heller för lätt, och att ha ett aromglas med konjak på kaffebordet bredvid.   
  
 De kvällar då han inte hade något annat för sig kunde han sitta timme efter timme på detta sätt, läsa igenom en hel bok och dricka ur en tredjedel av flaskan innan han gick till sängs. 
  
 Denna kväll var inte en sådan då han inte hade något annat för sig. Saker och ting började gå på tok på laboratoriet. Han hade redan nog med arbete för tre män på sina skuldror och så kom armén och tog unge Robertsson. Det var Robertsson den här gången. De lät en man hålla på och lära sig åtta år i skolan, åtta år i arbete för att bli vetenskapsman, bl.a. för att så småningom uppnå en 
nyttig plats i samhället – och då, vad händer då? De stoppar in honom i infanteriet 
för en troligen obestämd tid om man tar hänsyn till världssituationen. 
  
 Ben hade hunnit avverka ett glas konjak och hällde i ännu ett glas. Det var då garderobsdörren öppnades och en sex fot lång man som måste ha vägt åtminstone hundrafemtio kilo klev in i rummet. Han bar en uniform som skulle ha passat en amiral i Guatemala och han såg inte särskilt vänlig ut. 

  En halv timme tidigare hade Ben Farlan hängt upp sin rock i garderoben och sedan hade han inte lämnat rummet. Han blinkade förebrående genom sina tjocka glasögon mot konjaksglaset.   

 Nykomlingen fångade in honom i ett svep med ögonen, gick sedan snabbt till sängkammaren, öppnade dörren, och såg sig hastigt om därinne. 
  
 ”Hallå där!” protesterade Ben. 

En annan sex fots bjässe, byggd precis som den förre kom ut ur garderoben. Detta var fullständigt orimligt. Det hade inte gått att få in dem där med ett skohorn ens. Vilket inte hindrade en tredje att pressa sig fram bakom den andre. 

(Fortsättning följer...)



Varför har rymdhelikoptern en fallskärm?