Paradoxen.

---

Del 2. Att komma ut ur garderoben. (2018-12-10)

Medan den tredje bjässen lät blicken glida över rummet ställde den andre stegen mot badrummet och kastade en hastig blick in dit. De ville uppenbarligen att Ben Farlan skulle vara ensam. Den förste hade under tiden undersökt den lilla kokvrån.

Ben Farlan gav ifrån sig ännu ett svagt: ”Hallå där!”

De var nästan identiskt lika varann utom ifråga om den börda de bar. Den förste kom in utan något i händerna, men de båda andra bar olika utrustning antingen i händerna eller hängande i bältena. Några av de saker de bar var obehagligt lika vapen.

Ben Farlan reste sig upp på darrande ben. Det var för mycket på en gång. Det låg inte i hans natur eller utbildning som laborator att vilja slåss. För övrigt uppfattade han detta fenomen som ett symtom på fullständig mental kollaps. Han beslöt därför att låta det ske som skulle ske.

Innan han hann säga ”Hallå där” en gång till kom den förste fram till honom. ”Vad heter ni?” snäste han. Han hade en accent som man kunde hänga sin hatt på, men Ben Farlan kunde inte placera den.

”Jag heter Farlan, Ben Farlan”, sa Ben. Han mobiliserade allt det mod han var mäktig. ”Och det här är min våning och jag skulle vilja veta vad ända in i glödheta…?

”Tig!” röt den andre till honom. ”Svara när ni blir tilltalad!” Eftersom han hade en av sakerna i handen och höll den riktad mot honom, stängde Ben Farlan munnen och blinkade med ögonen. Han var inte gjord av det ämne som hjältar formas av och han hade aldrig gjort anspråk på att vara det. Dessutom var de mycket större än han. Nästan ett halvt ton mot hans egna åttifem kilo.

”Vad är det för år?” frågade nummer ett.

(Fortsättning följer...)