EGEN RYMDDRÄKT FINNES - ALLA UPPDRAG BEAKTAS. 
(Så heter en science-fiction-roman av Robert Heinlein.)

Sveriges mest seriösa affärstidning Affärsvärlden inleder varje nummer med en oseriös sida. Man citerar lustiga rubriker, påtalar dumma uttalanden eller berättar om konstiga namn. 
Arielspace vill inte vara sämre. Den här sidan är på sin höjd halvseriös.

SNART FAR VI INTE DET MINSTA TILL MÅNEN.

Samma dag som jag publicerar en nostalgisk text från början på 60-talet där författaren tror att vi är på väg att kolonisera månen, offentliggör USA:s regering att månprogrammet läggs ner. Ödets ironi.
(Rymdpolitisk kommentar av Ariel Borenstein. 2010-02-04)

Jag hade gärna upplevt en månlandning år 2020 (Tittat på den på TV, vill säga). Jag ägnar en del tid just nu åt att försöka läsa om det nya beslutet från USA om att månprogrammet läggs ner, men vet inte ännu vad jag ska tycka. Å ena sidan kommer jag förmodligen inte under mitt liv att få se någon månlandning på TV, men å andra sidan verkar det som om mer skulle kunna uppnås med den nya planen, dock kommer det att ta längre tid.

USA kommer inom ett år att stå helt utan ett rymdskepp. Amerikansk bemannad rymdfart kommer att finnas igen ungefär 2016 - om ett antal privata företag kunnat skapa några fungerande rymdskepp. För mig känns det som ett bevis på att USA som stormakt har börjat sin vandring neråt. The decline and fall of the American empire - and the rise of new empires such as China and India.

Eller också var Constellation-planen dålig och detta är en mycket bättre plan för att uppnå en kostnadseffektiv och uthållig plan för utforskning av solsystemet.

Om man intar ett helikopter-perspektiv, eller varför inte ett rymdskepps-perspektiv, så ser saker och ting dock väldigt bra ut. OK, Constellationprogrammet upphör. Men... efter att den bemannade rymdfarten verkade ha hakat upp sig efter de första månlandningarna och astronauter och kosmonauter verkade ha fastnat i rymdstationerna, så började allt lossna på 2000-talet. USA:s dåvarande president Bush drar igång ett projekt för att sända astronauter till månen, Kina sänder upp astronauter, Indien och Europa börjar planera för bemannad rymdfart, några privata företag börjar planera för bemannad rymdfart
osv osv . Och president Obama säger inte att USA ska upphöra med sin utforskning av solsystemet, bara att det ska göras på ett annat sätt.

Det har funnits människor på jorden i miljoner år - men nu är vi definitivt på väg ut i solsystemet. Det kan dröja tio, tjugo eller trettio år till innan människor landar på Månen och Mars - men det är ju en kort tidsrymd trots allt.

Men det hade varit roligt att få se en månlandning på TV. Så beskedet från USA gör mig rätt så lessen ändå.

MINA MÖTEN MED CHRISTER FUGLESANG.
Artikel av Ariel Borenstein 2007-12-26.

”Finns det någon svensk bland astronauterna?”

Jag är jämngammal med rymdåldern och har följt rymdfärderna med hjälp av tidningar och TV sedan 60-talet. När Christer Fuglesang blev uttagen till astronautträning hos ESA visste jag att det kunde dröja länge innan han fick resa ut i rymden helt enkelt eftersom det finns ett begränsat antal tillfällen. Jag kunde förstås inte veta att det skulle dröja så många år. Men jag retade mig på den allmänna inställningen hos folk om att det var något smått löjligt över Fuglesang. ”Ha,ha, det finns en svensk astronaut men han har aldrig varit i rymden.”

Alldeles i början av hans astronautkarriär fick jag en möjlighet att lyssna på honom. Han höll ett föredrag på storbildsbiografen Cosmonova vid Naturhistoriska Musee´t i Stockholm. Vi var en relativt liten skara som samlades där och efter föredraget köade ca 15 personer för att få hans autograf. Jag har fortfarande kvar ett fotografi av en ung Christer Fuglesang där han skrivit ”Till Ariel från Christer”. Vi växlade några ord med varandra eftersom Christer trodde att han träffat mig förut, men så var inte fallet.

Sedan kunde jag ju följa hans liv genom olika tidningsartiklar och TV-program. Jag har sparat ett långt reportage om honom som dåvarande HSB-tidningen gjorde strax efter att han blivit uttagen till astronaut. Jag minns att han brukade delta i barn- och ungdomsprogram, t.ex. Hjärnkontoret. Efter ett antal år var han aktuell för en färd med rymdfärjan men hans överordnade valde att låta hans kollega från Tyskland, Tomas Reiter, åka upp istället.

När han så äntligen skulle delta i en av färderna till rymdstationen för ett år sedan hade svensk television planerat en uppesittarkväll och det svenska folket blev synnerligen förvånat över att nedräkningen avbröts och alla fick gå och lägga sig jättesent utan att ha sett någon raketuppskjutning. Men hallå…hur många rymdfärjestarter har verkligen skett på utsatt tid? Vädret måste vara rätt och den oerhört komplicerade tekniken måste fungera. Ibland fördröjs ju starten i flera månader. Vi rymdintresserade vet att det är så! Men de okunniga sa:”Se där, nu blev det igen så där att han inte får åka upp.”

Crister Fuglesang har vuxit i det kollektiva svenska medvetandet från helt okänd utanför rymdkretsarna till att bli hela svenska folkets astronaut. Nu har han t.o.m. tagit steget in i underhållningsbranschen genom att prata i radioprogrammet Sommar och genom att ge ut två böcker.

När jag ”träffade” honom andra gången var det i en situation som låg ljusår (!) från det första tillfället. På Cosmonova var vi en liten grupp rymdintresserade men nu hade en stor folkmassa samlats på Stockholms järnvägsstation för att hylla vår astronaut. Jag tror att många av de församlade inte var tillräckligt rymdintresserade för att kunna skilja en galax från en komet, men de hade drabbats av nationell stolthet – ungefär som när Sverige vunnit VM i fotboll.

Trängseln på centralstationen var enorm. Tågresenärerna kunde endast med största möda tränga sig fram genom folkhopen för att nå sina tåg. Christer Fuglesang hade fått köra ett lok – har man flygit med en rymdfärja så klarar man av att framföra vad som helst – och sedan steg han upp på en scen där han blev intervjuad och mottog presenter (se min bild där Christer står med ett paket i händerna). En liten pojke (tredje artistgenerationen Wahlgren) i aluminiumdräkt och rökmoln framförde den gamla sången ”jag är en astronaut”.

Christer Fuglesang har prisats för sitt stora tålamod. Nu har han ca tusen gånger besvarat frågorna: hur går man på toaletten i rymden, varför ska människor åka ut i rymden, hur kändes det att få vänta så länge på att få åka ut i rymden, var det pinsamt att tappa ett verktyg i rymden??????? Jag vill istället fråga honom mer om hans arbete med att bygga rymdstationen och överhuvudtaget om hans arbetsuppgifter under färden. Jag ska fråga honom om detta om jag träffar honom igen. NU har han ju faktiskt träffat mig förut.

För övrigt har medias bevakning av bemannade rymdfärder återgått till noll nu när ingen svensk finns bland astronauterna.

"TURISTER I RYMDEN" - nostalgi från rymdturismens barndom!

År 2002 skrev jag en artikel om den gryende rymdturismen. Två privatpersoner hade då besökt rymdstationen - Tito och Shuttleworth - och Virgin Galactic fanns ännu inte. Den utställning på Naturhistoriska museet som beskrivs i artikeln har monterats ner. Min nyhetsbevakning börjar närma sig noll så här på sommaren så hoppas ni är intresserade av lite nostalgi! Således:

TURISTER I RYMDEN!
(OBS- text från 2002 publicerad 2008-07-03)

I USA finns en resebyrå som säljer rymdupplevelser. En resa till den internationella rymdstationen kostar 20 miljoner dollar. Två personer har hittills gjort den resan, amerikanen Dennis Tito och syd-afrikanen Mark Shuttleworth. För den som inte är miljardär kan resebyrån, som heter Space Adventures, erbjuda billigare rymdnöjen. Vad sägs om kosmonautträning under vattnet i rymdcenter i Moskva eller helt enkelt en resa till Cape Kennedy i Florida för att titta på när en rymdfärja lyfter mot rymden. Rymdturism är inte längre en fantasi. Framtiden är här.

Rymdresor i Sverige.

Raketen står på sin ramp. Den är lång och smal, med fenor längst ner. Den omges av en säkerhetszon. De tekniker som ska ansvara för starten sitter i skyddade byggnader en bit bort.

Under veckorna som föregått starten har raketens delar monterats ihop av ingenjörer från flera länder. På toppen av raketen finns den så kallade nyttolasten. Där finns flera instrument för olika experiment som ska utföras under de 14 minuter som färden kommer att ta.

Raketen som ska skjutas upp befinner sig på rymdbasen Esrange utanför Kiruna. Runt omkring finns skogen. En stor skog som lämpligt nog är obebodd. Längst bort i fjärran skymtar fjällen.

Och så lyfter raketen. Den lyfter på en lång pelare av eld och rök. Efter ett kort ögonblick är den redan högt uppe och sedan ser man den inte. Raketen kommer att landa med fallskärmar i närheten av rymdbasen efter en kort färd. Rymdbasens personal påbörjar snabbt letandet efter nedslagsplatsen för att kunna ta tillvara experimentutrustningen.

Om man letar efter en rymdupplevelse i Sverige är man hänvisad till Naturhistoriska Musee´t i Stockholm eller Rymdbasen Esrange i Kiruna.

Det finns inga resebyråer i Sverige som säljer rymdturism. Naturhistoriska Musee´t har under 90-talet satsat stort på just rymdupplevelser. Biografen Cosmonova visar just nu en film tagen av astronauter på den internationella rymdstationen.

För några år sedan öppnade musee´t en utställning om rymden. Man går in genom en sorts låtsashiss och kan sedan vandra omkring inne i en rymdfärja. I fören finns besättningens stolar och kontrollpanelerna. Man kan utföra en simulerad landning. Jag har besökt denna utställning ett flertal gånger och kunnat konstatera att stolarna aldrig är lediga. De upptas av barn som simulerar landning. För barn som spelar dataspel varje dag är en landning med rymdfärja förstås rena barnleken.

För den vuxne passar det bättre att sätta sig i mörkret under den simulerade stjärnhimlen och meditera lite över hur små vi är i världsalltet. Fast man avbryts ideligen av besökare som kommer in och frågar varandra: Var är Karlavagnen? De hittar den inte och går då ut igen.

Rymdfärjan utgör bara en sorts ram för utställningen. De olika små rummen behandlar olika teman. Ett rum anspelar på Harry Martinsons diktverk Aniara. I ett annat rum råder en rödaktig skymning och man är förflyttad till planeten Mars. Ett tema är att jorden är ett rymdskepp med begränsade resurser. För att illustrera detta har man installerat ett akvarium och byggt små pedagogiska landskap.

Den svenska raketbasen.

Den som inte vill nöja sig med ett besök på museum kan resa till Kiruna. Där sänder man upp raketer och också gigantiska ballonger. Med raketerna forskar man om bl.a. tyngdlöshet och med ballongerna bedriver man forskning om atmosfären. Raketuppskjutningar görs ganska sällan; det kan alltså vara svårt att pricka in ett besök vid rätt tillfälle. Men man kan besöka rymdbasen ändå och lära sig mer om rymdforskning.
Under sommarhalvåret finns det guidade visningar för turister. Det går bra att bli guidad på vintern också, men då måste man ringa i förväg och boka.

Guidade turer om svensk rymdfart kan man också uppleva i Stockholmstrakten. I Solna finns Rymdbolaget som administrerar den statliga rymdverksamheten. Det är Rymdbolaget som ansvarar för raketbasen i Esrange. Man har byggt och sänt upp ett antal satelliter, man sysslar med forskning, man driver ett antal anläggningar för kommunikation med satelliter osv. Vill man veta mera om detta kan man ringa Rymdbolaget och be att få komma på besök. (Kommentar från år 2008: Sist jag ringde och kollade sa de att de guidade turerna upphört.)

Rymdresor i rymden.

”Han hör hur mullret från Atlasmotorerna växer därnere under ryggen på honom. Trots allt är det inte så fasligt kraftigt. Den stora tjocka raketen skälver till och kämpar för att övervinna sin egen tyngd. Allt sker mycket långsamt under de allra första sekunderna, som en ytterst tung hiss som ska upp.”

I boken ”Rätta virket” berättar Tom Wolfe om de första amerikanska astronauterna. Citatet ovan handlar om hur John Glenn, den förste amerikanen i rymden, upplevde starten när han år 1959 sköts upp i omloppsbana kring jorden. Astronauterna var testpiloter som tidigare riskerat livet dagligen i jetflygplan, nu riskerade de istället livet i små rymdkapslar.

Under de 40 år som gått sedan de första bemannade rymdfärderna har rymdnationerna Sovjet och USA sänt upp satelliter, rymdsonder till andra planeter och bemannade rymdfarkoster. Naturligtvis kostade detta enorma summor. Rymdfarten var en del av det kalla kriget, med propagandavinster och spionsatelliter. Amerikanerna landade på månen i slutet på 60-talet och ryssarna byggde rymdstationen MIR under 80-talet.

I början av 90-talet skedde så en förändring. Nu hade många fler länder än USA och Sovjet sänt upp satelliter. Rymdindustrin hade genom teknisk utveckling och massproduktion sänkt kostnaderna så mycket att privata företag kunde starta rymdverksamhet. Vi fick t.ex. satellit-tv och bredbandsöverföring via satellit.

I USA finns en resebyrå som säljer rymdupplevelser. Byrån heter Space Adventures och har lyckats etablera ett samarbete med den ryska rymdorganisationen. Om man vill resa till den internationella rymdstationen kostar biljetten 20 miljoner dollar. Två personer har hittills gjort den resan, amerikanen Dennis Tito år 2001 och sydafrikanen Mark Shuttleworth i år.

Men Space Adventures kan också erbjuda andra upplevelser. Vad sägs om något av följande resepaket:

Resa till Kennedy Space center för att se en rymdfärja sändas upp: 1.150 dollar.
Kort upplevelse av tyngdlöshet i flygplan: 5.500 dollar.
Kosmonautträning under vattnet i rymdcenter i Moskva: 6.995 dollar.
Flygning på gränsen till rymden med ryskt jetplan: 12.595 dollar.
Två veckors realistisk kosmonautträning i Moskva: 200.000 dollar.

På Space Adventures hoppas man inom några år kunna erbjuda korta ”hopp” ut i rymden för 100.000 dollar. Man har redan tagit emot handpenning från ett stort antal personer och företag för denna typ av resa. Men utsikterna för den som betalat handpenning att verkligen komma ut i rymden får anses vara mikroskopiska. Enligt VD för Space Adventures, ingenjören Eric Andersson, kommer resorna att bli av inom de närmaste fem åren.

Resorna ska ske med en privatfinansierad rymdfarkost som ännu inte har testats, ja som faktiskt ännu inte är byggd. USA och Sovjet (och Sovjets arvtagare i rymden: Ryssland) har avsatt enorma resurser för att kunna sända upp människor i rymden. Det har tagit tid, det har skett dödsolyckor, det har krävts miljarder och åter miljarder dollar och rubel. Att ett privat företag skulle lyckas med samma bedrift på fem år verkar inte troligt. De två turister som nu besökt rymden har färdats upp med en rysk rymdfarkost, till en rymdstation som finansieras av USA, Kanada, Ryssland, Europa och Japan.

Helt privatfinansierade rymdresor lär dröja. Men en dag kommer vanliga människor att få råd att åka till månen! Kanske säger de då som Neil Armstrong, den första människa som gick på månens yta: ”Månen har en alldeles egen skönhet… Det är mycket vackert här.” Eller som John Young från Apollo 16: ”Månen är en av de mest bländande vackra platser som en människa någonsin besökt.”

Svenska resebyråer har som sagt ännu inte så många rymdupplevelser att erbjuda. Kanske ska man nöja sig med att gå ut en klar natt och titta på stjärnorna?

(En text av Ariel Borenstein från 2002, återanvänd 2008.

En renässansman reser sju gånger i rymden men plasmafysik gör Ariel sömnig. (2008-01-30)

För några år sedan fanns följande spännande text att läsa på Kungliga Tekniska Högskolans webbplats:

”Rekordrymdfarare gästar KTH.

Professor Franklin Chang-Diaz, som flygit sju gånger i rymden, kommer till KTH för 2004 års Alfvénföreläsning onsdagen den 26 maj (2004) kl 13:15, Sal E1, Lindstedtvägen.

Chang-Diaz har doktorerat i Plasmafysik och leder ett eget labb som håller på att utveckla en ny typ av plasmamotor för rymdfart, VASIMR, ett projekt som Sverige och KTH genom Alvénlaboratoriet deltar i, med ett anslag från Rymdstyrelsen. Chang-Diaz har vid sidan av astronautarbetet arbetat med mentalt handikappade och narkomaner och är en stor hjälte i sitt hemland Costa Rica.

Föreläsningen ingår i en serie årligen återkommande Alvénföreläsningar som sponsras av Nobelkommittén och ges av internationellt ledande forskare inom de områden där Hannes Alvén bidrog med sin forskning. Föreläsningarna är populära och riktade mot studenter, forskare och övriga anställda vid KTH och andra lärosäten, liksom mot en bredare publik.

Undertecknat: Olle Blomqvist."

Lägg märke till de avslutande orden ”en bredare publik”. Jag ansåg mig tillhöra denna kategori, bad min chef om att få ta ut övertidskompensation och stack iväg för att lära mig mer om plasmafysik av en renässansman som åkt upp sju gånger med rymdfärjan.

Hans karriär.

Föreläsningen var mycket intressant. Ca 50 personer hade samlats för att lyssna. De flesta var antagligen studenter eller forskare på KTH. Chang-Diaz berättade först om sig själv. Han är född i San José i Costa Rica. Han flyttade som ung till USA och tog en examen i ”mecanical enginering” vid University of Connecticut 1973 och tog sedan en examen till vid Massachusets Institute of Technology (MIT) där han ägnade sig åt plasmafysik.

Han antogs till astronaututbildning 1980 och flög med rymdfärjan sju gånger mellan 1986 och 2002. Hans sista rymdfärd gick under benämningen STS-111 och då flög han till rymdstationen där han tillsammans med Philippe Perrin deltog i byggnadsarbetet med tre rymdpromenader. Från 1993 var han chef för Advanced Space Propulsion Laboratory vid ett av NASA:s forskningscenter: Johnson Space Center. 

Kan man ramla ner?

Han berättade om sina rymdfärder. Det som gjorde mest intryck på mig var hans berättelse om rymdpromenaderna. När astronauten tog sig ut från luftslussen var det med överkroppen först. Öppningen var riktad ner mot jorden så det första han såg när han började ta sig ut var jordens yta långt där nere. Han erkände att det kändes nervöst. Astronauten kunde lätt drabbas av känslan av att när man tagit sig ut så skulle man hamna i fritt fall ner mot jorden.

På KTH kan ingen höra dig snarka. 

Efter denna första del av föredraget kände jag mig entusiastisk och upprymd (!). Andra delen av föredraget handlade om det projekt som Chang varit chef för sedan 1993 på Johnson Space Center. Det var svårt. Jag ansträngde mig för att förstå plasmafysik i teori och praktik. Det rörde sig så vitt jag kunde förstå om ett försök att framdriva raketer med hjälp av enormt heta gasstrålar som man kontrollerade med hjälp av magnetism. Efter att ha kämpat en lång stund med att bearbeta detta informationsflöde märkte jag till min förskräckelse att jag höll på att somna. Jag hoppas att Chang-Diaz inte märkte något.

"Christer is my friend"

Efter föredraget flockades studenter och forskare runt astronauten. Jag hade gärna pratat med honom men ville inte störa. Till slut dristade jag mig fram och bad att få hans autograf. Jag sa till honom att jag även hade Christer Fuglesangs autograf. Då sken han upp! "Do you know Christer? He is my friend!". Jag hade fått kontakt och kunde ha pratat en stund med honom men jag kunde inte släppa känslan av att denne man som titt och tätt åkte upp i rymden och däremellan forskade om plasma och på lediga stunder hjälpte narkomaner till ett drägligare liv - han har väl inte tid att prata med mig. Så jag stammade något och drog mig tillbaka.

Kompisar från rymden.

Om ni läst mitt kåseri om Christer Fuglesang (på sidan ”Bilder”) så vet ni att när jag träffade honom så trodde han att vi träffats förut. Också Chang-Diaz trodde att jag kände Christer. Kan de ha rätt? Är jag kompis med Christer Fuglesang utan att veta om det?

Var finns han nu?

Jag har tagit reda på lite om vad Franklin Chang-Diaz sysslar med nu. Han lämnade NASA 2005 och är nu professor i fysik både vid Rice University och University of Houston.

Källa: Det mesta av faktauppgifterna har jag hittat bland Wikipedias engelskpråkiga texter (www.wikipedia.org). Wikipedia avslutar sin text med orden:

Due to his career and scientific success, he has been decorated multiple times in Costa Rica and named a “Benemerito de la Patria” (National Hero). 
___________________________________________________________________

Den svenska rymdturismens historia.
(Av Ariel Borenstein. 2007-12-21) 

Kapitel ett: Bingolotto bjuder på en rymdresa. 

Ariel: ”Vilket rymdskepp kommer ni att använda?”
Bingolottos representant: ”Jag vet inte. Men vi har köpt en biljett. Den är riktig och betald och så.”

Vid millennieskiftet ville TV-programmet Bingolotto slå på stort. Man lottade ut vinster värda åtskilliga miljoner. Till min förvåning påstod man i en annons att en av vinsterna var en rymdresa. Jag skrev följande artikel, som jag dock inte lyckades sälja till någon tidning:

"Osäker rymdresa med Bingolotto.
(från 1999)

På nyårsaftonen sänder TV 4 ett program som kallas Millenniumlotteriet och är ett Bingolotto i kolossalformat. 223 miljoner, bilar, premieobligationer och presentkort lottas ut. Man har dessutom lovat lotta ut en rymdresa. Men det är tveksamt om rymdresan blir av...

Sedan början på 60-talet har USA och Sovjet, senare Ryssland, sänt upp människor i rymden, eller med andra ord: stater med stora ekonomiska resurser har sänt upp specialtränade astronauter. Men under 90-talet har den tekniska utvecklingen sänkt kostnaderna så pass mycket att flera privata industrikoncerner, främst i USA, har börjat bygga egna rymdskepp.

En av dessa företagsgrupper, under ledning av bolaget Space Adventures Ltd. (dvs Rymdäventyr AB), vill erbjuda turism i rymden för allmänheten. Bingolotto har köpt en av deras resor för 800.000 kr och lottar nu ut den på nyårsaftonen.

Men det finns vissa reservationer. För det första ska rymdresan inte ske nu, den sker år 2002.
För det andra varar rymdresan bara i två timmar. För det tredje, men inte minst: resan ska ske med en ny farkost, rymdkryssaren Vela, som inte har testats i rymden, ja, som inte ens är byggd ännu!

Om du vinner rymdresan kan du välja premieobligationer för 800.000 kr istället. Det kanske är att rekommendera... Men om du absolut vill ut i rymden så är det tänkt att du ska få genomgå ett träningsprogram med flygsimulering och teoriundervisning. Sedan får du åka upp till en höjd av 100 km och uppleva tyngdlöshet.

Ett liknande lotteri hålls i USA av livsmedelskedjan Dole Food. Men om du inte vinner i något av de två ovannämnda lotterierna så kan du förmodligen köpa dig en plats på rymdkryssaren Vela för 100.000 dollar."

Och hur ser verkligheten ut?

När jag skrev artikeln visste jag att de enda rymdskepp som fanns i verkligheten var USA:s rymdfärja och Rysslands Soyus. Jag visste också att det amerikanska företaget Space Adventures höll på att förhandla med de ryska rymdmyndigheterna om möjligheten för betalande turister att åka upp till MIR ( eller till ISS ) men då skulle prislappen bli 200 miljoner kr. Bingolotto hävdade att de köpt en rymdbiljett för 800.000 kr, men det var ju fullständigt omöjligt att det skulle kunna vara sant.

Jag väntade med spänning på millenniekvällen, bl.a. för att få reda på mer om rymdresan. Man lottade ut bilar, resor osv. Så sa programledaren: ”Nu ska vi lotta ut en rymdresa.” Jaha. Han pratade en stund med en gäst, en tjej som fick frågan om hon skulle åka ut i rymden om hon fick den möjligheten. Åjovars, det skulle hon nog allt! Så drogs en lott. Rymdresan utföll på lott nummer si-och-så.” Jaha”, sa programledaren.” det var det. Nu är rymdresan utlottad.”

Man lämnade ingen som helst information om rymdskeppet som skulle föra vinnaren upp i rymden.
Några dagar senare ringde jag till Bingolotto och frågade hur det hade gått med rymdbiljetten. Man berättade då att den lott som vann var osåld. Ingen hade vunnit. ”Men vad gör ni då?” frågade jag. ”Vi får se”, blev svaret. ”Vi kanske lottar ut den igen.” Men jag hörde aldrig mera talas om Bingolottos rymdresa.

I kapitel ett mötte vi således en rymdresa som saknade både rymdskepp och rymdturist. Egentligen var det ju en bra lösning på problemet.

Kapitel två: Den som gör flest armhävningar får åka ut i rymden. 

För några år sedan ordnade TV 3 (eller var det TV 5 ???) en tävling där högsta vinsten skulle vara en rymdresa.  Inte heller här berättade man något om vilket rymdskepp man hade tillgång till.

Deltagarna i TV-programmet tävlade mot varandra tills bara en återstod. Det var rätt så många avsnitt i denna serie. Många av tävlingarna var oerhört fysiskt krävande: de tävlande skulle simma i havet, springa många mil eller utföra uppdrag i rökfyllda rum. För att inte tala om att snurra i en centrifug, hoppa fallskärm eller lösa problem under vattnet. Jag tyckte detta var ett förvånande upplägg eftersom riktiga astronauter inte verkar ha superkrafter utan istället har utvalts för sin förmåga att lösa svåra problem på ett lugnt och metodiskt sätt. Men i rättvisans namn måste jag ju nämna att tävlingen även innehöll kunskapstester, minnestester och intelligenstester.

Dessutom testades deltagarnas sociala förmåga: de var tvungna att samarbeta, fungera som arbetsledare och fatta beslut som påverkade de andra i gruppen.

I ett av de sista programmen i serien fick de få kvarvarande kandidaterna flyga med ett ryskt flygplan som flög på ett sådant sätt att det uppstod kortare stunder av tyngdlöshet. Men man hade otur för det uppstod något fel på planet och det höll på att gå illa vid landningen. Planet körde av landningsbanan.

Efter många spännande avsnitt korades en vinnare som naturligtvis blev väldigt glad över att få göra en rymdresa. Senare läste jag i en dagstidning att resan inte skulle bli av nu, utan istället senare. Om vinnaren tvingades vänta i mer än två år kunde han välja en miljon kronor istället för en rymdresa. Så vitt jag vet har denna rymdresa inte heller blivit av ännu och det lämnades ingen information om hur det hela skulle gå till.

Åter igen var förmodligen problemet att det inte fanns något rymdskepp. Men nu fanns i alla fall en rymdturist!

Kapitel tre: Vi ordnar resor till alla destinationer. 

Det tredje kapitlet i den svenska rymdturismens historia inträffade för ett år sedan men jag hörde inte talas om händelsen då den inträffade utan istället alldeles nyligen. Det är tydligen så att när Christer Fuglesang skulle göra sin rymdresa i slutet av 2006 fick någon på resebyrån Ving en ide´. Man ville lansera en slogan som gick ut på att Ving säljer resor till alla destinationer och då ville man använda rymdresor i sin reklam.

Ving kontaktade Space Adventures och blev representant för dem i Sverige. Man gjorde reklam för resor till den internationella rymdstationen. Reklamtricket lyckades: ett antal tidningar skrev om detta. Jag har läst några gamla artiklar på nätet och de vimlar av missuppfattningar. Ibland påstår man att Space Adventures är ett ryskt bolag, ibland att hela rymdresan varar i endast 8 minuter.
Har Ving förmedlat någon resa? Jag har inte läst något om detta någonstans. Handpenningen är ett antal miljoner och resan kostar ca 200 miljoner kronor så kanske är det så att ingen från Sverige har bokat någon resa.

I det tredje kapitlet finns således en rymdfarkost men det finns ingen rymdturist.

Vill någon lämna bidrag till historieskrivningen?

Kanske någon läsare känner till mer om dessa tre svenska rymdresor? Vart tog biljetterna vägen? Finns det fler liknande rymdresor i Sverige? Du kan maila in mer fakta om du vill. Den som vill kan eventuellt få se sitt bidrag i tryck (eller vad det heter på webben).
Mailadress till Arielspace är rymden@arielspace.se 

(Det fjärde kapitlet – som ännu inte inträffat - handlar förstås om privata rymdresor från Esrange. Om det kan du läsa i viss mån på denna webbplats, men mycket mer på 
www.ssc.se och på www.rymdturism.se.)

Det här handlar om mina personliga minnen av Sputnik. Ni vet det där lilla klotet med spretande antenner som Sovjetunionen sände upp 1957. Sputnik inledde rymdåldern. Och jag såg Sputnik...eller? 

Jag såg den första satelliten 1957.

Man får ju aldrig behålla sina illusioner. Men jag fick behålla min illusion i flera decennier.
Detta är en väldigt personlig berättelse om Sputnik.

Så här gick det till: Jag var fyra år och min pappa sa att jag fick vara uppe senare än vanligt på kvällen för vi skulle gå ut och titta på en Sputnik. Jag visste inte vad en Sputnik var och det gjorde mig lite nervös. När det blivit mörkt och min lillasyster somnat gick pappa, mamma och jag ut på gården. Vi bodde i ett flerfamiljshus och ute på gården i mörkret stod många vuxna och tittade uppåt. Det var stjärnklart. Det var kallt.

Vi stod där och väntade. Och väntade. Min pappa fick för sig att vi skulle gå runt huset och ställa oss på trottoaren för att kunna spana åt andra hållet. Allt det här kändes mer och mer kusligt. Jag började nu känna en rejäl skräck för denna Sputnik som skulle dyka upp på himlen. Vad var en Sputnik? Vad skulle hända?

Till slut var jag så rädd att jag ville gå in. "Gå in då, vi kommer in snart", sa min mamma. Jag gick in på gården. Men innan jag hann gå in i huset ropade någon till mig: "Ariel, titta upp! Där är Sputniken!" Jag tittade upp mot den stjärnklara himlen. Där, där! En liten lysande prick rörde sig över himlen. Det såg ut som om en av stjärnorna rörde sig. Den lysande pricken färdades snabbt över natthimlen och så var den borta.

Långt senare skulle jag få veta att året hade varit 1957 och att Sputniken var en rysk satellit, i själva verket världens första satellit. Jag var med från allra första början när vi inledde utforskningen av rymden.

Men allt var en illusion. För några år sedan intervjuade jag informationschefen på Rymdbolaget - Sven Grahn hette han. Enligt honom var Sputniken för liten för att man skulle kunna se den med blotta ögat. Det som vi såg på gården 1957 var det sista raketsteget från uppskjutningen. Det raketsteget gick också in i omloppsbana och var tillräckligt stort för att kunna reflektera solen och bli synligt på jordytan.

På något sätt låter det coolare att säga att jag såg den första satelliten än att säga att jag såg det sista raketsteget från den första satellituppskjutningen.

Men nu har jag alldeles nyligen läst något som ger mig nytt hopp: I senaste numret av Populär Astronomi intervjuas den svenske astronomen Malcolm Fridlund. Han får frågan om varför han blev astronom och svarar: ”Jag blev intresserad den femte oktober 1957 när jag var lite drygt 5 år, då min morfar och min pappa tog ut mig på kvällen och visade mig Sputnik 1, den första satelliten. Sen dess ville jag bli astronom.”

Vem har rätt? Sven eller Malcolm? 


P.S. Någon tid efter att jag skrivit ovanstående erhöll jag ett mycket trevligt mail från Malcolm Fridlund. Han skriver att naturligtvis har Sven Grahn rätt, men: raketsteget var också en satellit! Han skriver också att det viktiga är att det vi såg på natthimlen när vi var barn grundlade ett intresse för astronomi och rymdfärder.  Och det är fantastiskt!