ArielspaceNyheterSvensk rymdindustriInternationelltReportageRymdaktierRymdmuseumOm ArielSpaceSökLogga in
Om ArielSpace
Julföljetong 2018: En paradox! Del 1.
Del 2: Ut ur garderoben.
Del 3: Det är 1955!
Del 4: "Vad använder ni som bytesmedel?"
Del 5: Märkvärdiga verktyg!
Del 6: Dags att vakna!
Del 7: "Det är omöjligt!"
Del 8: Varifrån kommer de?
Del 9: En korridor ut i tomma luften?
Del 10: Genom korridoren.
Del 11. Framtidens laboratorium.
Del 12. "Vårt uppdrag har misslyckats!"
Del 13. "Dörren till framtiden är stängd!"
Del 14. Är det möjligt att förstå paradoxen?
Del 15. Slutet på julföljetongen
Paradoxen



Del 7. Det är omöjligt! (2018-12-23)

Chefen såg misstrogen ut. ”Menar ni att ni blivit rånad?”

Ben Farlan sjönk ner i en stol. Han tittade osäkert runt rummet. Han böjde sig ned och plockade upp ett underligt blåfärgat mynt. ”De kom in hit”, muttrade han. Med darrande hand sköt han över myntet till sin chef. ”Ta en titt på den här, direktörn.”

Denne tittade på myntet, först irriterat, sedan med vidöppna ögon, sedan med långsam försiktighet. Han sa: ”Det är plast. Man får inte göra efter mynten så här. Till och med om det är plast är det olagligt. Det är falskmynteri.”

”Blå plast”, sa Ben. Konjaken hade visat sig vara ett utmärkt motgift mot främlingarnas vapen. Han hällde upp ett glas till. "Blå plast. Det var min lampskärm.”

Chefen satte sig på soffan, betraktade hastigt plastmyntet en gång till och gjorde en grimas. ”Egentligen skulle jag fortfarande vilja påstå att ni är drucken, men det här myntet förvirrar mig. Låt oss börja från början. Jag kom hit för att tala med er om arbetsminskningen. Dörren var vidöppen och jag klev in. Ni låg raklång på rygg på golvet. Nå, vad hände?

Ben berättade det för honom.

Chefen lät honom tala. När han slutat reste han sig upp. ”Jag borde ha begripit bättre än att ge detta arbete åt en kruka som ni, oberoende av hur svårt det var att få tag på folk. Ni är avskedad! ” Han gick mot dörren.

”Vänta ett ögonblick”, sa Ben frimodigt. ”Bara en sak innan ni går, är ni snäll.”

Chefen svängde runt på klacken medan hans tredubbla hakor skälvde av indignation. ”Va…”

”Skulle – skulle ni ha något emot att titta efter i garderoben? Bara knuffa undan mina kläder åt ena sidan och se efter om det finns något inne i garderoben.”

Han ex-chef blåste upp sina kinder, sedan gnisslade han med tänderna och väste: ”Visst kan jag det, men hur kan ni vänta er att göra en dollar…” Han slängde upp dörren till garderoben, gick in till hälften och fumlade med kostymerna och rockarna därinne.

Det var tyst länge, sedan drog sig chefen baklänges ut, gick till bordet och tog ett glas. Han gick bort till kaffebordet, tog upp Bens flaska och tog sig en hastig klunk. Sedan gick han bort till fönstret. Han öppnade fönstret och böjde sig långt ut och tittade åt vänster. Fönstret vätte ut mot den vägg som utgjorde garderobens baksida.

Chefen drog tillbaka sitt huvud, stängde försiktigt fönstret och återvände sedan till kaffebordet och konjaksflaskan. Han tog en större klunk den här gången och satte sig sedan åter på soffan.

Han sa: ”Ni är anställd igen. Benjamin, varifrån tror ni de kom och vilka tror ni de var och varför tror ni de kom hit?” Han tillade: ”Och har ni någon idé om hur vi skulle kunna göra oss en slant på dem?”

”Det har jag också funderat över”, sa Ben, "utom beträffande det sistnämnda. Detta sista har jag inte kommit att tänka på.”

”Det finns en gång som går ut på andra sidan av er garderob”, sa chefen.

”Det är omöjligt.”

”Jag vet det.”

(Fortsättning följer...)

Uppdaterat 2018-12-28
Utskriftsvänlig sida
rymden@arielspace.se
Provided by Webforum