Paradoxen
Kapitel 4: Tidsparadoxen.
Del 12. "Vårt uppdrag har misslyckats!" (2019-01-28)
De såg mindre farliga ut än de hade gjort när de lämnat våningen en eller två timmar tidigare. Nummer ett hade fått sin rock sönder riven. Nummer tre hade blivit av med sin slips. Nummer två hade fått ett blått öga. Tofflorna de hade på fötterna var våta och i trasor. Intet av deras utrustning syntes.
”Ni skulle ha varit död” sa nummer ett och tittade anklagande på Ben Farlan. ”Vem är det där?” Han nickade mot chefen.
Ben sa svagt: ”Det är min chef.”
”Vi måste eliminera dem båda två”, sa nummer två. ”Psychogeväret verkar tydligen inte på dem. Inte tillräckligt själsligt utvecklade för att påverkas.” Han tittade ner på sina trasiga och våta tofflor. ”Det ska bli mig ett nöje att ta hand om den lilla med mera primitiva metoder.”
”Klädda för gatan”, sa nummer ett . ”Ha!”
”Betalningsmedel”, fräste nummer tre. ”Vi hade inte tillräckligt med oss för att kunna betala taxin genom staden.”
”Om jag hade haft mitt vapen skulle jag ha gett dem båda”, fnyste nummer två.
”Var tysta ni båda”, kommenderade nummer ett. ”Det här är en allvarlig historia. Vi har misslyckats.” Han vände sig mot nummer tre. ”Men nu gäller det en annan sak. Vad har hänt med ditt vapen – och var är all vår övriga utrustning förresten? Det var förlusten av dem som gjorde att vi inte kunde bryta oss igenom bevakningen och nå vårt mål.”
Nummer tre sa oroligt: ”Jag vet inte. Det verkar otroligt, men de försvann plötsligt.”
”Mina herrar”, började chefen milt. ”Får jag ställa några frågor till er?”
”Tig!” röt nummer två.
Nummer ett hade öppnat garderobsdörren och trängt sig in mellan kläderna. Han återvände, vit om läpparna. ”Stängt” sa han hest.
(Fortsättning följer...)
|