SKRÄPA INTE NER PÅ MÅNEN!

Detta är en sida om miljön - på Månen, i rymden och på Jorden. 

SE UPP FÖR FALLANDE RYMDSKROT PÅ MÅNEN!
(Källa: Space News. 2008-11-03)

Det kretsar mer än 100.000 människotillverkade föremål runt vår planet, allt från satelliter till rent skräp. Också små föremål som skruvar, muttrar och färgflagor utgör en fara för astronauter och satelliter eftersom föremålen färdas i så hög hastighet: 28.000 km i timmen! Men de flesta av dessa föremål kommer att förintas i atmosfären om de ramlar ner mot jordytan.

Men Månen däremot har ingen atmosfär. Ett föremål som ramlar ner ur sin bana runt Månen kommer att krascha mot månytan med en dödlig hastighet. Därför försöker NASA förhindra att det uppstår rymdskrot i bana runt Månen.

Nicholas Johnson är vetenskapsman och chef för NASA:s forskning om rymdskrot vid Johnson Space Center. (Min kommentar: Det är inte hans eget privata forskningscenter, namnen råkar vara samma!) Han säger att NASA planerar all månaktivitet på ett sådant sätt att framtida färder inte ska hotas av fallande föremål.

Ett föremål som ramlar ur sin månbana kommer i slutet av nedfärden att färdas horisontellt i en hastighet av 8 km/tim. Det är tillräckligt för att skada en astronaut eller farkost. Bl.a. skulle ett föremål kunna slå hål på en rymddräkt eller skada de historiska månlandarna från Apollo-tiden.

En extra orsak att vara försiktig just runt Månen är att månsatelliternas banor är instabila. ”Månsatelliternas banor är vanligtvis kaotiska och kortlivade”, säger Nicholas Johnson. Förklaringen till detta är ”mascons”. Det är förkortning för ”mass concentrations” och innebär att Månens dragningskraft är större ovanför vissa stora kratrar. Man tror att det beror på extra stora lava-ansamlingar under kratrarna.

Denna ansamling av massa på vissa ställen ger Månen ett ojämnt gravitationsfält. Därför blir en månsatellits bana instabil vilket gör att den oftast dras ner mot ytan. Vissa månfarkoster har ramlat ner snabbt. Apollo 16 släppte ut en liten satellit 1972 när man kretsade kring Månen, men satelliten drogs ner mot ytan efter bara 35 dygn.

Trasiga satelliter eller annat som kretsar kring Jorden kan upptäckas av USA:s ”Space Surveillance Network” men föremål i omloppsbana runt Månen är mycket svårare att hitta.
Nicholas Johnson får frågan om det är troligt att någon gammal amerikansk eller sovjetisk satellit finns kvar i bana runt Månen och utgör en fara vid framtida månfärder.

Hans svar blir:”Väldigt få av de farkoster som USA och Sovjetunionen sände till Månen på 60- och 70-talen hade kapacitet att bli kvar i omloppsbana så länge. En rymdfarkost som fortfarande var kvar skulle behöva kretsa på relativt hög höjd.” 

Jättelika rymdplattformar kan omvandla solljus till energi och stråla ner den till Jorden.
(Källa: Space News. 2007-10-15.)

En rapport från USA:s försvarshögkvarter Pentagon rekommenderar att USA tar ledningen när det gäller att utveckla rymdplattformar som kan omvandla solljus till energi. Denna energi kan sedan ”strålas” ner till jorden.

Rapporten heter ”Space-based Solar Power as an Opportunity for Strategic Security”och togs fram av Pentagons ”National Security Space Office” under våren 2007. Rapporten bygger delvis på diskussioner som ca 170 forskare förde över Internet. Rymdbaserad solenergi kan hjälpa USA att begränsa klimatproblemen och undvika konflikter om olja.

Rapporten utmynnar i förslag om statlig finansiering av experiment med solenergi i rymden. Slutmålet ska vara en stor plattform som tar till vara solenergi och sänder ner den till en mottagarstation på jorden.

Både militären och den privata sektorn är intresserade av ett sådant här projekt, men de vill inte stå för de stora inledande investeringarna. Om staten finansierar de första experimenten och visar att tekniken fungerar så skulle militären vara den första stora kunden och privata företag skulle våga investera. (Min kommentar: Rapporten handlar om militära behov. Men om projektet lyckas så kan förstås den civila sektorn också ta del av denna energikälla.)

NASA intresserade sig för rymdbaserad solenergi redan på 70-talet och konstaterade att det var tekniskt genomförbart men ytterst oekonomiskt. Beräkningar visade att det krävdes minst 300 miljarder dollar i investeringar fram till det ögonblick man började sända ner energi till Jorden. En del forskare trodde att denna initialinvestering kunde bli ännu större: kanske t.o.m. 1.000 miljarder dollar.

I mitten på 90-talet granskade NASA problemet igen men fann att det fortfarande kostade för mycket att sända ner energi från rymden. Vid denna tid var oljepriset lågt och solceller kunde bara omvandla ca 15 % av den mottagna solenergin till elektricitet. Men nu har ett antal förutsättningar ändrats: Oljepriset har stigit rejält och man kan nu bygga solceller som kan omvandla nästan 50 % av den mottagna solenergin.

Men det är fortfarande enormt dyrt att sända upp något i omloppsbana. En expert från organisationen Space Power Association, John Mankins, säger: ”Detta kommer inte att bli något litet eller billigt projekt. Det är inte som att köpa ett jetplan utan mer som ett gigantiskt dammbygge. Den initiala investeringen är väldigt stor, men sedan kan rymdplattformar stå för en stor del av jordens energibehov.” 

TV-programmet Vetenskapens värld handlade för någon tid sedan om den nya kapplöpningen till månen. Det handlade mycket om huruvida månen kunde vara till nytta för mänskligheten.

Man fick träffa två av de astronauter som besökt månen och de intog helt olika ståndpunkter. Harrison Schmitt fanns med på den allra sista Apollo-färden, Apollo 17. Han är geolog och ansåg att det var rimligt att man drog igång tung gruvdrift på Månen, bl.a. för att utvinna helium-3 som skulle kunna förse oss med enorma mängder energi. Den motsatta ståndpunkten företräddes av Edgar Mitchell, deltagare på Apollo 14. Han ville att vi skulle utforska månen mycket försiktigt.

Vi måste få ordning på våra liv här på jorden. Vi kan inte utnyttja den ena planeten efter den andra och lämna dem som tomma skal.

Jag besökte i september rymd-Sveriges evenemang Rymdforum. Ett av föredragen hölls av meteorologen Pär Holmberg. Han talade om klimathotet mot vår planet. Jag har tidigare sett filmen om USA:s tidigare vicepresident Al Gore och hans föreläsningar om klimathotet.

Jag tycker förstås att detta är livsviktigt och låter därför en sidorna på min webb-plats handla om miljön.

Miljön på Månen: ESA, Japan och andra som sänder farkoster till månen kan väl ge fan i att kraschlanda dem! Och sänd inga reaktordrivna farkoster till månen eller planeterna. När vi väl börjar kolonisera månen tycker jag att vi ska ta det lite försiktigt med nedskräpningen.

Miljön i rymden: Kina sprängde nyligen en av sina satelliter för att testa ett antisatellitvapen. USA och Sovjet gjorde också sådant i början av sina rymdkarriärer men har sedan låtit bli. Sådana sprängningar ger upphov till en stor mängd rymdbråte som riskerar att skada satelliter och astronauter. Det förekommer också att gamla satelliter exploderar. Sluta skräpa ner i rymden!

Miljön på jorden: Ett stort antal människor reagerar häftigt på Al Gores påståenden om ett klimathot och försöker med hjälp av allehanda märkliga resonemang bevisa att det inte finns något klimathot. Det rör sig här om en psykologisk försvarsmekanism som kallas förträngning och som inte har något med personens intelligens att göra. Det som är alltför plågsamt förträngs helt enkelt.

Även om man väljer att inte tro på ett stort överhängande hot så kan det väl ändå inte undgå någon att luften i storstäderna är pest, att ofantliga arealer skog har avverkats över hela världen och att ett mycket stort antal djurarter utrotats av människan.

I en science-fiction roman av Isaac Asimov, ”Stiftelsen”, skildras en planet där till slut hela planeten är bebyggd. Hela planeten är en enda stor stad. Vad gäller djuren så finns bara människans husdjur och människans parasiter kvar. Det verkar vara dit vi är på väg. 

Med hjälp av satelliter kan vi studera jordytan och förstå miljöproblemen bättre. Men det hjälper ju inte att bara ställa diagnos. Vi måste också åtgärda miljöproblemen. 

Pär Holmgrens föredrag om klimathotet på Rymdforums webbplats: 

Av föredraget framgår att miljö, ekonomi och politik hör ihop. Ett av Pärs råd är: vänta inte på att geniala uppfinningar ska lösa våra miljöproblem. Alla borde åtminstone börja tänka på vad som kan göras. 

Föredraget finns att läsa på rymdforums webbplats. Titta på RYMDFORUM, Presentationer, "Vart är klimatet på väg".  www.rymdforum.nu 

Vill du läsa om Apollo-färderna? Det finns en massa information om dem på www.rymdportalen.com