RYMDLITTERATUR _______________________________________________________________________ SNART FAR VI TILL MÅNEN. De här tankegångarna om resor till månen och Mars fanns i min läsebok i skolan i början på 60-talet. Bortsett från det ålderdomliga språket och vissa felaktiga spådomar så är texten fortfarande ganska aktuell! Som författare till texten uppges Henning Österberg. Om någon läsare har uppgifter om författarens liv så får ni väldigt gärna maila detta till mig. Jag har publicerat texten som en följetong i tre delar. Nu finns alla tre delarna på plats: Första avsnittet har jag kallat Syrgasapparater och kortvågsradio. (Publicerad lördagen 16 januari 2010) Rent teoretiskt är det möjligt att redan i morgon skjuta iväg en raket den 38 000 mil långa vägen till månen. Det är självklart att den första månraketen blir obemannad, men den kommer att utrustas med automatiskt arbetande, ytterligt finkänsliga instrument, som på kortvåg och via television rapporterar sina iakttagelser till en bas på jordklotet. Nästa steg blir väl att låta djur, t.ex. apor eller hundar, följa med. Det är nämligen många saker som måste utforskas, innan man kan våga sig på att skicka folk till månen. På månen hamnar man i ett alldeles lufttomt rum. Månen saknar ju atmosfär och följaktligen också lufttryck. Det betyder att det inte räcker med syrgasapparater. Rymdflygaren måste också ha på sig en dräkt, som sluter absolut tätt och i vars inre man kan åstadkomma det tryck som är nödvändigt för att han inte ska sprängas. Redan på omkring 5 kilometers höjd uppstår andningssvårigheter, och man måste tillföra syrgas. Stridsflygare har syrgasmasker, och i passagerarplanen har man tryckkabiner med syrgastillförsel. På 15 kilometers höjd kan lungorna inte längre ta upp syre från atmosfären. På den höjden är också lufttrycket så lågt, att kroppsvätskorna kommer i kokning. Saliven bildar skum kring munnen, tårvätskan börjar skumma, och blåsor bildas under huden. På ännu högre höjd ger blodet skumbildning i lungorna. Dessa faror kan avvärjas genom att rymdfararna inneslutes i en tryckkabin med ungefär samma tryck och luftsammansättning som nära jordytan. Men om de ska lämna sin farkost, måste de ha rymddräkt, dvs. en liten ryckkabin, på sig. Men hur går det för en människa, om trycket plötsligen sjunker genom en fientlig kula eller genom en kollision? Då finns det inga chanser att överleva. På 10.000 meters höjd inträder medvetslöshet på två minuter, på 16.500 meters höjd händer det på 15 sekunder. Ännu högre upp i atmosfären möter nya faror. Ute i världsrymden är den ultravioletta strålningen så intensiv, att den på kort tid medför brännskador, om inte kabinen ger ett fullgott skydd. Värmeisoleringen måste också vara mycket god så att den kan utestänga kylan på kabinens skuggsida och den starka värmestrålningen på solsidan. När rymdfarkosten når utanför jordens dragningskraft, kommer människan att befinna sig i ett viktlöst stadium: hon väger ingenting. Vad viktlösheten betyder för organismen har hittills främst studerats på djur, men troligtvis kan människan också vänja sig vid att inte väga någonting, att sväva fritt i rummet! Men i början blir det säkert obehagligt, kanske man kan kalla det rymdsjuka. Olägenheterna torde man kunna komma ifrån, åtminstone då det gäller rymdstationer, genom att låta dessa rotera så att passagerarna får en konstgjord tyngdkraft som ersättning för jordens dragningskraft. __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ __ Här följer andra delen av artikeln om rymdresor som man tänkte sig dem i början på 60-talet. När vi kommit fram till Månen… (Publicerad söndagen 24 januari 2010) När månfararna kommer fram till månen, har de tyngd igen, men den är inte så stor som på jorden. En karl som på jorden väger 90 kilogram väger på månen bara 15 kilogram. Där skulle alla höjdhoppsrekord med lätthet kunna slås! För att kunna hålla sig kvar och inte studsa omkring alltför lätt får man nog sätta tjocka järnsulor på skorna. Besvärligare blir det med kommunikationerna. Samtal i vanlig mening är omöjliga eftersom det inte finns någon atmosfär som kan fortplanta ljudvågorna. Därför måste varje rymdflygare utrustas med kortvågsradio för att kunna hålla kontakten med rymdskeppet och med sina kamrater på månytan. Rymdfararnas uppvaknande i månlandskapet måste ge en ordentlig chock. Ty om ett uppvaknande måste det sannolikt bli fråga. Den oerhörda fart, med vilken rymdskeppet måste färdas – 11 km per sekund! – och den våldsamma accelerationen under de första minuterna kommer att utsätta människokroppen för så stora påfrestningar, att en del forskare anser det nödvändigt att söva passagerarna. I liggande ställning och med hjälp av narkos skulle människan kunna uthärda det oerhörda trycket vid starten och vid landningen, enligt beräkningar ungefär ett halvt ton. Det närmar sig det tryck, som två bilister utsätts för om de kolliderar kylare mot kylare i hög fart. När vi gör det första språnget till månen, måste vi också veta hur vi ska organisera vårt besök där. Man räknar med att de första rymdskeppen kommer att dirigeras till en och samma plats på månen. Där får man lägga upp en bas med förnödenheter och den tekniska apparatur som behövs för månvistelsen. Man får ju räkna med att det inte finns mycket att livnära sig av där. Även allvarligt sinnade forskare tänker sig möjligheten att inte bara bygga en mindre bas utan så småningom hela samhällen. En sådan månstad skulle i så fall bestå av stora ”igloos” med normala jordiska förhållanden i det inre och med luftslussar vid utgångarna. Där inne skulle ”månturisten” kunna ta av sig rymddräkten och vara ungefär som hemma i sin stuga på jorden. Men så fort han tänkte ge sig ut på en månpromenad, måste han först gå ut i luftslussen, stänga dörren väl bakom sig, ta på sig rymddräkten och sedan stiga ut och stänga ytterdörren till luftslussen. Kanske skulle man också kunna bygga hermetiskt tillslutna glashus, där man med hjälp av solvärme och lämpliga näringslösningar skulle kunna odla tillräckligt med grönfoder för att åtminstone kunna klara den första lilla månkolonins vegetariska livsmedelsproblem. _ __ ___ ____ ____ ___ ___ ___ ___ ___ ___ ___ ___ ___ ___ ___ Och slutligen tredje delen: Vidare till planeten Mars… (Publicerad måndagen 1 februari 2010) Kommer vi till månen – och det gör vi av allt att döma – är det vackert så, ty 38.000 mil ut i rymden är ett bra stycke. Men månen är strängt taget bara jordens lilla satellit. Innan vi på allvar kan börja tala om att vi erövrat världsrymden måste vi nog också ta oss till Mars, och det blir ett betydligt vådligare företag. Mars ligger 5 miljoner mil från jorden, så det torde ta minst tre år att komma dit och tillbaka till jorden igen med våra nuvarande tekniska resurser. Annars är Mars sannolikt en betydligt intressantare bekantskap än månen. Där finns av allt att döma både vatten och syre, och de ”kanaler” som astronomerna upptäckt i sina teleskop, antas vara strängar av växtlighet. Mars båda polkalotter anses bestå av snö eller rimfrost. Om kanalerna verkligen är växtbälten, så förefaller det möjligt att borra vattenbrunnar i marken. Sjöar och hav saknas emellertid på Mars. Deras ljusreflexer skulle man annars för länge sen ha upptäckt i stjärnkikarna. Vad syre beträffar så är marsatmosfären ganska fattig på sådant. Man gissar att det har förbrukats till oxidering av planetens järnförråd och gett upphov till dess roströda ”öknar” mellan kanalerna. Men så fattig på syre är nog inte atmosfären att man inte på ort och ställe skulle kunna utvinna syrgas för bruk i syrgasapparater och ”igloos”, liknande dem på månen. Ännu vet man dock inte hur tät atmosfären är på Mars och om lufttrycket där är tillräckligt högt för att kolonister skall kunna slippa från sina besvärliga rymddräkter och klara sig med andningsmasker. Finns det liv på Mars? I så fall kan vi äta upp det. Särskilt intressant blir det att utröna om det finns liv på Mars. Forskarna anser att det nog i så fall bara rör sig om lägre organismer, men dessa skulle möjligen kunna bidra till att klara livsmedelsförsörjningen. För så vitt nu detta liv är fysiologiskt så uppbyggt att jordiska magar kan tillgodogöra sig dess beståndsdelar. I vilket fall som helst torde det vara lättare att anlägga trädgårdar på Mars än på den atmosfär- och vattenlösa månen. Till månen kan man möjligen ta sig med ”superladdade” raketprojektiler, men för den fem miljoner mil långa vägen till Mars krävs sannolikt ”tankning” i rymden. Och den får antagligen solen sköta om! Det bränsle man skulle kunna medföra ombord på ett rymdskepp till Mars anses inte räcka till mer än start och landning. Solmotorer är i och för sig ingen nyhet, men tekniken måste utvecklas innan de kan driva ett rymdskepp. De skulle bestå av stora konkava speglar, som alltid kunde riktas mot solen. Speglarna koncentrerar solvärmen på en vattenkokare. Ångan får driva en elektrisk generator, kyls ner till vatten igen och pumpas tillbaka till kokaren. Elströmmen användes för att blåsa ut en rea-stråle, som driver rymdskeppet framåt. Drivkraften blir inte särskilt stark, men ute i rymden har fartyget ingen tyngd och ingen friktion, och där kan den minsta puff förflytta berg. Och det är ingen risk att energikällan skall sina: ute i världsrymden går solen aldrig i moln. Och människan! Hur skall det gå för den bräckliga varelsen, som inte ens uthärdar modernt storstadsliv och jäkt utan allvarliga rubbningar för hjärta, kärl och nerver? Kan hon klara sig i världsrymden? Uthärdar hon dess mörker och köld, brännhet sol och kosmisk strålning? Kan hon klara de våldsamma accelerationerna och uppbromsningarna? Kan hon klara sig utan tid och rymd? Och hur går det för människoanden? Vår framtid är nu en ödesfråga, säger Harry Martinsson, som inte är säker på att det finns några människor om hundra år. Människorna tar för lätt på rymdåldern, säger han. Vi borde alla vara i anden skakade. ___________________________________________________________________________________ Fly me to the moon… En kort presentation av två av Robert Heinleins romaner där handlingen till stora delar är förlagd till Månen. (2009-05-30) Have space suit – will travel utspelar sig någon gång på 2000-talet. Den utkom år 1958 men förutspår både kolonier på Månen och rymdturism. Huvudpersonen är en tonårskille som vill åka till Månen. Han inser att det bara finns tre möjligheter: han måste bli astronaut, bli en av världens bästa experter inom något område eller bli rik. Han ser ingen möjlighet att förverkliga sin dröm. Men han hamnar på Månen ändå, som fånge hos rymdvarelser! Här följer ett kort stycke från ett kapitel där han försöker fly över månlandskapet från rymdvarelsernas skepp till månkolonin. ”The hills were hardly more than giant folds of lava; we were soon through them, even though we had to take it cautiously over the very rough ground. Beyond them the ground looked flatter than western Kansas, stretching out to a close horizon, with mountains sticking up beyond, glaring in the Sun and silhouetted against a black sky like cardboards cut-outs. I tried to figure how far the horizon was, on a thousand-mile radius and a height of eye of six feet – and couldn´t do it in my head. But it was awfully close, less than a mile.” The Moon is a Harsh Mistress utspelar sig år 2075 då Månen är rejält koloniserad. Tusentals människor bor i underjordiska städer där de odlar grödor som de exporterar (!) till Jorden. Men de känner sig utnyttjade av Jordens regering och därför gör de uppror och förklarar Månen som en självständig nation – Free Luna. En intressant bok, om än något pratig. Heinlein älskar att bre ut sig med sina ideér om politik och samhällsliv. Men handling och framtidsskildring är alltid bra hos honom. För övrigt har Heinlein, som dog 1988, fått en krater på Mars uppkallad efter sig. Internationella Astronomi-unionen fattade beslut om detta 1994. __________________________________________________________________________________ SVENSKA AKADEMIEN OCH RYMDFÄRDER. Författaren Lotta Lotass har blivit invald i Svenska Akademien. Hon gav 2004 ut en roman om Jurij Gagarin. Läs en liten text om Lotta Lotass och Harry Martinsson, två författare som båda valts in i Svenska Akademien och som båda intresserat sig för rymdfärder.
"De står tre kilometer från startplattan. Spänningen omvärver dem som det damm som rivs upp från marken. Där höjer han en hand och vinkar. En tyngd av något slag sänker sig över dem. Historien tar två steg framåt bakom dem, tittar uppfordrande på deras ryggar." I centrum för Lotta Lotass bok ”Tredje flykthastigheten” står en kosmonaut som blev pionjär inom det ryska rymdprogrammet. Med sitt pregnanta språk skildrar hon vägen fram till dess att raketen lyfter och Jurij Alexejevitj Gagarin träder i förgrunden. Vägen dit kantas av många försök som ofta slutar i snöpliga nederlag men också i mänskliga tragedier allt omgärdat av en hemlighetsfull tystnad. Tredje flykthastigheten är en fängslande berättelse om rymdålderns morgon, om upptäcktsresande som drivs till sin kapacitets utmarker i sin längtan efter att utforska andra världar, andra solsystem.
(Ovanstående är ett citat från ALBERT BONNIERS FÖRLAG)
Länk till artikel i DN om Lotta Lotass.
Harry Martinsson var också medlem av Svenska Akademien och intresserad av vetenskap, rymdfärder och människans framtid. Läs ett utdrag ur Aniara i slutet av denna text. Harry Martinsson, född 1904, författare, nobelpristagare 1974, invald i Svenska Akademien 1949. År 1956 utkom diktverket Aniara. Han avled 1978.
Aniara, en revy om människan i tid och rum är ett epos av den svenske författaren bestående av 103 sånger. Verket bidrog troligen starkt till att Martinson fick nobelpriset i litteratur 1974 (delat med Eyvind Johnson).
Historien utspelar sig ombord på goldondern Aniara, en enorm rymdfarkost som vid varje resa rutinmässigt transporterar åtta tusen emigranter från jorden till Mars, eftersom jorden (Doris) är skadad av miljöförstöring och kärnvapenkrig. På en av dessa färder tvingas Aniara väja för en okänd asteroid, kommer ur kurs, hamnar i en meteoritskur och förlorar manöverförmågan, men fortsätter i övrigt oskadd med oförminskad hastighet ut ur solsystemet. Resten av berättelsen beskriver hur besättning och passagerare hanterar situationen när det går upp för dem att ingen räddning längre är möjlig. Det som återstår är ett liv ombord på Aniara för all framtid, eller åtminstone tills förråden tar slut. En ofta citerad bild av Aniaras belägenhet jämför rymdskeppet med en liten blåsa i Guds andes glas. Rymdskeppets höga hastighet i ett mänskligt perspektiv kontrasteras effektfullt mot dess nära nog stillastående i förhållande till en tillräckligt avlägsen utsiktspunkt i en oändlig rum-tid.
(Citat ur Wikipedia)
Vers 2 ur Aniara:
Goldondern Aniara stängs, sirenen ger signal
för fältutstigning enligt känd rutin
och gyrospinern börjar att bogsera
goldondern uppåt emot yenits ljus,
där magnetrinerna som häva fältens styrka
snart signalera läge noll och fältavlösning sker.
Och likt en jättepuppa utan vikt
gyreras Aniara vibrationsfritt
och utan varje störning bort från Jorden.
En ren rutinstart utan äventyr,
en vanlig gyromatisk fältavlösning.
Vem kunde ana att just denna färd
var dömd att bli en rymdfärd helt för sig
som skulle skilja oss från sol och jord, från Mars och Venus och från Doris dal.